Konsten att prata fotboll: Del två: Studiosnacket.
I serietidningarnas värld kan en målvakt vända sig i luften mitt under en slagen straff och rädda en stenhård straff. I verkligheten kan en målvakt göra en skorpion på egen mållinje och klackrädda en boll. I en TV-studio kan man räkna ut ett fotbollslag (läs Man Utd) innan halva säsongen gått och presentera alla skälen till varför laget inte kan vinna ligan, och utelämna möjligheterna.
Detta trots att fotbollsvärlden är oförutsägbar. Trots att man har tillgång till alla dessa älskade klyschor som säger just det: I fotboll kan allting hända.
Fast häri ligger problemet. På planen finns all kreativitet. Fotbollen är en upplevelse och är med det tillgängliga vokabuläret svår att beskriva. Ord kan aldrig göra konsten rättvisa. Dessutom är man väl försiktiga, man vill inte gärna framstå som kaxig, eller säga någonting som kan ge reaktioner. De man pratar till, TV-tittarna, har ju också sett matchen. I studion är det diplomatiskt och intetsägande.
Men det är diplomatiskt av ett uppenbart skäl: Fotbollssupportrar är bland de mest lättprovocerade besserwissrar som finns.
Arne Hegerfors är ett sportens varumärke: av den anledningen fick han antagligen jobbet på Canal +. Passar inte de existerande klyschorna får man modernisera de en aning. Som det där med att det värsta att leda med i fotboll är 2-0, det blev till att leda med 3-0 därför att det visade sig att matchen slutade 3-5. (Det är möjligt att Arne, som har erkänt att hans favoritsport är ishockey, blandade ihop fotbollsklyschan med dess släkting ishockeyklyschan.)
För Arne är en del av jobbet också att luska ut nya one-liners, som sedan är för lustiga för att få vara osagda. Som när han fick Ola Andersson med på att angående Sven Anderssons instick på en Premier League–bänk, säga med glimten i ögat ”att det vore något för mig med”, varefter Arne får, med sitt speciella uttal, säga till den Sirius-besläktade Ola Andersson: ”Are you serious (sirius)”.
Eller tänk den lycka han kände när han fick säga: Jo, Leeds leads.
Men å andra sidan, är det väl ett sätt från Arnes sida att göra det hela mindre stelt, som det kan bli i en TV4 studio om den småilskne ”tysken” fått ett utbrott.
I TV4:s studio sitter oftast Pepe Eng och myser sig igenom programmet. Peter Antoine sticker onekligen ut. Han avviker från den diplomatiska artigheten.
Men i och med att man förlorade rättigheterna till den högsta divisionen har man fått hålla sig med division ett fotboll. Till förtret för många supportrar till lag i denna division är man ganska ointresserade av att prata om dessa lag. Varför göra det när man kan älta Bojan och Zlatan ända fram till matchstart?
Men om man nu visar denna fotboll bör man ha respekt för den. Inse storheten i det lilla formatet. Man bör förstå att fotboll är kultur: inte bara en sport. Fotboll är en livsfilosofi, inte bara X antal minuters dödande av tid.
Det är helt enkelt så att ”prata fotboll”, inte är så lätt som det kan verka. Jämfört med en kommentator som refererar live, har studio-kommentatorerna det på sätt och vis svårare. De är låsta i en diplomatisk sfär: spontaniteten är förlorad för analysen. Här kan naturligtvis i än högre grad än för live-kommentatorn klyschorna existera. Tyvärr får de ibland för mycket spelrum och kan dominera diskussionen.
Att säga det självklara verkar vara deras jobb.
Faktum är att det kan bli dödligt tråkigt att lyssna på genomskinliga analyser. (Ungefär som det kan vara dödligt tråkigt att läsa hur tråkigt det är med människor som pratar fotboll). Ibland undrar jag om det är rätt att låta experter tvingas svara på allt. För på fullt allvar, ställer programledaren en fråga då måste ju experten svara. Hur skulle det se ut annars? "Arne, jag vet faktiskt inte. Jag har inte sett matchen än."
Men det vore ärligare. Dessutom finns det ju människor som följer sina lag så pass mycket att de vet svaren bättre än de ständiga experterna. Analyserna är nästan lika tunna som en börsanalytikers. Olas analys om varför Man U blivit bättre är: ”Viljan har ökat. Och man ser på Keanes kroppsspråk att självförtroendet ökat. Energin och attityden att vilja vinna är en helt annan. Det är en helt annan skillnad nu.”
I halvtid i matchen mellan Blackburn och Man Utd får han frågan av Arne om Blackburn kan komma tillbaka. Detta är en vanligt förekommande fråga, om lag som ligger under kan komma tillbaka, och den framstår alltid som lika korkad. I den första halvleken har Blackburn spelat lika bra som Man United och ligger bara under med ett mål. Frågan var inte: Kommer de tillbaka, utan ”Kan de komma tillbaka.”
Svarets inledning förpliktigar: "Ja. Jag tror det…"
Det är mod på en högre ironisk nivå.
Nordahl kan prata fotboll så att ögonen lyser av passion: däremot får han inte så mycket tid över till det av klåparkanalen TV3. Ty reklamtid är pengar. (Och andra halvlek får räcka…)
Fotbollskväll, mina vänner, är ett under av missbruk av en bra programide´. Mats Nyströms harmlöshet är påfrestande och hans allra bästa kompis i hela, hela världen, Thomas Wernersson, skrattar åt Mats skämt och svarar tålmodigt på Mats inrepade frågor, som den gode kompis han är. Det känns som om programmet är producerat för Mats Nyströms svärmor.
Man kom på att Glenn Strömberg är en vettig människa: hans kommentarer som bisittare är sparsamma. Han säger något när han tycker sig ha något att säga, vilket ofta är mycket vettigt, som den fotbollskännare av rang han är. Ett utmärkt drag hos en bisittare. Däremot är hans analyser i fotbollskväll en smula torftiga. Jag minns speciellt en, där han diskuterade Atalantas fans, hur positiva de var, när de slog ur underläge. Han insåg inte då att om laget har överträffat sig själva, då kommer fansen att förlåta en förlust mot övermäktigt motstånd.
Som Man Utd supporter är man medveten om att det är en klubb som gärna diskuteras. När laget räknades bort från ligatiteln i höstas berodde det enligt experterna på ett par punkter. ”Tysken” som kallar Barthez för plommon avfärdade världs och europamästaren kvickt. Han har nu snabbt erkänt att denne blivit bättre och en tillgång för laget.
Flera påpekade att köpet av Blanc var helt fel, möjligheten att han skulle spelas in och bli bättre sades aldrig då, men anges nu som en förklaring till att det gått bättre den sensate tiden.
Anledningarna till att man var så dåliga fanns där att analysera: men några lösningar på problemen verkar aldrig ha existerat, förrän efteråt. När det nu däremot har vänt visar det sig att deras analyser förklarar en del. Laget har visat mer vilja under hösten. Men var det någonsin någon av dessa experter som under krisen sade: ”Nu måste de visa mer vilja?”
Man har ju tidigare talat om att spelarna borde bli mätta, framförallt efter trippeln –99.
Mätta spelare, är en ganska obevisad tes även om det nog är sant att motivationen kan vara svårare att finna efter ”för” många framgångar. Men även om man säger att motivation slår klass, så är det ju en graderingsfråga, inte sant. Klass vinner i längden på att vara motiverad.
Fotbollsjournalisters behov av determinism är uppenbarligen ett problem.
Man tar ut saker och ting i förskott, man kan droppa motsägelsfulla kommentarer som: ”Man vet aldrig med Manchester United, men nu är det väl ändå kört.” Det är som om de har en privat lek: hur tidigt vågar jag påstå att matchen är över.
Hej! Jag har ett spännande tips. Vänta tills domaren har blåst av matchen.
Vänta tills säsongen är över.