Inte min påse chips - Elake Daves Krönika
En nyårskrönika helt utan champagne, fyrverkerier, ringande klockor eller ens nyår, men icke desto mindre nästan objektiv, nästan sann och nästan för alla.
Efter jul och innan nyår är det fotboll. Det är en välkänd sanning. Det är också den tiden då allsköns krönikörer slänger sig ner framför datorerna, beväpnade till tänderna med tabeller och statistik, och försöker dra kloka slutsatser om hur säsongen varit och varför det har gått som det har gjort.
Inte jag.
Kloka slutsatser är inte min påse chips. Jag är alldeles för emotionellt engagerad. Istället tänker jag bidra till regnskogens skövlande genom att skriva alldeles för många ord om ingenting och utlysa gissningstävling. Den första frågan lyder som följer:
Vad ser ut som en Mon Chi Chi och har bundit fast sig själv i This is Anfield- skylten med en alldeles för stor röd halsduk sjungandes Marseljäsen och I Will Survive? Fast med Gloria Gaynors ord utbytta till "I will not leave"?
Ett hängande knyte som i bästa McManaman-anda har vägrat inse vad klockan var slagen.
Jamen, visst är det Gerard Houllier! Allas vår favoritslagpåse som helg efter helg sticker in i huvudet i galgen och idiotförklarar sig själv med VM-guld i konstlade ursäkter och bortförklaringar.
Houllier: -Okej, vi kanske förlorade men vi sköt flest skott!
Alla fans:-Hurra!.
Houllier: -Okej , vi kanske förlorade men vi visade karaktär!
Alla fans: - Jippi!
Houllier: -Okej, vi kanske förlorade men vi visade mental styrka:
Alla fans: -Bingo! (Klyschbingo finns på fler platser än föreläsningar och styrelsemöten.)
Nu gick jag händelserna lite i förväg. Houllier har inte alls fått sparken än men tecknen finns där. Det var många bittra kommentarer på senaste aktieägarmötet. - Vi vill inte vänta längre, skanderade upprörda supportrar. - Vi har pratat hela kvällen om komma ikapp Manchester United men för fjorton år sedan var vi före dem. Vi har förlorat en hel supportergeneration. Var man än ser, hemma eller utomlands, så ser man bara den där förbannade Vodafone tröjan.
Ouch.
Kanske är det inte så konstigt att när Manchester Uniteds supportrar är klassiskt nedlåtande och Arsenals supportrar lika klassiskt frustrerade är Liverpools supportrar nu bara allmänt uppgivna och desillusionerade? Tretton år har man väntat på den utlovade titeln och halvvägs in i säsongen 2003-2004 ser det ut som man får vackert fortsätta vänta.
Så vad ska Liverpool göra? Ska man tjonga iväg Houllier till Pepparland och sätta in en annons under övrigt:
"Finnes: Blandad fransk/tjeckisk/engelsk trupp hopsatt för +100 miljoner pund. Komplett med tidsplan. Så gott som oanvänd. Har endast körts under helgerna och då bara med backen ilagd.
Sökes: Världsbäst coach som absolut garanterar titlar. "
Skulle en sådan drastisk lösning kanske fungera? Skulle världsbästa coacher läsa annonsen och rusa till Anfield?
Min gissning, Nej, det skulle inte fungera. Det skulle kunna väcka tankar hos Gazza om en ny karriär men det är ungefär allt.
Innan nu alla Liverpoolsupportrar hoppar i strömmen vill jag dock skjuta in att allting inte är nattsvart i Liverpool. Med en match mindre spelad ligger man på en sjätteplats med 26 poäng. Vinner man den uppskjutna matchen (borta mot jumbon Wolves) har man 29 poäng. Det är en poäng mindre än Charlton på fjärde plats så CL-guldet är inom fullt realistiskt räckhåll. Skulle man däremot misslyckas igen med att få del av guldet så. Tja, Ingen Liverpoolsupporter är ju ovan vid att vänta direkt och det är bra för England om Owen får spela i ett bra lag.
* * *
Om det finns ett lag i årets upplaga av Premier League som är redigt förbannade så är det Arsenal. Den snöpliga ligaförlusten förra året har gjort Wengers pojkar förbannade till den milda grad att de tvärvägrar att förlora en enda match. Med trikoloren vajandes har man stormat fram 45 poäng. 13 vinster, 6 oavgjorda och inga som helst förluster. Skräckinjagande är bara förnamnet. Motståndarlagen har behandlats som adelsmän under Bastiljens stormning. Kanske än mer skrämmande är att Arsenal inte visar några som helst tecken på att ilskan skulle vara övergående heller. Trots avstängningar och skador har trupperna, ledda av den alltmer fantastiska Thierry Henry, kört över lag med sin korstygnsfotboll. Förr i tiden kunde man alltid räkna med att Arsenal i något skede av säsongen skulle falla på eget grepp. Alltid skulle någon dra på sig ett rött kort i fel läge, någon skulle gnälla över att man inte satsade ordentligt och någon skulle gnälla över antingen Fergusons senaste uttalande eller hur dumma FA är.
Så icke nu.
Inte efter bråket på Old Trafford.
Vem säger att man inte kan lära gamla hundar sitta?
Allting går dock inte Arsenals väg. Trots den imponerande poängskörden och att man antagligen spelar Englands bästa fotboll så är man bara tvåa i tabellen. En ynka poäng bakom Manchester United som till allas storögda förvåning toppar tabellen på 46 poäng efter 15 vinster, 1 oavgjord och 3 förluster.
Att United toppar tabellen går stick i stäv mot vad belackarna och många av supportrarna trodde inför säsongen. Det var ju trots allt denna säsong det var slut på riktigt. Inte skulle Manchester United kunna överleva utan Beckham eller Veron på mittfältet. Och vad var det för spelare man köpte in? Tim Howard? Amerikan? Amerikaner kan väl inte spela fotboll heller. Där slängde United allt pengarna i sjön. Och Ronaldo, från Portugal? Bah, fel Ronaldo. Ronaldo är brasilianare, det vet alla.
Som så många gånger förr är det Fergie som skrattar sist, eller i detta fall i halvtid.
Om tjurighet vore en dygd skulle katolska kyrkor ha helgonstatyer av Alex Ferguson. Den 62 år gamle skotten fullkomligen bara vägrar sluta innan han har vunnit Champions League minst en gång till. Och ingenting får stå i hans väg, vare sig spelare, motståndare eller den egna styrelsen. Bra eller dåligt är öppen fråga. Men så länge prisskåpet på Old Trafford fylls på lika regelbundet som b-kändisar gråter ut i Expressen kommer ingen våga starta debatten.
Även om dagens Manchester United spel är fjärran från trippelåret 1999 så finns det ett element av kampanda som har saknats tidigare år. Kanske har spelarna lånat något av Arsenals ilska, kanske är spelarna bara trötta på allt tjat om Beckham och vill spela fotboll, vem vet? Det vi vet är att kampandan har lett till att man vinner matcher man förut bara fick oavgjort i. Man förlorar fortfarande matcher (hittills i år Fulham hemma, Southampton borta, Chelsea borta) men det är Manchester United i ett nötskal. Höga berg, djupa dalar och börskurser som matchar.
En del till för den som orkar: Del 2 av 3
