Another one bites the dust
Vi bad om en poäng, vi bad om en fotbollsmatch utan kontroverser. Vi fick allt samtidigt som vi inte fick någonting. Liverpool - Man Utd vanns inte av det laget som var bäst sett över 90 minuter. Det vanns av laget som visste hur man vann så fort spelplanen gjordes om.
Jag ska börja med att vara helt ärlig. När matchen var ungefär 15 mintuer gammal satt jag som på nålar, kände värken av en analkandes förlust komma krypandes längs med ryggraden och bad till Ferguson om att se till att det blev så smärtfritt som möjligt. United hade inlett första 5 minutrarna med att vinna boll snabbt, sätta den i rullning direkt och vårda bollen. Efter de första 5 minutrarna var det som att Liverpool kom på att det var deras taktik, tog den rakt av och gjorde den till sin egen. För var det något första halvlek lärde oss så var det att Liverpool är ett bra mycket bättre lag än vad tabellen och resultaten visar. Samtidigt lärde vi oss att United har extremt stora problem med att bli satta under hårdare press. Så fort man vann bollen stod det 5 röda runtomkring som bara väntade på att sätta fart och jaga, det ledde till att varje uppspel sköttes från backlinjen. Uppspel från backlinjen är en vacker tanke i teorin men sällan särskilt lyckad i praktiken. Vill man göra det enkelt för sig att förstå kan man peka på att Evans spelar mittback av en anledning. Foten finns helt enkelt inte där.
Men när just allting kändes som mest hopplöst, när ingenting pekade på att det här skulle kunna gå och vända på, ja då kastades spelplanen om. Shelvey fick ett snack med Ferguson, tog en tidig dusch och kommer för alltid att hävda att det inte var rött kort. Finns det nåra röda kort som jag avskyr så är det just den typen som Shelvey fick. Ja, han träffade visserligen bollen men Ja, satsningen var brutal. Då blir det plötsligt en värderingsfråga och med tanke på ligans rykte om sig att vara skadefylld och snudd på "ful" så känns det som att domarna i många fall väljer att ta det säkra före det osäkra. Rött kort till Shelvey, numerärt övertag för United. I det här läget satt jag mest bara och längtade efter paus. Inte enbart för att få ladda om, se över alla spelare och komma ut med andra ögon på matchen, utan för att få en bra chans till att göra en förändring.
I den här matchen, och som i så många matcher förr, hette lösningen Scholes likväl som den hette att Nani hade spelat klart. Nani letar fortfarande efter sin roll, efter sitt spel vilket är oroväckande med tanke på hur lång tid han ändå haft att hitta det. Scholes går in med all sin rutin, med sina 38 levnadsår och får se Gerrard göra 1-0. Ridå? Inte det minsta. På många sätt och vis var det det absolut bästa som kunde hända United i det läget. Ett lag som uppenbarligen åkt dit för att ro med sig poängen hem som man fått vid avspark, behövde en sjujävla högerspark i ändan. Det behövdes skicka folk framåt, det behövdes lite mod för att få lägen att skicka dessa framåt. Uniteds offensiv hade varit mer eller mindre obefintlig tills dess, bollinnehavet var nere runt 40-45%, mycket p g a att man ändå var nöjda med poängen. Men in kom Scholes, in kom cynismen.
Jag tjatar gärna om vilket cyniskt fotbollslag United är, det bara för att det är sant. Paul Scholes är uppfödd på cynism och vet vad det betyder att kontrollerna en fotbollsmatch på ett sätt som gör att den olärde kan tycka att det är rent utav tråkigt att titta. Han klev in, kontrollerade bolltempot och lätt Carrick fortsätta städa på det viset som Carrick städar. Det var det gamla gardet som gjorde det här möjligt med Scholes i ledarrollen, med Ferdinand som fullständigt plockade bort Suarez när det började bli småfarligt. Rio Ferdinand gör kanske sin bästa match på år och dagar när han gång efter annan läxar upp sina kollegor på fotbollsplanen om när man borde stå och när man borde falla. Jag vet inte hur ni känner, men själv hade jag blivit livrädd av att ha honom skrikandes över mig.
Det tråkiga, om man nu ska säga att det är tråkigt, med den här segern är hur segermålet kommer till. Jag är halvt allergisk mot att vinna på straffspark, men det är inte fallet just idag. Det jag blir förbannad på är istället hur diskussionen nu kommer bli. Det är den klassiska "United får allting med sig" och ja, ingen av oss kan komma och säga att straffen inte är billig, för det är den. Men Valencias första aktion, när han lämnar både Agger och Johnson vid mittplan är världsklass, hans ambivalens när han kommer in i straffområdet är det inte. Men när han hamnat i ett läge där han i alla fall kommit fram till att han ska avsluta själv, känner en hand på ryggen, ja då faller han. Då faller alla spelare som har någon typ av offensiv roll på en fotbollsplan. Glen Johnson kommer alltid tycka att den är felaktig, Brendan Rodgers kommer alltid säga att det är synd att domaren får avgöra. Men Luiz Suarez kommer aldrig kunna hävda att han inte gjort samma sak.
Men om jag på något sätt ska försöka sammanfatta mina känslor efter att ha slagit Liverpool på Anfield för första gången sedan 07-08 så landar det i att vi var det sämre laget. Vi vann mot ett lag som sett över 90 minuter faktiskt var bättre rent spelmässigt. Vi klarade oss undan mycket på grund av en fantastisk insats av Ferdinand och Evans. Vi räddades förmodligen även av Liverpools dåliga form och minimala tro på sig själva. Men vet ni, en sak kommer alltid att vara viktigare än något annat.
Vi slog Liverpool. På Anfield. Den glädjen kan ingen domare ge oss gratis.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist