Att skapa en framtid
Kvällen närmar sig, nervositeten närmar sig. Matchen närmar sig. Matchen som vi på många sätt alltid vill skriva med stort M, men som i efterhand kan handla om något vi vill glömma. Det är den största matchen det här året, det här årtiondet och det är och njuta av att Manchester United är den av den.
Ni trodde väl inte att jag skulle lämna Er redan? Att min sista krönika skulle vara en slarvigt ihophafsad text om Wayne Rooneys betydelse? Som om ni inte redan visste det. Det här är en sådan match som alla längtar efter att få spela, uppleva på plats eller helt enkelt bara få vara en del av. Och vi är den av den, vi supportrar som inte är på plats. Vi spelar den avgörande rollen i hur den här matchen byggs upp, förväntningarna som skapas och genom drömmarna som byggs upp. Det är vi som skapar dom sagolika sluten som spelarna sedan ska ut och egentligen bara leva upp till.
Det finns så mycket att skriva om den här matchen, och det har redan skrivits så fruktansvärt mycket om den här matchen, att det kanske ter sig lite onödigt att skriva en krönika så här nära in på. Dock finns det så mycket som är mer onödigt här i livet, som Alzazar, Liverpool och tandlossning, att den här texten måste skrivas. Man kan nämligen understryka föväntningarna jag har på vissa spelare tillräckligt mycket, och det är väl ungeför det som den här texten handlar om.
Edvin van der Sar kommer till start idag med en enda önskan, att få avsluta det vackert. Att få sitta där med bucklan efter matchen och känna att det är rätt beslut att lägga av nu, att trappa ner. Han kommer att ge allt och förmodligen lite till, och det ska fan mycket till för att han ens ska fundera på om han når en boll idag. Framförallt kommer hans spel med fötterna och hans förmåga att styra sina försvarare vara det som kanske spelar in mest ikväll. Ser han en löpning som inte Vidic sett? Skrik. Ser han en passning komma innan Evra sett den? Skrik! Ser han ett inlägg som är på väg mot Leo Messi? Ta bolljäveln fort som fan, och kontra.
Barcas mål mot oss i förra finalen var inga drömanfall, det första var deras första avslut på mål och handlade mer om en Vidic som inte var på tå snarare än magnifika passningar gneom hela anfallet. Vi var bra i 10 minuter den matchen, rättare sagt var vi bra tills Barca gjorde mål, men efter det var det en lidelse att se. Vidic hade en fantastisk match mot Chelsea året innan, men en kanske lika bedrövlig mot Barca 09. Att han är världens bästa mittback kan det inte råda några tvivel om, frågan är bara om han tänkte tysta resten av sina tvivlare ikväll?
I Nicos smått magnifika analys av laguppställningen fick er hängivne även sig en passning om att Giggs måste vara med i serien av krönikor om dom viktigaste spelarna. Nu var han inte det, det fanns liksom inte plats. Men det är självklart att Giggs kommer att dra ett tungt lass ikväll. Som den enda av Fergies Class of 92 som fortfarande står på Old Trafford som ordinarie spelare, med den självklara fadersrollen och det tunga ansvaret att se till att vissa spelare tar jobbet. Jag tror en spelare som Nani är mer beroende av Giggs än vad man tror, jag tror en spelare som Rooney fortfarande försöker bevisa sin storhet för Ryan Giggs. Giggs har sett allt, upplevt allt och han är som den där svårflörtade kvinnan i baren som alla raggat på utan att direkt lyckats. Han har spelat med Cantona. Eric the King. På något sätt blir det inte mycket större än så.
Om giggs är på humör är han fantastisk. Han kan slå passningar som ingen annan lärt sig att slå, och hans nya innermittfältsspel har gjort hon som pånytt född ännu en gång. Han kommer att spela en säsong till och tro fan att han kommer att spela ett år till efter det. Men fotboll handlar om att göra mål, och om Giggs slår passningarna måste någon se till att förvalta dom. Här kommer Hernandez in, för jävlar vad jag hoppas att han får starta. Det blir hans livs match, något han alltid kommer att komma ihåg, och jag tror han skulle offra sin högra hand för att få spela. Förutom hans ruskigt snabba löpningar, förmåga att alltid befinna sig där bollen hamnar och relativt vassa huvudspel får vi även Gud med oss redan från avspark om Chicharito står på planen.
Citatet "Varenda kotte vet hur vi spelar" som kom från Barca-redaktionen här på Svenska Fans sa ungefär det alla redan tänkte. Vi vet hur det kommer att se ut, vi vet vad dom kommer att försöka lyckas med. Frågan är då vad motdraget är? Vi har sett den höga pressen som Real försökte med, vi har sett det hårda spelet Real försökte med och vi har sett Arsenals försök till att spela ut Barcelona som Barcelona. Inget har räckt och frågan är vad Fergie har för motdrag. Det är här vår viktigaste parameter spelar in, Sir Alex. Jag gjorde någon anteckning för ett par månader sen som sa följande i min telefon: "Sir Alex har lika många olika spelsätt som han har matcher på sitt CV". Och på något sätt säger den meningen så mycket mer än någonting annat.
Den här matchen handlar inte om 09, den handlar inte om säsongen i stort heller. Den här matchen handlar om två kollektiv av hängivna spelare som måste ge allt i sitt livs match. Det handlar om att visa världen att vi faktiskt är störst. Det handlar om Fergie, Giggs och Ferdinand. Det handlar om Messi, Puyol och Xavi. Det handlar om att skapa historia och skriva sin egen framtid.
Men framförallt kära vänner, så handlar det om dig och mig och våra liv. Glöm aldrig det.
Long live Busby Babes! Long Live Sir Alex Ferguson!
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
