Barca Ahead: Part 3
Med bara dagar kvar till Uniteds tredje final på fyra år i världens finaste turnering, börjar vi nedräkningen på riktigt. Glöm den 19e titeln för en sekund, bygg upp känslan och gör Er redo. Närmsta dagarna följer en krönika-serie där jag avhandlar dom viktigaste spelarna till matchen på lördag, och logiskt nog börjar vi bakifrån. Mannen för dagen: Michael Carrick
Samtidigt som FC Barcelona befann sig på resan norrut mot London inför lördagen, en resa som milt sagt inte var planerad, spelade ex antal United-spelare en hyllningsmatch för Gary Neville. Flera av dom aktiva spelarna deltog, så som O'Shea, Anderson och inte minst Giggs och det var en typ utopisk känsla över hela tillställningen. Den här krönikan kommer inte handla ett dugg om spelarna som deltog, inte heller om matchen i sig. Den här krönikan kommer återigen att handla om en spelare som kommer att spela en oerhört avgörande roll i finalen på Wembley. Det är inte mannen som slår dom avgörande passningarna, gör dom viktigaste målen elller knorrar frisparkar som Beckham. Det här mannen som förhindrar motståndarna att göra just ovanstående.
Michael Carrick föddes i norra England och har haft fotbollen med sig ända sedan barns ben. Till skillnad mot vad den svenska mentaliteten brukar påstå, visste han redan vid 12 års ålder att det var fotbollen som gällde, och att det var där framtiden för honom fanns att hämta. Samtidigt som han gick i skolan som vanliga människor blev han värvad som 17-åring till plantskolan för några av Englands bästa spelare, West Ham. Efter att bara ha spelat några få matcher som utlånad till andra klubbar, blev det tredje säsongen som han verkligen skulle få chansen. Från att ha spelat som forward, placerades han på mittfältet och har stannat där sen dess. Två år i följd blev han framröstad som årets unga spelare i West Ham och även nominerad som hela ligans bästa unga spelare.
Säsongen 02-03 däremot, blev helt spoilerad av skador och West Ham ramlade även ur Premier League. Han gjorde en säsong till för London-klubben men efter att ha förlorat i play off-finalen och alltså inte lyckats kvalificera sig upp igen lämnade Carrick klubben. Han hamnade senare i en annan del av stan, hos Spurs närmare bestämt men fick en tuff inledning. Jacques Santitni som då var manager i klubben verkade inte ens vilja ha Michael i truppen, utan spelade hellre med andra spelare på hans position. När Martin Jol senare tog över, vände det dock. Hans sista säsong var troligtvis den bästa då han delade på första plats i den interna assistligan och ansågs vara Spurs absolut bästa mittfältare.
Några samtal, förhandlingar och 14£ pund senare, innebar sommaren 2006 en flytt till hans nuvarande klubb, Mancehster United. Han värvades som vad som såg ut att vara Roy Keanes tronarvinge. Vi som vid den tidpunkten visste vem Carrick var, visste också att så absolut inte var fallet. Roy Keane var och är en bufflig person både på och utanför planen och på många sätt är Carrick hans raka motsats. Däremot är han född i samma förort som en United-legend, Steve Bruce, och första säsongen för klubben fick han vinna Premier League.
Nu är året 2011 och spolingen från Tyneside fyller snart 30 år. Han har haft en otrolig resa i United och varit med och byggt upp ännu en generation av pokal-vinnande spelare. Att komma till en klubb för att fylla en sådan älskad spelare som Roy Keane ändå var, går nästan att liknas med att ta över som lead-singer efter John Lennon. Men är det något Michael har gjort, så är det att sätta sin egen prägel på Uniteds mittfält. Han är en spelare som alltid gör runt 40-50 matcher per säsong, och har inte direkt lidit av någon längre skada sen sina unga år. Han är vad man brukar kalla en klok spelare som alltid gör jobbet.
Frågan är då varför han blir så viktig i årets match på Wembley? Det är ganska enkelt. Säsongen 10-11 har varit ett omställningsår för Carrick på många sätt och vis. Från att ha varit den naturligt offensiva dynamon på mittfältet har han fasats bakåt i planen. Till mångas förtret såg det relativt skakigt ut första månaden, onödiga bolltapp och enkla felpass. Men han har växt med lagets resultat och varit en av planernas bästa spelare i ett par riktigt viktiga matcher. Han har en speluppfattning som få mäktar med, och efter att själförtroendet växt vartefter säsongen lidit, har han även stått för ett par mäktigt precisa passningar ut mot kanterna som ett offensivt vapen. När spelare som Iniesta och Xavi står som motståndare, så behöver spelare som Michael Carrick kliva fram.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
