Denis Irwin, legend
Ytterbackar blir sällan hjältar, men det finns ju undantag, en del blir legender. Varsågoda, jag ger er historien om Denis Irwin.
Alla har vi våra favoritspelare, av olika anledningar. En del gillar spelare som Zlatan för hans tekniska ekvilibrism, somliga gillar Thierry Henry för hans arroganta kyla, och så finns det en del som gillar Robbie Fowler för hans. ja, jag vet inte, det kanske inte finns någon som gillar Robbie Fowler när jag tänker efter. Hursomhelst, jag har själv alltid varit svag för spelare som jobbar hårt i nittio minuter, som tacklar hårt och som skjuter som en häst sparkar - helt enkelt arketypen för en brittisk fotbollsspelare. Det är väl därför som man fastnade för Denis Irwin, och det är om honom den här tillbakablicken handlar om.
Denis Irwin är visserligen irländare, det är väl lika bra att konstatera det med en gång innan någon blir upprörd över att jag nästan kallade honom britt. Men rent typmässigt är inte skillnaderna så enorma mellan brittiska och irländska fotbollsspelare, möjligtvis tenderar irländarna till att vara lite mer rödlätta och ha pojkfrisyrer även som vuxna män. Den där pojkfrisyren är något jag kommer ihåg speciellt från alla gånger man sett Denis Irwin på TV. Speciellt minns man uppställningen innan match, när tv-kameran gick från spelare till spelare. Olika utseenden och frisyrer passerade förbi - Ole Gunnars babyface, Ryan Giggs mörka lockar, Beckham som bytte frisyr lika ofta som Pallister och Bruce lyckades med en offsidefälla - men Denis Irwin var alltid den samme. Sammanbiten och hård stod han och såg ut som hans enda tanke i världen var att inte släppa en enda jävel över bron - i sin pojkaktiga frisyr.
Den 31:a oktober 1965 föddes Denis Irwin i Cork på Irland, och någonting säger mig att han såg likadan ut då som nu. Sin fotbollsmässiga karriär började Irwin i Cork innan han som 16-åring gick till Leeds. Efter 72 matcher i Leeds tröja fick han en fri transfer av managern Billy Bremner och han hamnade istället i Oldham i dåvarande andradivisionen. Där stannade han i fyra säsonger och var ordinarie som högerback. 1990 var ett bra år för Oldham, man gick till semifinal i FA-cupen, men förlorade mot Manchester United. En spelare i Oldham imponerade dock på Sir Alex - högerbacken Denis Irwin. Fergie hade redan börjat bygga på det lag som skulle dominera under 90-talet, och i Denis Irwin hittade han ytterligare en pusselbit till den backlinje som redan inkluderade Gary Pallister och Steve Bruce. United fick betala 650 000 pund för den 24-årige irländaren, en transfer som kanske fortfarande framstår som Sir Alex bästa någonsin.
Irwin spelade 34 matcher som högerback sin första säsong för United och var klart godkänd, dessutom spelade United hem Cupvinnarcupen, så Denis fick förstås vara nöjd över sin debutsäsong i United. Sommaren 1991 köpte dock Sir Alex in engelska landslagets högerback Paul Parker, och Irwins position var hotad. Men Sir Alex flyttade bara över Denis till vänsterbacken istället, och trots att han var högerfotad, spelade han lika bra på den kanten som han gjort på den andra. 90-talet flöt på och ingen hotade Denis Irwin på vänsterbacken. Sir Alex sade själv att Irwins namn var det första han plitade ner på laguppställningen till varje match. 1992 hade Leeds insett Bills Bremners misstag några år tidigare och ville köpa tillbaka Irwin. Sir Alex vägrade och sade "Denis är den spelare jag aldrig skulle sälja", istället ledde förhandlingen till att en viss Eric Cantona hamnade i United och Leeds-ledningen lyckades därmed verkligen bevisa att uttrycket "två fel gör inte ett rätt" stämmer till fullo.
Det finns många olika typer av ytterbackar, och modet har växlat med tiden, men den absolut viktigaste egenskapen en försvarsspelare kan ha är väl pålitlighet. En del experter och fans tyckte att Denis Irwin var för långsam med i offensiven och ville att United skulle satsa på yngre och offensivare krafter, men ingen kunde säga något om hans inställning. Irlands dåvarande förbundskapten Jackie Charlton sade: "Det finns en del spelare som ger managern huvudvärk och jag har träffat på en del under min tid som förbundskapten. Denis däremot, är en managers dröm". Själv var Denis Irwin lugnet själv utanför planen, han syntes sällan i pressen utan levde ett stilla familjeliv med fru och barn. När han en gång tillfrågades om vad han gjorde utanför fotbollen sade han: "Jag går bara hem, stänger dörren och spelar lite schack på datorn". Det var inte bara Jackie Charlton som litade på Irwin, lagkamrater och fans kallade honom Mr Dependable. Denis Irwin var på många sätt den gamla sortens försvarare - hård, kompromisslös, outtröttlig - men på samma gång var han den nya tidens offensiva ytterback - farliga inlägg och ett av de hårdaste och mest träffsäkra skotten i ligan. Denis träff på liggande boll var oerhörd, och han var Uniteds ordinarie frisparksskytt tills en viss David Beckham dök upp. Dessutom släppte han verkligen inte en jävel över bron.
När 90-tal övergick till 2000-tal så fick Denis Irwin allt mindre speltid, kanske inte så konstigt med tanke på att han passerat 35 års ålder. Den 12 maj 2002 spelade Denis sin sista match i Uniteds tröja på Old Trafford, och fick äran att vara kapten för dagen. Efter 12 år, 529 matcher och 33 mål, lämnade han United på en fri transfer och gick till det lag han hållit på som liten - Wolverhampton i division ett. 2 säsonger i Wolves gav 75 matcher och Denis hjälpte dem upp i högstaligan för första gången sedan 1984.
Denis Irwin var och förblir en av mina stora hjältar i Uniteds 90-talsupplaga. Om han är den bästa ytterbacken United någonsin haft är svårt för mig att säga, men sju ligatitlar, tre FA-Cuptitlar, en Champions League-titel, och en Cupvinnarcuptitel talar väl sitt tydliga språk. Ett hyfsat facit för en irländare som fick sparken av Leeds. Och för er som fortfarande tvivlar - hans rumskamrat i United var Roy Keane - bara så ni vet.
