Dum, Dummare, Fotboll - Elake Daves Krönika (Del III)
Men dumhet finns i fler länder än England numera...
Andra fotbollsspelare som inte är kända för att ha flest hjärnceller på plan är italienaren Totti. Men är det verkligen så? Totti hade i alla fall hjärnceller nog för att inse att det fanns en marknad och gav helt sonika ut en bok med Tottiskämt. Pengar på kontot, pluspoäng för självdistans och extra bonus för det humoristiska inslaget. Efter denna succé som signalerade till världens bokförläggare att det finns en marknad och en publik som uppskattar tjuvnyp mot kändisarna (no shit, Sherlock) så kommer som ett brev på posten en likadan bok fast med Beckhamskämt istället. Dock utan Beckhams inblandning - mer än den saftiga avgiften som måste betalas till hans agenter för användandet av hans namn förstås.
A.C Parfitt, mannen som skrev de hysteriskt roliga satirerna "Brooklyn Beckham - The Secret Diary" och Brooklyn Beckham - My World" har nu övergett satirformen för rent och skärt historieberättande i boken The David Beckham Joke Book. Ämnet är naturligtvis tacksamt. Låt oss lägga korten på bordet och erkänna att det vi ser av David Beckham i tv-intervjuer inte direkt får oss att tänka på blå hallen utan tankarna går mer till avstannande klockor, förbryllade minspel och "at the end of the day".
Nu är det inte bara i tv-intervjuer vi får den bilden av vår lilla Beckspojke. Det finns ju andra böcker som kan påverka vår sinnesbild, närmare bestämt självbiografier. Naturligtvis talar jag om Beckhams självbiografi My Side, eller som den borde ha hetat Posh Side.
David Beckham är inte den första som har spelat i Manchester United att ge ut en bok.
Jaap Stam gav ut "Head to Head" vilket renderade i en enkel biljett till Italien och Roy Keane gav sin bok "Keane" vilken resulterade i den berömda Haalandavstängningen. Världen höll därför andan inför vilka sanningar som skulle avslöjas i Becks bok och vad konsekvenserna skulle bli.
Innan vi går vidare i detta ämne kan det dock vara värt att slå fast en grundregel.
Självbiografier är notoriskt svåra att bedöma. När övergår t ex redogörelser för vänskapskretsar till att bli namedropping? När blir anekdoter från cocktailpartyn skvaller? När blir kärleken till sin partner övertydlig och väcker vissa misstankar?
Man måste också hålla i minnet att vad man läser är en människas enskilda uppfattning om saker och tings tillstånd. Det är på inget sätt en absolut sanning över vad som egentligen har skett. Jämför gärna Roy Keanes beskrivning över Irlands deltagande i VM 2002 med vad Niall Quinn skrev i sin biografi. Det enda spelarna verkar sams om är att Irland deltog.
För en Manchester United supporter är det naturligtvis extra intressant att läsa om hur spelarna egentligen har uppfattat Alex Ferguson och hur det är att spela i Manchester United. Keane och Stam gör här ingen besviken. I deras böcker får man en bra bild över hur det är att vara fotbollspelare, vilka uppoffringar som krävs, vilken vardag som finns efter träning, bitterheten efter förluster och hur man hela tiden måste ge sitt yttersta för att behålla sin plats i laget.
I Beckhams bok får vi däremot läsa 500 sidor Becks hjärta Victoria och hur fantastisk Brooklyn är på alla sätt. Endast två år gammal kan Brooklyn Beckham stå själv och hålla balansen.
Host, harkel, pinsam tystnad.
Efter den obligatoriska inledningen med hur stor Unitedsupporter Beckham har varit sedan barnsben och det är klubben i hans hjärta blah, blah, trippel blah så kommer vi in på vad som får sägas vara bokens huvudtema, telefonsamtal till Victoria.
Beckham ringer Victoria, spelar fotboll, ringer Victoria igen. Ringer på nytt Victoria, spelar fotboll och ringer Victoria igen. Han ringer henne från flygplan, bussar, bilar, matcharenor, spelartunnlar och det är faktiskt förvånande att han inte ringer henne från plan mitt under match. Efter 300 sidors läsning ställer man sig själv frågan om det är möjligt att juridiskt fällas för att telefonförfölja sin egen fru. Och häri ligger bokens problem. För Becks må älska Victoria bortom all rim och reson och det är jättevackert på alla sätt och vis och min sentimentala sida torkar bort en tår till ljudet av stråkar i fjärran.
Men det är ungefär lika intressant som en riksdagsdebatt en solig onsdagsmorgon
Någon behöver tala om för Becks att man ska älska sin fru. Det är själva poängen med äktenskap. Man ska även älska sina barn. Det är helt och hållet underförstått. Inga vidare förklaringar behövs.
Men Beckham trummar på dessa jättepukor till känslostämningar genom hela boken som om han hade något att bevisa och det gör mig misstänksam. Varför detta eviga tjatande? Vad vill han dölja? Vad? Varför? Hur?
Till Beckhams försvar ska dock sägas att han inte skrev boken själv utan anlitade Arsenalsupportern Tony Curtis för det. Det var det första misstaget för Curtis må ha många förtjänster men att skriva böcker är inte en av dom. Där Dunphy i Keanes bok låter språket kännas äkta och verkligt är Beckhams bok verkligheten sedd bakom en rosa gardin liggandes i en gigantisk himmelssäng. Det är bal på slottet och varför förstöra den med något så trivialt som en dos vardagsrealism?
Som t ex det berömda bröllopet. Varför får jag inte läsa vad Becks tyckte om att Keane slängde sin inbjudan med orden "Ingen säger till mig att bära lila kläder"? Själv tycker jag att det är ett mycket mer intressant ämne än huruvida en biskop har välsignat någon litet vattendrag. Varför får jag inte läsa varför Becks inte kör bil själv? Det är så jobbigt att köra alla mil mellan London och Manchester får vi läsa i boken. Jovisst, det är något av de jobbigaste som finns. Jag håller fullständigt med. Att ligga och sova i baksätet medan chauffören kör alla milen mellan Manchester och London måste vara fullständigt uttröttande. Varför får jag inte läsa vad som föranleder Paul Scholes - jajamän, han kan prata! - att säga: med tanke på hur han (Becks) var så var det givet att han inte skulle stanna i Man Utd för alltid.
Här har vi frågor som fullkomligen skriker efter svar men icke då, inte ett enda svar tillhandahålls mer än att Victoria är jättevacker och att Brooklyn kan stå själv.
Saknade förlaget redaktörer? Vågade ingen dra i nödbromsen? Var är alla avslöjanden?
Broolyngate, Bootgate och Realgate. Det måste ju ha funnits uppslag och sanningar som bara väntade på att få komma ut men av det blir intet. Beckhams bok är som att få världens största julklapp, man sliter förväntansfullt av papperet men inser snart att det bara är ett jättestort tomt paket med bara ett par för små kalsonger i botten.
Pust, sista delen: Del 4 av 4