Den bistra sanningen
Det blev inga fantastiska värvningar. Ingen Sneijder eller Özil utan enbart en helt okänd portugis och två redan klara värvningar. Silly Season 2010 blev ingen stor värvningssommar och nu får äntligen alla gilla läget, och sluta drömma.
Det är landslagsuppehåll. Ex antal Unitedspelare är iväg på uppdrag, Zlatan gick från Interista till Milanista och nere till höger på min dator står det 1:a september. Vad skriver man egentligen om en natt som denna? En natt som rundat av Silly Season, en natt som andas sval sensommar och bjuder in till kontemplation och funderingar? Manchester United så klart. Vad trodde ni annars?
Jag tänkte på något naivt och förhoppningsvis intressant sätt sammanfatta vårt lags medverkan i Silly Season. Eller uteblivna medverkan. En Silly Season som blev precis som många väntat sig, men samtidigt önskade inte skulle bli precis som den blev. Stendöd ena sekunden, och otroligt exalterande i den andra.
För är det något den här sommaren gett oss vänner, så är det vatten på ekonomernas och pessimisternas kvarn. Eller rentav realisternas. Det skvallrades tidigt, egentligen hela förra säsongen, om pengarna som fanns och inte fanns. "Newton Heath" var något som t o m Kålle, den 10-årige göteborgsgrabben med Rooney på ryggen blev varse om. Alla jublade när Beckham visade sitt stöd och alla gnällde när "Gill you make me ill" gick ut och påstod att det visst fanns pengar och fantasin skenade iväg. Hos många. Inte hos alla. Men hos MÅNGA.
Och även jag, som jag erkänt tidigare, föll ju i fällan. Tänkte att den klubb man älskat sen barnsben knappast kan ha dålig ekonomi. Den klubb som man slitit sitt hår och gråtit hejdlöst för skulle väl aldrig kunna vara belånad upp till öronen. Den klubben som man älskar kan aldrig må dåligt. För då mår ju även jag dåligt.
Men efter en sommar av Sneijders, Özils och fan och hans moster, kan vi konstatera att den slutade precis som den slutade p g a 2 olika anledningar. Den ena tillhör den oförbätterlige optimisten, den andra, tråkigt nog, realisten. Den första anledningen är så klart den som både Gill och Fergie hävdat, "det finns pengar om vi behöver värva, men vi ser ingen anledning". Och sen kom Bebe. En portugis ingen känner till, och som hämtades "mitt framför ögonen på marängerna". Detta, mina vänner, är vad dem vill att vi ska tro. Eller vad dom önskar att vi ska tro.
För faktum är, att oavsett Bebe som ingen riktigt vet vad han kostade, så är det den realistiska linjen som jag anser att flest mår bra av att ramla in på, att styra in på eller helt enkelt tvinga in sitt feta arlse på. Ursäkta sörmländskan. Pengarna finns inte. För även om jag vill hävda att Sir Alex är jämförbar med mer globalt ansedda genier som Einstein, så kan inte han ha sett att Scholes skulle gå den här säsongen till mötes på det sätt han gjort. Eller att Berbatov plötsligt skulle börja spela enkelt, vackert och briljant efter två mediokra, nåja, säsonger på Old Trafford. För i så fall bör han bli erkänd, få statyer utanför varje universitet med texten "jag gick inte här, men jag är ett geni i alla fall" och bli intagen i Mensa utan att behöva göra något test för det.
Jag vet att jag överdriver, spelar över och kanske t o m verkar lite larvig i vissa fall. Men jag anser att truppen och startelvan inte är lika stark som den var för 2-3 år sen, oavsett hur förbehållslöst jag älskar varje sekund av densamma på planen. Men kära forum-människor och drömmare, den här sommaren gav oss facit, så let´s face it. Hur bistert det än är.
Det var i alla fall jävligt underhållande. Det kan ingen ta ifrån oss.
