Krönika: Att älska ett fotbollslag
Många gör de, många skrattar åt de, många har ett intresse men har inte den fullt ut, den där kärleken för ett fotbollslag. I lite mer än 10 år har jag hejat på världens mest underbara fotbollslag, Manchester United. Kärleken har inte funnits där hela tiden, intresset fanns som liten för Manchester United men det är de senaste 6-7 åren som kärleken har funnits. Och en riktig kärlek försvinner aldrig.
Jag har sett United vinna/förlora betydelselösa matcher, jag har sett United vinna/förlora betydelsefulla matcher, jag har sett United dominera i Europa och klassats som Europas bästa fotbollslag och jag har upplevt när United var något underlägsna sina konkurrenter och inte var så framgångsrika. Under alla dessa perioder har min kärlek funnits, för en del hade intresset sjunkit avsevärt men eftersom kärleken finns och att den är så pass stor så har kärleken varit lika stort hela tiden sedan jag blev kär i Manchester United. Det lyckligaste ögonblicket är överlägset den 21 maj 2008 i Moskva. United hade hela de året varit magiskt bra, de hade redan säkrat ligatiteln i den sista omgången mot Wigan borta, nu väntade en efterlängtad final mot de största konkurrenterna i ligan, Chelsea. Denna match hade jag längtat efter sedan i maj 1999. 1999 års final där United slog Bayern efter ett dramatiskt avslut på matchen. Jag var vid detta tillfälle 8 år gammal och för en åtta åring så var det tyvärr läggdags 20.30 på den tiden. De som gjorde att jag fick intresse för Manchester United var min Pappa och storebror, de såg matchen och de visste hur magiskt det är att vinna Champions League.
Ögonblicket när Anelka missar sin straff är som sagt det hittills lyckligaste ögonblicket i mitt liv. Att få uppleva en lika stor lycka tror jag säkert att jag kommer att få uppleva, men större lycka? Nej, knappast att det går. Det låter kanske löjligt men man såg på livet helt annorlunda några veckor efter den segern, det var liksom som att alla bekymmer var mycket mindre och man blev aldrig ledsen eller sur för man hade ett leende på läpparna hela tiden. Att uppleva något sånt får människor sällan göra, tyvärr. En del får de genom att vara kär i en flickvän, andra genom att klara körkortet, andra genom att vinna något själv som idrottare och då som jag, att sitt älskade fotbollslag vinner Champions League på ett sådant dramatiskt sätt. Jag har såklart upplevt liknande lyckorus med Manchester United. Ta en sådan sak som när O'Shea gör 1-0 i slutminuterna i den viktiga bortamatchen mot Liverpool 06/07, när Macheda gör 3-2 mot Aston Villa, när domaren blåser av matchen hemma mot Arsenal 08/09 och när Owen gör 4-3 i derbyt.
Såklart så har man upplevt en del tunga ögonblick och stunder med sitt älskande av Manchester United. Dessa stunder är oerhört tunga, har 4-5 gånger sjukanmält mig till skolan för att jag helt enkelt är för deprimerad, även de låter säkert sjukt för en som inte älskar ett fotbollslag. Men för mig och många andra så är de så, de lyckliga ögonblicken glömmer man aldrig och man svävar på moln ett långt tag efteråt och med de tråkiga stunderna så är man antingen arg, ledsen eller besviken. Ofta går alla dessa tre sakerna hand i hand när det är som allra tyngst, men det är även lite de som är charmen. Att både älska i med och motgång, om man bara följer ett lag när de vinner så blir känslan när de väl vinner något stort inte alls lika stort som när man varit med om de tyngre stunderna. Därför kan jag bara tänka mig hur alla de som följde United på 70 och 80 talet kände när de vann ligan efter 26 års väntan och när de vann 1999.
Många kallar oss som börjat hejar på Manchester United de senaste 15 åren för Glory Hunters. Klart börjar man heja på Manchester United när de är som bäst och sedan bara följer dom när de har framgång, då är man en Glory Hunter. Men alla börjar vi heja på ett lag för olika anledningar, jag hade knappt en aning om att Manchester United var så jävla bra när jag fick en matchtröja i julklapp när jag var 6-7 år gammal. Att jag skulle börja heja på Liverpool, Arsenal, Real Madrid, Milan, Barcelona eller något annat lag fanns inte på kartan. Manchester United var laget för mig, och kärleken kom därefter, en kärlek som jag skrev innan inte har försvunnit sedan dess och kommer aldrig att göra de. Vissa människor vill vissa sin kärlek för alla människor, men hur visar man för folk att man älskar Manchester United. Jag och många andra som älskar ett fotbollslag kör den klassiska att bära en halsduk, tröja eller en mössa med sitt älskade lag. Jag har sedan en tid tänkt ta de vidare genom att tatuera in klubbmärket på kroppen. Morsan tycker att det är vansinnigt och har frågat vad jag ska göra med tatueringen om jag byter lag. Jag sa till hon att jag aldrig kommer byta lag. Såklart så fortsatte hon med att det kan hända att man vill byta lag. Då slog jag till med en jämförelse med att man slutar väl inte älska sina barn? Man vill väl inte byta ut sina barn som man älskar? En om möjligt störd jämförelse men om man tänker på de så är det ju sant, riktig kärlek byter man aldrig bort, det går helt enkelt inte.
Att älska ett lag tar såklart mycket tid, bara de att jag skriver denna text tar tid. Att jag antingen tänker, pratar, ser eller skriver om United varje dag tar tid, men det är tid som jag gärna lägger på de jag älskar. De flesta har något under året, månaden, veckan eller dagen de längtar efter. Jag och älskarna till fotbollslag är inga undantag. När det är en stormatch så kan man längta efter den i månader, när vi har en helgmatch längtar man efter den hela veckan, när det är matchdag så är det i stort sätt bara matchen man fokuserar på. Jag tycker lite synd om de som inte älskar ett lag lika mycket som jag och många andra gör, det är helt underbart. En kärlek är något speciellt, både i med och motgång.
LUHG!
