Inte min påse chips - Elake Daves Krönika (Del II)
Nytt för i år är att man efter omnämnande av Man Utd och Arsenal inte uttömt ämnet realistiska titelkandidater, i år finns Chelsea också. Så, hur har det gått för det stackars blå laget som inte får njuta en sekund av sin framgång utan att någon springer fram och skriker RUBEL eller diverse fria ryska transkriberingar i örat på dem? Laget som köpte upp halva världen och ådrog sig Seppo Blah-Blahs kritik för att ha för många utlänningar, trots att man var det lag som bidrog med flest spelare till den senaste engelska landslagstruppen. Jodå, det går mer än utmärkt för Chelsea vilket är glädjande för de som likt mig är barnsligt förtjusta i världens mest underhållande coach Ranieri.
Ranieri har tvärtemot vad alla förståsigpåare trodde lyckats få Chelsea All Stars att spela ihop som ett lag och inte som Inter. Detta har räckt till imponerande 42 poäng efter 13 vinster, 3 oavgjorda och 3 förluster. Siffror som i normala fall skvallrar om serieledning men när ligan är så jämn som i år räcker det bara till en tredjeplats.
Den enda smolken i glädjebägaren för Chelsea skulle kunna vara köpet av Veron. Föga förvånande för många Man Utd supportrar har Veron tillbringat större delar av säsongen i rehab-rummet eller i Italien med mystiska skador. Vissa saker förblir lika oavsett miljö. Nu spelar det ju ingen större roll för Chelsea om man får några skador, en av fördelarna med att ha världens största trupp. Går världens bästa mittfältare sönder ersätter man honom med en annan världens bästa mittfältare. Överflödets undersköna problematik.
Men, naturligtvis går sådant inte ostraffat förbi i England. Klassklyftor är något man är stolt över men det får ju för fasiken inte gälla fotbollen. Således har resten av lagen i Premier League tagit kölappar om att gnälla av sig i media om hur Chelsea förstör fotbollen. Innan Chelsea kunde man minsann köpa en spelare som var värd tio miljoner för fem. Nu är allt förstört och spelaren kostar minst åtta miljoner. Bu-snyft-hu.
* * *
Newcastle, laget med ligans mest sympatiska coach Bobby Robson, har drabbats av framgångsbaksmällan. Efter fjolårets succé där man var med i titelstriden långt in på vårkanten och sprang avstannande in i mål på en tredjeplats har man i år haft det betydligt svårare. Efter en katastrofinledning med bara tre poäng på de sex första matcherna i ligan och utgång ur CL-kvalet efter förlust mot Djurgårdens övermän Partizan Belgrad, var Bobby vadslagningsbyråernas favorit till att få kicken först. Newcastle red dock ut den värsta stormen och sakta men säkert har man klättrat uppåt till dagens sjundeplats via 6 vinster, 8 oavgjorda och 5 förluster. Styrelseordförande Freddy Shepherd är dock inte imponerad och var absolut rasande över att klubben bara fick ihop 2 av 9 möjliga poäng under julhelgerna. -Vad som har hänt sedan början av säsongen är helt enkelt oacceptabelt, var hans bittra omdöme. -Ledning och spelare får Rolls-Royce behandling men vi får inte Rolls-Royce spel tillbaka.
Samtidigt bör man hålla i minnet att Rolls-Royce börskurs sjönk rätt ordentligt under december så kanske Shepherd trots allt fick precis det han ville tillbaka.
Roligare för Newcastle är att Alan Shearer, ca 143 år gammal, leder skytteligan. Att Shearer konsekvent vägrar landslagspel är tragiskt för England. Det finns ingen annan engelsk forward som är i närheten av hans instinktiva målskytte. Michael Owen tillbringar all sin tid i sjukrummet och Heskey. ju mindre som skrivs om Heskey desto bättre. Min personliga favorit Vassell är ungefär lika övertygande som Beattie, ett par strömål då och då vinner inga titlar. Alan Smith går bort för elva spelare är bättre än tio. Nej, om England överhuvudtaget ska vinna några VM 2006 eller EM 2004 måste man snabbare än ögat återuppta kriget mot Frankrike, vinna det fortast möjligt och sätta in Henry i startelvan. Där är lösningen. Man kan också lösa vänsterkantsproblemet genom min gamla plan att annektera Wales en gång för alla och frigöra Giggs. Har man varit kapten för det engelska skollaget kan man lika gärna bli kapten för England. Börjar Becks bråka så kan nog Giggs påminna om vem Posh egentligen ville ha från början.
* * *
Charlton ligger fyra i Premier League. Jag skriver det igen för det är alltid lika otroligt. Charlton är fyra i Premier League. Ferguson och Wenger får ursäkta men när det gäller bra coacher så finns det bara ett namn som alltid förtjänar att nämnas i månadens manager och det är Alan Curbishley. 31 miljoner pund är vad Charlton har spenderat på de 12 år Curbishley har lett laget. Sammanlagt. Ett stycke Rio Ferdinand om man leker kvällstidning. För det har man fått en trupp som inte under några som helst omständigheter förtjänar att ligga fyra i högsta ligan. Charlton har en trupp som maximalt förtjänar att spela Nationwide. De enda undantagen är Scott Parker och Paolo Di Canio. Ändå har Charlton 30 poäng med 8 vinster, 6 oavgjorda och 5 förluster.
Curbishley har tagit den slitna klyschan att helheten av ett lag måste vara större än summan av dess komponenter och dragit ut den tills den når mellan Kap Horn och Bering Sund. Charltons helhet är inte bara allmänt större, den är större som Anna Nicole Smith 2003 kontra 1996.
Nu förväntar sig förstås ingen att Charlton ska kunna behålla sin ligaplacering men det spelar ingen roll. Bara det faktum att Charlton finns i högsta serien är anledning nog att tro på mirakel.
När andra krönikörer tar ut årets lag och sätter ut målvakter, mittfältare, anfallare så tar jag den lätta vägen och sätter Charlton på allting. De - om några - förtjänar det.
Och på grund av teckenbegränsning och osmakliga brytningar tar vi sista lilla snutten här: Del 3 av 3
