Bittersweet Symphony
Så satt vi där igen. Hakorna nere vid knäna och en bitterljuv känsla i kroppen. Engelsk fotboll visade upp sin vackraste sida under 90+ minuter som aldrig behövde ta slut. Vi ska försöka vara glada över 1 poäng. Vi ska vara bittra över att inte vunnit 3.
Det är ju ett problem det där med upphämtningar som aldrig kommer att sluta existera. Att ha spelat 3-3 borta mot Chelsea är en bra insats i sig, att göra det efter att ha varit i underläge med 3-0 är hysteriskt bra. Att prata om ett resultat som speglar matchbilden är ett populärt begrepp inom idrottsvärlden och jag vet inte riktigt vad jag ska känna gällande det. Det är lite "och ena sidan och andra sidan" över hela diskussionen som uppstått. Klart som Klaraälvens renaste vatten är att Howard Webb gjorde precis det som Howard Webb alltid gör, nämligen hamnar i fokus. Han har en fruktansvärd tendens att aldrig klara av att lägga ribban i en match utan låta nivån gå upp och ner från första till sista avblåsning. En domare har ett stort val innan varje match sparkar igång och det handlar om vilken nivå han vill ha på matchen. Antingen ska det få smälla eller så ska regelboken följas till punkt och pricka. Igår var det som att Webb tittat i boken, försökt memorera det viktiga som offside och inspark för att sedan skita i resten och hoppas på att det löst sig. Det gjorde det inte Howard. Det gjorde det inte alls.
För om man ska försöka slänga på sig dom objektiva linserna som sällan suttit så illa så var halvtidsresultatet otroligt smickrande för hemmalaget. Manchester United ägde och kontrollerade första 45 men utan att skapa det där sista. Chelseas backlinje spelade stundtals som om John Terry aldrig funnits, Ivanovic och Bosingwa stängde sina kanter fullständigt och det blev bara halvfarligt när Young eller Valencia valde att skära in i planen istället för den vanliga rutten runt. Valencia var mannen som skulle göra det igen men en stabil insats av Bosingwa och han var som bortblåst. Valencia var inte dålig men Bosingwa var ännu lite bättre. Welbeck sprang och sprang därinne i mitten men bollen kom aldrig när den skulle och när han väl såg ut att ha någonting på gång så låg Cahill med benen runt honom. Här gör Webb matchens första stora misstag och förmodligen det som bäddade för det andra. Det är frispark och det är rött kort om han vågar ta den. Ikväll vågade inte Webb och det kostade honom respekten efteråt. Från båda håll.
När Sturridge hamnade en mot en med Evra i Uniteds straffområde fanns det bara en väg att gå. Det här visste Sturridge och det visste Evra men likförbannat får han passera och Johnny Evans fick återigen gå hand i hand med Olyckan och 1-0 var ett så kallat faktum. Jag kom på mig själv med att nästan kvittra i paus om att det här inte skulle bli några problem, Chelsea skulle nötas ner och till slut skulle vi få in ett par bollar om än i 93e minuten. Men när andra halvlek drog igång verkade varken Giggs eller Carrick ha fattat det och Chelsea tilläts storma som om det vore öppen gata. Evra-diskussionen står mig upp i halsen och jag väljer att tycka att Chelsea gör det bra snarare än att Evra ska belastas för att inlägget kommer in. Genom att hålla stor rörelse tvingas Rafael kliva inåt i planen och lämnar Mata omarkerad. För så mycket kan ni väl i alla fall ge mig att i en fotbollsmatch kommer det att komma inlägg som är bra? Då handlar det enbart om att se till att hålla sin gubbe. Nu var det lite stökigt och rörigt och plötsligt var ett otroligt vackert fotbollsmål en verklighet och uppförsbacken extrem. När seden Ferdinand inte verkade tro att Luiz var något hot utan tvärtom hjälpte honom till att göra 3-0 var det ridå. Showen är slut och alla vännerna gick hem.
Men tack vare Webb och tack vare Sturridge fick vi en biljett in igen. Den första straffen är inget snack, den är solklar ja precis lika solklar som att den andra inte är det. Är man röd part i målet säger man att Welbeck är smart och att den var rättvis med tanke på tidigare incidenter. Är man mörk- och ljusblå part gormar och skriker man om att Webb har United-tröjan på sig under domartröjan. Hur som helst hade Chelsea ändå saken i egna händer genom att fortfarande ha ledningen och Romeu borde kunnat gå in och hjälpa till och stänga matchen. Istället fick Giggs göra det Giggs gör bäst och Hernandez skickade in vårt enda spelmål av fem möjliga sett över 180 minuter. Där kanske vi har den mest jobbiga saken att ta med oss efter det här. Varför gör vi inga mål?
Nu såg det visserligen bättre ut än vad statistiken visar. Rooney gick in och var sådär självklart lysande som man alltid önskar. Han var överallt hela tiden och tar ett otroligt stort ansvar. Men var det något Paul Scholes visade när han kom in så var det vad United verkligen saknar när han inte spelar. Han går in och dikterar tempot, styr varenda anfall och står för det han alltid gjort. Giggs är inte samma dirigent och har inte samma tillslag för att vända ett anfall på 2 touch. Carrick är en städtant som ibland vågar gå framåt men i de flesta fall väljer att spela i sidled. Scholes behövs från start på lördag, Scholes behövs resten av säsongen. Ashley Young gjorde comeback lite mer i det tysta. Det hände inte jättemycket, mycket p g a Ivanovic var ett monster och med det sagt vill jag inte bedömma honom för hårt. Han kan bättre och kommer att bevisa det mot Liverpool redan på lördag.
Allt som allt får vi väl tacka för underhållningen och vara glada över 1 poäng i en av årets svåraste bortamatcher. Men i kölvattnet av den poängen måste vi se till hur den faktiskt kom till. Jag är inte den som är den så tack Webb. Det gjorde vi bra.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
