Karuseller och Principer - Elake Daves Krönika
Ett koncentrat av bokstäver i en icke alls slumpmässig ordning som möjligen kan bilda fullständiga meningar och passera som rena rama ickeobjektiva sanningen om the big five inför den kommande säsongen. Eller kanske inte.
Viva Liverpool! Efter sex långa år är det dags att sluta spela marseljäsen på Anfield och sparka alla Mon Chi Chi gubbar med för stor röd halsduk och cockerspaniel ögon. Adieu Houllier och Hola Benitez. Liverpool firar spanska veckan och hur görs det bättre än att göra sig av med alla rester av Houllier? Jajamän, det är fransk städning på gång på Anfield.
Allting som påminner om Houllier slängs ut genom fönstren. Pappkassarna med ursäkter, tränarstaben, skotträknarna, Bruno Cheyrou, Anthony Le Tallec, vindmätarna. Rubb som stubb. Spelarna skeppas iväg på lån eller säljs. Anfield ser ut som Enrons huvudkontor dagen efter Martha Stewart aktiedribbling. Dokumentförstörarna går för högvarv och i varje hörn sitter en anställd med kastanjetter och svarar nekande på pressens frågor. Var är Diao? -Diao, honom känner inte jag till. Lama Diouf då?. Nä, det vet jag inget om. Owen? Hm, det fanns en sån här gång men han var inget bra så honom sålde vi. Ta lite paella. Olé!
En av spelarna som åkte ut genom fönstret var Danny Murphy, Man Utd dödaren.
Egentligen borde han ha klarat sig då han dels inte var fransman och dels inte var någon av Houlliers favoriter. Tyvärr hade Murphy oturen att finnas i närheten när Houllier gick igenom sin jag-ska-jämföra-alla-mina-spelare-med-gamla-franska-legender-och-säga-att-de-är-lika-bra period. Således blev han snabbt omdöpt till Platini och att leva vidare med det epitetet på Anfield under en spansk coach är helt otänkbart. Desto mer så när man som i Murphys fall kräver att få spela femtio matcher. Hur Liverpool än försöker så förblir nio det maximala antalet gånger de kan möta Man Utd under en säsong.
Allting slutade dock väl för Murphy. Efter att ha åkt ut genom fönstret och studsat på White Hart Lane - vilka han nobbade oberoende av om det var att han inte fick någon startgaranti eller för att Tottenham numera också har en fransk tränare - så landade Murphy hos Charlton och det var nästan helt utan bitterhet han mötte pressen och bjöd på rönnbär samtidigt som han muttrade - "det finns inte någon kamratskap kvar alls på Anfield". Bara en massa utlänningar som gör konstiga saker. Alla britter har blivit utrensade och jag ville ändå inte vara kvar."
När spanska veckan är över på Anfield är tanken att allting Houllierskt franskt ska vara ersatt av Beniteskt spanskt - t ex istället för mediokra franska spelare ska det vara mediokra spanska spelare. Men framförallt ska fotbollen uppgraderas från att vara till fransk tråkfotboll till spansk gladfotboll. Nu kan det låta som ett rätt svårt trick att genomföra då Liverpool verkligen har tagit till sig den franska varianten under gångna år och det är inte alldeles lätt att lära gamla hundar sitta men naturligtvis ska man försöka.
Det första Liverpool gjorde för att fasa igenom nyordningen var att ersätta den sparkade Houllier. Detta gjordes genom att söka igenom hela Europa efter den enda man som bevisligen var ännu tråkigare och ännu försiktigare än Houllier, allt enligt principen att dubbla negationer tar ut varandra. Det andra man gjorde var något mer radikalt. Som bekant är det bästa sättet att lära sig simma att befinna sig på riktigt djupt vatten utan simring, så när Abel Xaviers look-a-like Djibril Cisse flyter omkring högst upp i Liverpools anfall är Michael Owen Real Madrids senaste galactico.
Frågan är bara vem som egentligen har tagit sig mest vatten över huvudet?
* * * * *
Några som verkligen inte har koll på läget är Man Utd. Jag vet inte varför inte någon redan har sagt till Ferguson att om man ska åka på illa timad USA-turné och inte har tid att sätta ihop en ordentlig försäsongsplan så ska man absolut inte ta sig till London och låna Tottenhams. Det är en busdålig idé.
Manchester United har i dagsläget cirka 268 spelare på skadelistan varav 173 är givna i startelvan. Detta om man ska tro på de dagliga katastrofrapporterna från media och fans.
Siffrorna är måhända en smula överdrivna men Manchester United befinner sig nästan i ett Force Majeure läge. Bäst illustrerat av det faktum att om Man Utd vill spela 4-4-2 i sin första ligamatch så betyder det att Diego "jag kanske inte kan göra mål men jag har likadana flätor som Beckham" Forlan får starta.
Vidare ord torde vara överflödiga för alla Man Utd supportrar.
Naturligtvis har skadeläget kring anfallarna (3 av 4 är borta) lett till att Ferguson är på jakt efter en ny anfallare. Det givna valet är förstås Englands nya kelgris Wayne Rooney men turbulensen kring Evertons styrelse (ett ämne vi snabbt skippar förbi men om ni tror att Robinson var fullt av pakter och intriger så har ni inte sett detta) och den allmänna oklarheten kring Everton har lett till att det har gått lite prestige i frågan om vem som är ballast för att man nobbar Man Utd. Rutinerade Man Utd supportrar känner igen tricket. Det är samma gamla knep Mr Pompös från PSG och Mr Harrods från London tidigare provat med varierande framgång.
Det finns dock en lösning. Mitt förslag är att Fergie köper en brun fårskinnsfodrad rock som han bär över axlarna - viktig detalj - och beger sig till Liverpool. Väl framme går han in på Goodison Park med lämpligt antal hejdukar i bakgrunden och väser fram "I'm gonna make you an offer you can't refuse" till Evertons manager Moyes. Moyes replikerar förstås att han inte tänker sälja Rooney hur väsande röst Fergie än har varvid Ferguson helt enkelt lägger Ruud van Nistelrooys huvud i Moyes säng. Voila, som Wenger skulle ha sagt. Problemet löst.
Annars får man göra som Kajsa Warg och ta vad man har vilket i Man Utds fall är Alan Smith. Den evigt lilaläppade klubbmärkeskyssande blonderade kortmagneten från Leeds som tidigare i sommar bytte från just Leeds till Man Utd. Detta klubbyte är naturligtvis egentligen omöjligt att göra då Alan Smith är Leeds på samma sätt som Roy Keane är Man Utd.
Kan någon se Roy Keane stå och krama Vieira viskande Together, Together?
Nä, tänkte väl det.
Men Leeds fall från Premier League har skakat hela klubbrivaliteten som fanns mellan Man Utd och Leeds. Där Leeds förr var en evig plåga är de numera mer som en irriterande liten kusin man klappar nedlåtande på huvudet och stjäl godiset ifrån. En kusin som dricker Coca-cola vid barnbordet när de vuxna dricker champagne vid honnörsbordet.
Och precis som ingen är rädd för vargen när man befinner sig inomhus är ingen rädd för Leeds när de befinner sig vid barnbordet, därför har Smith på kort tid visat sig vara ett av Uniteds mest lovande köp på länge.
Livet upphör aldrig att förvåna
Fler ord i nästa del: Del 2 av 3
