Hårtorkens makt
Vi har aldrig riktigt fått se den. Än mindre fått uppleva den. Den maktutövning och det fenomen de kallar hårtorken. Hårtorken från Glasgow. Den levereras från en och samma man sedan 1986. Den levereras från den mannen som tuggar både tuggummi och stundtals fradga år efter år. Och den levereras från den mannen alla önskar vara, känna och ligga med.
Jag pratar självklart om Sir Alex Fergusons berömda hårtork. Hårtorken som egentligen är en regelrätt utskällning och som förmodligen agerar som ett ankare på mottagarens självförtroende. En hårtork som får dem hårda männen att känna sig veka, som får krogvakten på Stureplan att börja tjäna under ROT-avdraget. Som skulle få spelare som Vinnie Jones att fundera på om det egentligen var fotboll han skulle hålla på med.
Som ni förhoppningsvis märkt vänner, så har jag inte skrivit här sen efter premiären. Svaret på varför är ganska enkelt, det krävs faktiskt bara två ord. Fulham borta. Jag har ständig ångest inför den matchen. Craven Cottage känns helt enkelt som en arena jag aldrig vill åka till för att se United spela. Vad jag förstått är den som en mer eller mindre kokande gryta, och en av få riktigt genuina engelska arenor i hela Premiership. Utan några fördjupande undersökningar. Hur som helst, så var det en match där mer eller mindre 3-4 spelare gjorde helt godkänt ifrån sig i mina ögon, och två av dem är över 35 år gamla. Vilket, i ärligheten namn, känns sådär.
Den mannen jag däremot önskar ska vakna, ge sig själv ett par lavetter i ansiktet och en kanna vatten över huvudet är min jämnårige före detta positionsbroder, Johnny-boy. För helt ärligt och på ren svenska, vad fan håller karln på med? Jag låg hemma och bad. Nötte knäna mot mitt utslitna parkettgolv, skrek och slet mitt hår. Förbannade det engelska landslaget, Capello och hela VM. Allt för att jag saknade Rio. Rio Ferdinand som uppenbarligen behövs som den gigant, ledare och världsklasspelare som alla vet att han är. Samtidigt som jag egentligen bara blir förbannad.
Förbannade för att jag vet att Evans, vars föräldrar t o m flyttade för att ge honom chansen i United, totalt underpresterat under dem första två matcherna. För helt ärligt, han var inte alls i det slag som jag förväntade mig mot Newcastle heller. Och visst, man kan skylla på hans ålder, samarbetet med Vidic och att det är tidigt på säsongen. Men han har haft sina juniorår, haft sina dagar då varje lyckad brytning hyllades och gjorde att han framställdes som den största mittbackstalangen i nordirländsk historia.
Nåväl, det sistnämnda må fortfarande stämma, men det beror mer på nordirländska spelare än på Johnny Evans spel. Jag förväntar mig så oerhört mycket mer av den man jag hoppas av hela mitt hjärta ska leda Uniteds backlinje under många framgångsrika år framöver, och jag tycker att det är fan dags att vakna upp nu.
West Ham däremot, förväntar jag mig inte något annat än ni övriga. Allt förutom tre poäng är lika otroligt som att Bajen går upp till Allsvenskan, att Mona Sahlin blir statsminister och att jag inte får några dryga kommentarer på den här krönikan. Och sådärja, så hade jag outat var mina politiska sympatier hamnar någonstans. Men vi ska, med andra ord. bara avfärda "The Hammers" precis som t o m Aston Villa lyckades med. Framförallt efter den hårtorken jag räknar med att hela laget fick efter besöket i London.
Samtidigt, om man ska hitta något positivt från förra helgen, ser Scholesy ut att fortsätta älska det han gör, och med tanke på många av dem övriga spelarnas insatser, kan det på många sätt vara avgörande. Och rent statistikt sett, förra säsongen hämtade vi noll på "The Cottage", i år har vi hela en poäng mer. Det bådar gott. Det bådar faktiskt jävligt gott.
Väl mött/
Er hängivne krönikör
PS. Länktips som jag inte vet om det varit uppe på forumet: http://www.fanchants.com/football-videos/eric-the-king-at-bishops-blaize-lead-by-pete-boyle-2/
Jag blir lycklig. Ni blir lyckliga. Och framförallt sjunger vi med. Så höj glasen och höj volymen, för det gjorde jag. Och det är han fan värd. DS.