5 konstateranden efter ett halvår med Moyes
David Moyes har varit tränare för Manchester United i sex månader, men vad har vi egentligen lärt oss under denna tid?
5. Wayne Rooney gynnades av tränarbytet: Vid det här laget känner vi alla till klyftan mellan Wayne och Sir Alex. Även om den senare konstant hyllade sin stjärna fanns delade uppfattningar om tillvägagångsmetoder. Manchester United vann ligan förra säsongen, i överlägsen stil dessutom, men mot slutskedet var Wayne Rooney både bänkad och frustrerad, samt under årets gång ofta spelad på en inte allt för bekväm position, nämligen som central mittfältare. Många säger att Rooney är en anfallare. Detta är långt ifrån sant. Han är en offensiv mittfältare och presterar som bäst i den rollen, där målsinnet och den makalösa speluppfattningen kombineras ihop till något alldeles extra. När saker och ting klickar för Wayne är han second to none i Premier League, och detta har blivit allt mer tydligt under hösten. Sprickan mellan Sir Alex och Wayne växte och det hela nådde en punkt där engelsmannen ville bort. Med tanke på Sir Alex karaktär och stolthet är det mycket möjligt att så blivit fallet. Men David Moyes innebar en nystart för Wayne Rooney och en återfunnen glädje. Resultatet: lagets tveklöst bästa spelare så här långt in på Moyes-eran.
4. Detta är inte Wilfried Zahas år: När ynglingen från Crystal Palace blev klar för Manchester United förra vintern, och med samtliga yttrar ur form vid den tidpunkten, ansåg många att han skulle få sin chans, så även undertecknad. Med facit i hand, oj vad fel vi hade. Bortsett från Community Shield har det inte blivit någon speltid alls för Wilfried. Aningen märkligt kan man tycka, då han kopiöst levererade i Championship och stod för fina prestationer i Asien under sommaren. Självklart bör mer rutinerade spelare prioriteras, men är Manchester Uniteds övriga yttrar verkligen så bra? Eller är det inte snarare en lagdel som brister? Antonio Valencia är självskriven på högerkanten, men i övrigt är utbudet relativt magert - eller snarare mediokert. Nani är upp och ner, Ashley Young har ett förhållande med gräsmattan och Adnan Januzaj är ännu allt för valpig. David Moyes har anpassat sig till Manchester United ganska bra, men här har jag svårt att se någon vidare logik.
3. Ryan Giggs hanteras korrekt: När både Sir Alex och Paul Scholes tackade för sig i maj månad spekulerades det om Ryan Giggs framtid. Snarare än att spekulera kan vi nu konstatera att fyrtioåringen alltjämt är en tillgång för Manchester United, både vad gäller kvalitet men också rutin. Visst är det så att kroppen inte hänger med när tempot ökar, men det som gör Ryan unik är hans förmåga att konstant anpassa sitt spel efter åldern och vad han själv kan hantera. I en roll som "spelande coach" trivs Ryan Giggs och det ger honom ett optimalt tillfälle att sprida sin erfarenhet och kunskap från tjugo år på den högsta nivån. David Moyes låter walesaren hoppa in mot slutet, eller kanske starta en match här och där, och under senare tid har vi sett detta hanteras med utmärkta resultat. Nu kanske man förstår, bättre än någonsin förr, varför David ville ha kvar Ryan Giggs i laget och visade sådant förtroende för magikern från en utdöende era.
2. Laget letar efter en spelidé: De flesta lär hålla med om att Manchester United under Sir Alex tre-fyra sista år som tränare ofta hade svårt att hitta ett eget spel - något som var särpräglat. Oftast sker saker och ting på måfå eller genom individuella prestationer. Det var ingen katastrof men ändå efterlyste man en tydligare spelmodell. Den närmaste beskrivningen vi finner är nog "använd yttrarna konstant och låt ytterbackarna bomba på framåt", men inte ens detta är särskilt deskriptivt. David Moyes hade alltså ett intressant problem att ta sig an. Hur skulle han utnyttja resurserna på bästa sätt? Ja, svaret är att vi inte riktigt vet än. Spelarna ser ganska vilsna ut, och detta är säkerligen en av förklaringarna till de många onödiga poängtapp laget stått för. Att få igång ett eget spel, och för David Moyes att banka in den i huvudet på sina mannar, blir en prioritering. Annars ser det tyvärr ut som att Arsenal & Co. springer ifrån, om inte Londonlaget nu redan gjort det.
1. Kaptensbindeln är alltjämt obetydlig: Detta är utan tvivel det mest tragiska konstaterandet. Samtidigt har inte problemet riktigt uppmärksammats på alla håll. Inte någonsin skulle jag för fem-sex år sedan ens drömma om en lista som toppas av kaptensbindelns irrelevans. Förr i tiden betydde den något. Den betydde väldigt mycket, faktiskt. Kaptenen skulle vara den självklara ledaren, den som tog tag i saker och ting, manade på mannarna, delade ut hårtorkar under paus när tränaren var lost for words och sist men inte minst visa klubben den respekt som krävs. Nemanja Vidic är inte en dålig kapten, problemet är bara att han sällan bär bindeln. Istället skymtas den runt armen på spelaren som är det längsta man kommer från en ledartyp och i vissa fall till spelaren, superb som han är på planen, som för några månader sedan ville bort för andra gången på kort tid. Det gör en spyfärdig att se vad denna bindel kommit att betyda, eller inte betyda rättare sagt. Keanos dagar är sedan länge svunna, men det är kanske inte heller just den typen Manchester United behöver. Vad man behöver, kort och gott, är en självklar ledare. Annars kommer misärer som 1-6 och Europa League bli en allt för vanlig syn.
Håller ni med om denna lista? Vad skulle ni förändra? Diskutera gärna nedanför men motivera helst era svar.
