Barca Ahead: Part 4
Med bara dagar kvar till Uniteds tredje final på fyra år i världens finaste turnering, börjar vi nedräkningen på riktigt. Glöm den 19e titeln för en sekund, bygg upp känslan och gör Er redo. Närmsta dagarna följer en krönika-serie där jag avhandlar dom viktigaste spelarna till matchen på lördag, och logiskt nog börjar vi bakifrån. Sist ut, Wayne Rooney.
Dan före dan före dopparedagen. Det är nära nu och samtidigt som längtan drar i en som fyllematen klockan 04.00 vid norrmalmstorg, så kommer också den stora ångesten krypande och knackar oss på axeln. Att ens lag spelar stora finaler är något man alltid drömmer om och hoppas, men när dagen väl står inför en, vill man helst bara krypa in i en källare och gömma sig ett dygn. Låta tiden passera utan att man ens kan göra något åt hur historien utvecklar sig och hoppas på det bästa. Wayne Rooney försökte gå den vägen, där i höstas. Jag vet inte om han satt i just källaren med tanke på att han lär ha ungefär 39 rum att välja emellan, man jag kan tänka mig att han hoppades på att tiden bara skulle lösa alla problem. Nu gjorde den ju det till slut, men det har tagit sin tid. Nu har Wayne Rooney tagit oss hit.
Vi kan historien om Wayne. Hur han växte upp i Liverpool, älskade Everton och hade Duncan Ferguson som sin största idol. Det är en vacker historia om en ung pojke som slog igenom trots att han kanske inte hade psyket för det. En klassisk engelsk mentalitet, en aggressitet och ett hat mot egentligen allt och alla. Värvades för rekordsummor till United vid 18 års ålder och var redan älskad redan när han kom. Han hatade Liverpool, han gjorde mål och han slet som ett djur, alla älskar en sådan spelare. Att han sedan gjorde ett hat-trick och en assist i en av sina första matcher gjorde självklart inte saken sämre.
Förra året var hans absolut bästa någonsin. Målrekordet var en detalj, hans spel en annan. Säsongen 09-10 bar Wayne Rooney vårt lag på sina axlar genom ur och skur, och var den enskilt viktigaste spelaren i jakten på den 19e titeln. Det jaktbytet uteblev, alla fans var besvikna och flera av spelarna var besvikna. När sedan sommaren drog igång, och silly season med den, hade United ungefär 380 spelare som var på väg in. Det var stora namn, summor runt 300 miljoner i snitt och många väntade spänt på vem det skulle bli. Jag tror Wayne Rooney väntade han med. Sista tiden hade han sett Ronaldo sticka och leva sin dröm i Madrid och Tevez signa ett kontrakt som hade betalat ett afrikanskt lands statsskulder. Han drömde om att få spela med dom största namnen och såg inte det lag han själv höll till i, som ett lag som drog åt sig sådana spelare.
Sensommaren kom och det stod klart att det blev inte mycket mer än en ung mittback och en pojkspoling från Mexico som visserligen hade hastighetsrekordet under VM, men vad kunde han uträtta på en fotbollsplan? Jag vill inte överskatta Hernandez betydelse, men är det någon spelare som fått Rooney att hitta suget igen så är det ju han. För när Rooney väl insett att han fick nöja sig med dom fantasisummor som United kunde erbjuda, stanna på Carrington och be om ursäkt till halva världens befolkning, så stämde inte spelet. Det stämde inte alls.
Det gnälldes, det slogs felpass och målen uteblev. Berbatov växte, tillsammans med det nya underbarnet Hernandez, fram som frälsarna det här året. Man pratade mindre om Rooney utan förlitade sig blint på ett bra försvar och firma bulgarien/mexico på topp. Men sedan kom julen och det täta matchandet med den. Här någonstans började det vända. Han verkade släppa allt vad gäller privatliv, fokuserade på att det var fotboll han skulle spela och man började se den gamle Wayne smyga fram där ur dunklet av arabiska dollartecken och giriga agenter. Sen kom 2011.
Om 2010 är ett år The White Pele vill glömma, kommer 2011 vara det året han värdesätter mest av alla. Det var läge för nystart, hans klubb hängde i ena örat på Premier League-bucklan och Champins League låg öppet. Han har inte varit fenomenal sedan dag ett 2011, men han har fan i mig blivit bättre och bättre av varje sekund som gått av året. När januari blev februari och klockan tickade upp mot 78 minuter hemma på Old Trafford och City stod som motståndare, då visste han. Då visste han att det här skulle bli ett bra år, en minnesvärd vår och framför allt, det skulle bli hans vår.
Han har kämpat sig tillbaka den gode Wayne. Han står just nu uppe på någon typ av formtopp som har hållt i sig under ett par månaders tid. Han har en roll som ger honom arbetsytor över mer eller mindre hela planen och ett nytt samarbete med Hernandez som lovar gott inför den ljusa framtid vi återigen ska möta. Att han är viktig nu mot Barcelona var väl kanske lika uppenbart som att van der Sar är det, men även det uppenbara för skrivas ibland. Jag såg första halvlek av finalen 09 igår. Jag såg inte Wayne Rooney, eller rättare sagt jag inte den Wayne Rooney som vi älskar. På den tiden handlade ju det mesta om Ronaldo, och Rooney agerade än mer slitvarg där bakom eller på vänsterkanten. Det gör han inte i år.
I år spelar Wayne Rooney vart han vill, han är vår enskilt viktigaste spelare i den här matchen och är det någon som kommer att avgöra det här med ett drömmål eller en briljant assist så är det just Wayne. Wayne som växte upp i Liverpool, blev en man i Manchester och har uppnått så ofantligt mycket mer än vad Duncan Ferguson någonsin kunde drömma om. Wayne är som Zlatan på många sätt och vis, en grabb som alltid älskat fotboll och haft affischer i pojkrummet. Men Wayne är Zlatans motsats på så många andra sätt. Inte samma typ av teknik, inte samma storlek, men den viktigaste av alla, han vet hur man vinner Champions League.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
