Så länge det finns en Keane, så finns det hopp.
Hoppet stod till Bolton. Ja, jag vet, det låter som ett skämt. Ikväll står hoppet till de egna. Och till Roy Keane.
På något vis är det bra märkligt, jag hade börjat hoppas på Bolton. Varför?
Därför att det var de som mötte Arsenal.
Men redan i andra minuten började jag misströsta. En usel hörna av Bolton fick mig att tänka på alla de där småsakerna som går en på nerverna i fotboll och kanske i synnerhet i dagens fotboll.
Usla hörnor, bollar som spelas utanför sidlinjen därför att en spelare fått en boll i magen och tappat luften, (Det har sannerligen gått inflation i detta nya moderna otyg. Sedan får lagen börja om oftast långt ifrån där man tidigare var.)
obstruktion vid kortlinjen där försvaren alltid får göra vad han vill, och så vidare...
Nåväl allt det där hände inte igår. Men bilderna dök upp i mitt huvud. För med frustrationen kommer pessimisten i mig fram.
Sedan gjorde planens målkåtaste spelare 1-0 och i den 44:e matchminuten kom ännu en sån där jävla smörpass av Bergkamp.
Thats it. Tänkte jag. Då.
Nu börjar jag fantisera om att Jeppe, av alla!, ska sänka Arsenal på Highbury.
Detta efter att United självklart besegrat Arsenal den åttonde maj.
Hoppet är bra jävligt... skönt.
Men så ikväll, då? Ja, Keane är tillbaka.
Ferguson säger att Roy "...is probably the most influential player we have ever had at this club,"
Och han jämför med Bryan Robson som han menar att de båda är såna där som man bara möter en gång i livet och att han är tacksam över att ha fått jobba med dem båda.
- De har den där gemensamma nämnaren, den där drivande faktorn inom dem som gör att spelarna runt dem spelar bättre.
Ferguson nämner andra spelare. Framförallt Cantona som ett ideal för klubben, han nämner Mark Hughes och Peter Schmeichel och de som man kan förlita sig på idag som David Beckham, Paul Scholes och Nicky Butt.
"Roy, though, is different."
Ja, Roy är annorlunda.
Med Roy stiger hoppet.