What´s up Wazza?
En misslyckad säsongsavslutning, ett katastrofalt mästerskap och en tveksam säsongsinledning. Livet har det senaste halvåret inte varit en dans på rosor för mannen vi kallar "Wayne the Great".
Jag vet. Den engelska pressen och dess "journalister" tillhör inte dem mest seriösa. Man skulle helt enkelt utan att överdriva, kunna kalla de för samvetslösa patetiska svin som inte vet vad privatliv betyder, och har betalt per smutskastande artikel. Och samtidigt som jag skrattar åt varje artikel och rykte om en scouser, gunner eller galacticos så vaknar jag till liv under en period som denna.
För Rooney är inte längre den han egentligen är. Lägg märke till den han egenltigen ÄR. Under hela slutet av förra säsongen, efter skadan, såg man en mer frustrerad merseyside-son, en ängslig irriterad gnällspik som inte alls presterade vad han egentligen kunde. En mänsklig person helt enkelt. När sen VM kom, var han en helt annan person, han var plötsligt än sämre, Istället för att gnälla gormade han. Istället för att missa passningar sprang han fel. Och istället för att underprestera, syntes han knappt på plan.
Låt gå för att England som lag, individuellt och målvaktsmässigt gjorde ett katastrofalt VM, så gjorde ändå en av mästerskapets tilltänkta skytteligavinnare ett än sämre. Lika mycket som det gör ont för mig som en "Wonder-Wayne"-älskare, så känns det ändå viktigt att kunna inse att nej, det här var varken Storbritanniens, Englands eller Rooneys VM. Framförallt för min trovärdighets skull.
För är det något jag avskyr gällande mina "kollegor, oavsett klubbtillhörighet, så är det den naiva och patetiska uteblivande självinsikten som råder även om det gäller SF eller övriga sidor. Jag står mitt kast, böjer nacken och väntar på lien, Wazza är absolut inte i balans.
Så även om Wennman är en shitty-anhängare, och även om han inte har varken kunskapen eller talangen för att följa det som fortfarande är världens bästa liga, så har han rätt i sak. Om det nu är så att Rooney pröjsat en lyx(!)-hora för ett bra skjut medan Coleen inte bjöd till, så blir han med andra ord en "hor-knullare". Sen kan man tycka vad man vill om ordet i fråga, bevisningen i sammanhanget och etiken i att ens publicera en sådan krönika i Sveriges största tidning. Hur som helst, faktum kvarstår.
Och då är frågan, vänner och fiender, vad tycker vi om det? Är vi dem moraltanter och kvinnorättsbeskyddande människor som vi gärna utmärker oss för att vara? Är vi verkligen bättre än någon annan?
Personligen tänker jag inte delge er någon åsikt. Istället tänker jag, precis som Wennman den store som Laul brukar säga, påstå att det kan vara precis det här som behövs. Det kan vara precis det här som har hållit tillbaka mannen som alla avgudar sen mars förra året. Det kan vara det här som släpper lös monstret, besten och geniet som vi lite banalt kallar för Wayne Rooney.
Jag är inget helgon, snarare dess raka motsats. Jag har gjort saker jag ångrat, accepterat och sen valt att leva med för resten av mitt liv. Kanske inte just på den här nivån, i det här stadiet men det skiter jag fullständigt i. Däremot har jag mått som en kloakråtta och ett välanvänt tangentbord på en och samma gång, utan att våga berätta det för någon. Trots det, har jag försökt överleva vardagen, leverera det jag är omtyckt för att leverera och samtidigt haft ett gött leende på läpparna. Som Glenn skulle ha sagt. (Vilken Glenn? Det vete fan)
Hur som helst, hoppas, tror jag och lever jag för att det här ska vara ventilen och proppen som går ur "The White Pele", och som gör att han börjar visa vem han är, vart han kommer ifrån och hur mycket ni andra borde passa er. Han må in ha den tekniken, den finessen och den uppenbara genialiteten som Berba, Ronaldo eller, för all del, Beckham har/hade. Men han besitter en vilja, ett huvud och ett mål som få någonsin varit bortskämda med. Wayne Rooney kan bevisligen, i sina bästa stunder, vara redo att konkurrera om både guldskon och ballond ´or. Så bra är han.
England har väckt ett monster. Dess största, värsta och mest blodtörstiga monster. Beware!
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
