Tungan på vågen
Bespottad. Hyllad. Hatad. Älskad. Allt är och har inte varit frid och fröjd för Dimitar Berbatov sen han drog på sig den krävande och välkända tröjan.
30 Januari, 1981. Samma dag som er tillgivne och trogne skribent skulle födas sju år senare, föddes en helt annan man. Eller pojke om man vill vara lingvistisk fascist. För just den dagen fick Ivan och Margarita en son. En son som skulle visa sig bli större än 90-talets stora fotbollsikon i Bulgarien. Större än mannen som, precis som Brolin, Dahlin och Andersson, gav sitt folk en magisk sommar det där året som vi aldrig tröttnar på att älta, 1994. Mannen som föddes den där dagen, i Blagoeygrad i sydvästra Bulgarien, döptes till Dimitar Ivanov Berbatov.
Jag tänker inte tråka ut er med statistik. Jag är inte den typen av skribent som har orken eller huvudet att orka läsa och analysera siffror, som för mig betyder noll. Jag är mer personen som tror att det handlar om hjärta och passion för det man gör, som avgör hur väl man lyckas i slutändan. Men jag vill ändå konstatera, innan vi ger oss in på debatten i kommentarsfältet nedan om Berbatovs vara eller inte vara, att killen kan göra mål. Det talar ändå all statistik för.
I alla fall. Jag är alltså inte mannen som förlitar mig på siffror, då skulle jag ha ett helt annat tänk vad gäller fotboll än jag har. För jag tror att utan den klassiska tron på vad du gör, så kommer du aldrig lyckas med någonting. Och av någon outgrundlig anledning, tror jag inte att vår käre Dimitar har haft just den tron under de två säsongen han spenderat hos oss.
Om jag skulle ha dragit ett streck på väggen för varje gången jag skrikit, svurit eller dunkat näven i bordet över någonting som Berba-Baby har gjort fel, skulle inte mina tapeter vara så fläckfritt gråa som de är idag. Om jag skulle gjort detsamma för alla gånger jag hyllat honom, skulle säkert mina vänner frågat om jag sov med en penna i handen, samtidigt som jag led av parkinson. Okej, jag vet att det är en luddig beskrivning eller liknelse, och jag kommer säkert få massa skit för den. Men det jag vill ha sagt är att han mer får mig att skrika och svära än han får mig att jubla.
Dimitar Berbatov var på många sätt den enda jag fruktade varje gång vi mötte Spurs på den tiden det begav sig. Och var det någon gång jag skrek av glädje p g a en insats av honom, så var det dagen jag fick läsa att han var signad. Han har en spelstil som påminner, precis som många påpekat, om Zlatan. En tekniker, ingen Walcott och ingen Rooney, men en briljant tekniker. Och det är just i dessa stunder, när han visat sin främsta egenskap, det är då jag ritar glada streck på väggen.
För faktum är, att han har kanske en av dem känsligaste högerfötterna i hela Premier League, om inte Europa, och jag tror att vi alltför sällan ger honom cred för det.Utan istället väljer man i många fall att titta på det som allting i slutändan går ut på, nämligen mål. Och där har vi något som jag tror att vi kommer få lära oss att acceptera, vare sig vi vill det eller inte. Dimitar Berbatov iklädd den röda tröjan kommer aldrig vinna någon skytteliga. Aldrig! Han kommer ens inte hamna tvåa eller trea i densamma.
Och det beror inte på att han inte är värdig klubbmärket eller platsen i startelvan, utan helt enkelt för att han inte har den spelstilen eller den kapaciteten som krävs i världens bästa liga. Men jag håller med er. Man kan inte lita på att Wazza gör bortåt 40 mål nästa år igen, det finns det inga som helst garantier för. Och jag håller med er, Berbatov är på många sätt en besvikelse i den mån att han inte gjort så många mål eller konststycken som man räknat med. Dessutom vet jag, att många med mig, trodde att den första säsongen gick fel p g a att han värvades sista dagen, att allt blev klart fast det egentligen var så sent, men att förra säsongen verkligen visade att han inte hör hemma i United.
Därför blir jag glad av att se hans insats mot Celtic. Därför blir jag glad av att han får beröm i vårt forum och av många får titeln "bäst på plan". Därför blir jag glad över att den här krönikan snart är slut.
Men innan vi slutar för kvällen/natten/dygnet vill jag ändå rekommendera någonting. Ta upp youtube i en ny flik. Sök på "Berbatov Tottenham". Erkänn att det är kittlande? Erkänn att alla som läser den här texten, skulle vilja ha just den spelaren som han var just då i sitt lag? Och vi United-bröder, var stolta, för i år är Berbatov tungan på vågen. Tungan som vi ger åt laget vi hatar mest. Scousers.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om någon funderar på hur jag kan påstå att han är större än Hristo, så baserar jag det på antal utnnämningar till "Bulgariens bästa spelare". Nej det kanske inte ger hela bilden, och är säkert inte rättvist, men ändå¨. Det byggde upp en bra inledning.