På-plats-repotage: Man Utd - Tottenham
Per Hellström berättar om sina uppleverser kring Manchester Uniteds match mot Tottenham.
En pint och så iväg, för mig liksom för tusentals andra iklädda United-tröjor. Tröjor i vitt, i guld-gult eller det vanligaste, i rött med namn som Nistelrooy, Butt, Ferdinand eller Barthez på ryggen. Än hade inte sången startat men lugn bara, den skulle göra sitt intåg, liksom vi. Längs kanaler, över Lowry bridge och längs bilvägarna slingrade sig supportermassorna fram.
En underbar dag med solsken och tillsammans med drygt 67 000 andra förväntansfulla fick vi se dem göra entré på Old Traffords gröna matta. Robbie Keane och Manchesterbekantingen Sheringham i bortalaget försökte inledningsvis göra så gott de kunde för att irritera ett kompakt United-försvar med ynglingen O'Shea och Ferdinand som mittlås. Det visade sig snart att United var laget med den hetare viljan. Och snart hade både Nistelrooy och Solskjaer fått bollar i djupled att jobba på.
Egentligen startade hejandet redan nar spelarna entrade planen men nu, en bit in i första halvlek började fansen hojta till allt mer engagerat. Och fick också med sig allt fler i sina hejaramsor som till exempel i: "Keano! There is only one, Keano". Detta trots att Keano lyste med sin frånvaro. Och kanske var det just Roy Keane som United saknade i första halvlek. För trots att det emellanåt blixtrade till och skapades några lägen var det mest långa djupledsbollar upp mot allt för ensamma Nistelrooy och Solskjaer. Bollar som Kasey Keller i Spursmålet oftast enkelt kunde plocka upp i sin famn. Att Beckham fick ett fint frisparksläge precis utanför straffområdet ändrade ingenting. Istället fick man känna engagemanget från fansen. Bara efter några minuter började det gro, sorlet som blev till skral och som till slut var ett enda entydigt mantra.
"Hello, hello, we are the Busby-boys. Hello, hello, we are the Busby-boys. We all follow United".
Och när över 67 000 visade sin passion för sitt lag borde hemmalaget sluta upp med att envisas att bara spela djupledsbollar.
För bortalaget hettade det till mest när den storväxte mittbacken Dean Richards klev upp i Uniteds straffområde. Dean tillsammans med Ruud van Nistelrooy blev i andra halvleken varnade efter ett bråk de två emellan.
Till starten av matchens andra halva hade nog fler än jag hoppats på att Diego Forlan skulle få göra sitt inhopp istället för i den 70:e minuten. Men de i första halvleken så trogna mitt-mittfältarna Juan Sebastian Veron och Nicky Butt fick nytt förtroende och hade nu också fart på det mesta och skapade massvis med chanser. I första halvlek hade de tillsammans med Ryan Giggs mest velat säkra hemåt. Men nu hade de alla bra chanser; David Beckham, som fick ännu en frispark från bra läge, Ryan Giggs, Veron, Phil Neville, Nicky Butt och Ruud van Nistelrooy.
For Solskjaer var det nu mer en roll som framspelare. Norrmannen blev också utbytt och ersatt av just uruguayanen Forlan. Det innebar att Nistelrooy blev rätt ensam som bollmottagare.
Dessförinnan hade dock just Nistelrooy nätat med en säkert slagen straff i 63:e minuten. Ett mål som visade sig vara det enda i matchen, något som kan tyckas konstigt efter alla målchanser framförallt United skapade i den andra halvleken.
Men även Fabien Barthez hade stor ära i segern då han två gånger om stoppade frilägen.
Medan fansen började gå mot närmaste pub för att fira segern valde dock några att stanna till slutsignalen. De kvarvarande anslöt snart for att avrunda eftermiddagen med en och annan Guinness tillsammans med eftersnack.
Så var ännu en United-match spelad, alla något gladare den här gången, för det blev ju vinst.