Barca Ahead: Part 2
Med bara dagar kvar till Uniteds tredje final på fyra år i världens finaste turnering, börjar vi nedräkningen på riktigt. Glöm den 19e titeln för en sekund, bygg upp känslan och gör Er redo. Närmsta dagarna följer en krönika-serie där jag avhandlar dom viktigaste spelarna till matchen på lördag, och logiskt nog börjar vi bakifrån. Näste man till rakning: Nemanja Vidic.
Nedräkningen fortsätter. Klockan visar att timmarna går men faktum är att det känns som att tiden står still. Ungefär som när man väntade på julafton under sina yngre år. Ungefär som när man väntade på rasten i skolan. Ungefär som när Nemanja Vidic gjort en hård tackling som man vid första anblick inte kan avgöra om den är sjyst eller inte, och sekundrarna som går mellan att spelaren faller, publiken skriker och domaren ska blåsa. Men även om just dom sekundrarna kan kännas evighetslånga i vissa fall, så blåser domaren oftast inte. Det är lite den bilden jag har av Nemanja, en hårdför mittback som det populärt brukar kallas, men som sällan egentligen gör något överdrivet fult. Fine, det finns flera sekvenser på evighetsarkivet youtube som visar en mittback som alla andra, som använder fula knep. Men i precis samma arkiv hittar vi ex antal bevis för vilka fantastiska brytningar han levererar allt som oftast.
Han har, precis som flera andra kända fotbollsspelare inte haft världens lättaste resa. Från staden som jag inte ens försökt uttala, Titovo Uzice, i det forna Jugoslavien har han tagit sig via Röda Stjärnan och Spartak Moskva till Manchester och England. Även om hans båda föräldrar arbetade, var det på fotbollsplanen med sin bror Dusan som han mådde som bäst. Han blev värvad redan som 12-åring och vid 15 års ålder togs han till Röda Stjärnan. Här gjorde han sig ett namn relativt snabbt, vann dubbeln som lagkapten och blev värvad till Ryssland och Spartak Moskva. Efter två år i ryska ligan värvades han alltså till Manchester United, trots att Fiorentina redan hade en deal klar.
Redan första året i United fick han vara med om att vinna en titel då han hoppade in i Ligacup-finalen 2006. Men det var från säsongen 06-07 som han började etablera sig. Och som han gjorde det. Efter att ha bildat mittbackspar med Rio Ferdinand i två säsonger var man kända som ett av världens bästa mittbackspar, och hade vunnit ligan två gånger och Champions League en gång. Vidic insats mot Chelsea i finalen i Moskva kan vara en av dom bästa jag sett en mittback göra, då han var mer eller mindre överallt vilket Drogba visade hur nöjd han var med under förlängningen. Året därefter fick han vara med att vinna ligan ännu en gång, medan förra året blev en smärre besvikelse då det "bara" blev ett ligacup-gulld.
Under sommaren florerade en mängd rykten runt spelare i United som var på väg bort, vilket ter sig helt naturligt med tanke på klubbens storlek. Vidic till Real Madrid var ett av dom mer frekvent återkommande ryktena, vilka gjorde åtminstone undertecknad smått svettig. Det skrevs artiklar om att hans fru inte trivdes med varken väder eller mat och en flytt till Spanien kändes inte alltför långt borta. Nemanja Vidic däremot, hade andra planer och skrev på ett fyraårs-kontrakt som tystade alla tvivlare inklusive mig själv. Året har varit en smärre dröm då det mesta har flutit på smärtfritt. Hittills har den krönts med ännu en ligatitel men även ett individuellt pris som årets spelare i Premier League och logiskt nog även den bästa försvararen i samma tävling.
Men nu står han alltså här igen. Inför just den här matchen som alla drömmer om att spela. Han har gjort det förr, och han har gjort det exemplariskt. Samtidigt har han gjort det mot Barcelona förr, med en dyster utgång och den fysiske och stora mittbacken som vi alla tagit till våra hjärtan och älskar att ha som kapten, måste vara på tå för att hänga med när Barcelona sätter fart. Det är inte det fysiska spelet som förmodligen är bäst i världen på, utan ett mer tekniskt motstånd som i sina bästa stunder spelare snabbare än något annat lag.
Hur som helst. När vi sitter där på lördag, på puben eller i soffan och biter på våra naglar, så finns det en sång som självklart passar bättre än någon annan för att stärka vår lagkaptens psyke. En sång som på något sätt beskriver hans något burdusa spel. En sång som säger mer om Dragoljub och Zoras son som är världens snällaste vid sidan av planen, men ens värsta fiende på planen.
Nemanja, ooh ooh
Nemanja, ooh ooh
He comes from Serbia
He'll fucking murder'ya
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Han har, precis som flera andra kända fotbollsspelare inte haft världens lättaste resa. Från staden som jag inte ens försökt uttala, Titovo Uzice, i det forna Jugoslavien har han tagit sig via Röda Stjärnan och Spartak Moskva till Manchester och England. Även om hans båda föräldrar arbetade, var det på fotbollsplanen med sin bror Dusan som han mådde som bäst. Han blev värvad redan som 12-åring och vid 15 års ålder togs han till Röda Stjärnan. Här gjorde han sig ett namn relativt snabbt, vann dubbeln som lagkapten och blev värvad till Ryssland och Spartak Moskva. Efter två år i ryska ligan värvades han alltså till Manchester United, trots att Fiorentina redan hade en deal klar.
Redan första året i United fick han vara med om att vinna en titel då han hoppade in i Ligacup-finalen 2006. Men det var från säsongen 06-07 som han började etablera sig. Och som han gjorde det. Efter att ha bildat mittbackspar med Rio Ferdinand i två säsonger var man kända som ett av världens bästa mittbackspar, och hade vunnit ligan två gånger och Champions League en gång. Vidic insats mot Chelsea i finalen i Moskva kan vara en av dom bästa jag sett en mittback göra, då han var mer eller mindre överallt vilket Drogba visade hur nöjd han var med under förlängningen. Året därefter fick han vara med att vinna ligan ännu en gång, medan förra året blev en smärre besvikelse då det "bara" blev ett ligacup-gulld.
Under sommaren florerade en mängd rykten runt spelare i United som var på väg bort, vilket ter sig helt naturligt med tanke på klubbens storlek. Vidic till Real Madrid var ett av dom mer frekvent återkommande ryktena, vilka gjorde åtminstone undertecknad smått svettig. Det skrevs artiklar om att hans fru inte trivdes med varken väder eller mat och en flytt till Spanien kändes inte alltför långt borta. Nemanja Vidic däremot, hade andra planer och skrev på ett fyraårs-kontrakt som tystade alla tvivlare inklusive mig själv. Året har varit en smärre dröm då det mesta har flutit på smärtfritt. Hittills har den krönts med ännu en ligatitel men även ett individuellt pris som årets spelare i Premier League och logiskt nog även den bästa försvararen i samma tävling.
Men nu står han alltså här igen. Inför just den här matchen som alla drömmer om att spela. Han har gjort det förr, och han har gjort det exemplariskt. Samtidigt har han gjort det mot Barcelona förr, med en dyster utgång och den fysiske och stora mittbacken som vi alla tagit till våra hjärtan och älskar att ha som kapten, måste vara på tå för att hänga med när Barcelona sätter fart. Det är inte det fysiska spelet som förmodligen är bäst i världen på, utan ett mer tekniskt motstånd som i sina bästa stunder spelare snabbare än något annat lag.
Hur som helst. När vi sitter där på lördag, på puben eller i soffan och biter på våra naglar, så finns det en sång som självklart passar bättre än någon annan för att stärka vår lagkaptens psyke. En sång som på något sätt beskriver hans något burdusa spel. En sång som säger mer om Dragoljub och Zoras son som är världens snällaste vid sidan av planen, men ens värsta fiende på planen.
Nemanja, ooh ooh
Nemanja, ooh ooh
He comes from Serbia
He'll fucking murder'ya
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2011-05-24 17:23:33
