AC Milan - Manchester United: En första reflektion
Veckans största snackis avgjordes för en dryg timme sedan - vilken underbar match det blev!
Det här är ingen matchrapport eller någon betygsättning. Jag tänkte bara med färskt minne försöka beskriva intrycket av en riktigt fin kväll. En kväll där snacket inför mest handlade om Beckham. Om Uniteds oförmåga att vinna på San Siro. Om den power Milan brukar ta fram när det vankas Champions League. Med all rätt för efter tre minuter visade en än en gång pånyttfödd Ronaldinho att Milan inte skulle bli en lätt uppgift.
De efterföljande 33 minuterna fick vi uppleva en boll som inte studsade Uniteds väg över huvud taget. Ett oorganiserat mittfält. Slarviga passningar. En helt bortplockad Nani. En galen Ronaldinho. Trots detta lyckades Man United jobba sig in i matchen. Känna på boll på offensiv planhalva. Scholes visade varför rutin är ovärderligt och stötte in ett av säsongens fulaste mål med stödjebenet - men troligen ett av de viktigaste. Milan slutade aldrig vara farliga men när Manchesters mittfältsmaskin till slut, i synnerhet den inbytte Valencia & för dagen briljante Fletcher, blev varma i kläderna visade det sig att tålamod är en dygd.
Rooney som hittills varit mållös i säsongens CL valde helt rätt tillfälle att spräcka den nollan samt att demonstrera sin styrka och spänst(!) genom att nicka in två. Slutet blev en stökig nagelbitare, som mer liknade en slutspelsmatch i hockey. Vansinniga missar från Milan, rött kort på Carrick och ständiga avblåsningar rundade av en riktigt bra och underhållande fotbollsmatch.
Vad tar vi med oss då? Rafael kan bli en legend på Stretford End om han blir kvar och fortsätter att utvecklas som han gjort hittills. Valencia blev Manchesters Ronaldinho, det var han som fick liv i den annars alltid starka högerkanten. Allt som går att säga om Wayne Wazza Rooney är sagt, men han är just nu kärnan i United. Fletch, Park, Evans you name them - jag lämnar det till den som betygsätter imorgon. Hur som helst, en riktigt tung arbetsinsats leder till att spöket Milan på San Siro efter 4 misslyckade försök är eliminerat.
Man ska inte dra i alldeles för stora växlar efter den här segern, men det är svårt att låta bli. 3-2 i bagaget på Old Trafford väger tungt. Samtidigt finns ett par orosmoment; Carrick är avstängd - hur kommer mittfältet disponeras? Milan saknade inte möjligheter för att vända och vinna. Sättet Pato och Ronaldinho (framför allt under första halvlek) tilläts glida igenom får inte upprepas. Varken i returen eller senare i turneringen. Högerkanten kan inte bli bortplockad under tre fjärdedelar av matchen. Rooney kan inte göra allt själv, han behöver passningar som de Fletcher och Valencia till slut lyckades slå.
Det är ett speciellt år i år. Manchester United är inte längre främsta favoriter till en internationell titel, liksom en titel på hemmaplan. Man har kanske förlorat stjärnglans men man spelar mer och mer en kollektiv fotboll. Mer och mer som den maskin man gjort sig känd för att vara. SAF har varit i den här situationen förut och United har haft 3-2 på Milan förut inför en retur (då gick dock returen på San Siro). För att skriva historia och ta sig till en tredje final i följd behöver vi skriva historia redan om två veckor - och äntligen vinna en utslagning mot Milan i Champions League.
