Cottage Nightmares
Ett United på uppgång, en ljusning på skadefronten och en analkande julhelg. Man borde se på det här med de leende ögonen men själv räknar jag inte med någonting.
När jag var yngre var jag nervös inför matcherna mot Liverpool, Arsenal och Chelsea. Det var då som tröjan åkte på och man satt på helspänn i soffan. Morsan kunde skrika hur mycket hon ville om det ena efter det andra som behövdes göra men allting bara rann av. Det var de matcherna som man pratade om i skolan veckan efter, de matcherna där de verkligen stjärnorna utgjorde scenen och man tyckte att det var fotbollen på riktig. Det sägs att man lär sig med åren och jag är med andra ord inte fullärd på många år men erkänner villigt att man förändras vartefter.
Nu känns inte Emirates så jobbig, inte heller Stamford framkallar den där nerovisteten. Anfield har självklart fortfarande en vidrig stank och ångest över sig men det är matcher mot Fulham på bortaplan som får mig att krypa på väggarna. Inte för att det är motståndaren man slåss med i tabellen utan för att det är en match alla har problem med. Fulham är en klubb och ett lag vars största tillgång är den arena man spelar i. Craven Cottage är en av få klassiska engelska arenor som finns kvar och stämningen som råder där är... ja låt säga betungande. För bortalaget alltså.
Fulhams säsong har väl varit lite sådär som vanligt. Alla oavgjorda matcher i början av säsongen har gjort att man hamnat i något slags ingenmansland och det lär så förbli. Danny Murphy dirigerar vidare på mitten, Zamora jagar fortfarande anledningen till varför han ens tar plats i landslaget till och från samtidigt som Ruiz gjorde ett fantastiskt mål i senaste matchen. Tittar man på storlagen som varit här på besök lyckades lillebror kamma hem en pinne, Liverpool noll och Spurs tre. Det som talar emot United är inte bara Craven Cottage i sig, det är också historiken med en ynka poäng på senaste tre besöken. Det som talar för är dock formen.
Sir Alex brukar säga att ligan avgörs i december med tanke på allt matchande. Personligen tror jag den avgörs i januari med tanke på Citys och Uniteds program då. Det som gör oss lyckliga nu, trots att det är ljusblått i toppen, är den gryende formen. 4-1 mot Wolves var ett bra resultat och även 2-0 mot QPR värmde. Men det som stuckit ut efter Basel i dessa två matcher är spelet. För stundtals rullar United riktigt bra och framför allt skapas det mängder av chanser. Det är som att Champions League legat som ett tungt ok över axlarna på vissa spelare och när det nu är ett minne blott vågar man börja spela ut.
Vi ser Valencia som börjar storma fram likt fornstora dagar, Carrick som bevisligen saknades i Basel är en gigant på mitten och Nani var stundtals lysande mot QPR. Men den som förtjänar absolut mest beröm är också den som drar det tyngsta lasset just nu, nämligen Ferdinand. Han blev ruggigt ifrågasatt i början av säsongen och man pratade om att det kanske började närma sig pension och fullt fokus på restaurang, magasin och twitter istället. Men efter att ha fått matchtempot i sig på riktigt genom att spela mer kontinuerligt än på flera år har han återigen växt till den jätte han en gång var. Det är inte bara brytningsspelet och positionsskickligheten utan även passningsspelet ser lugnt och tryggt ut. Med tanke på Vidic frånvaro blir Rio en av stöttepelarna i laget igen och den som Smalling och Evans förlitar sig på allt som oftast.
Framåt är det bara att storma på och hålla bollen längs med backen. Hangeland är ingen stor fotbollspelare rent tekniskt men är det något han är så är det just stor. Den mannen plockar bort allt som kommer i luften framförallt med tanke på vad vi har att sätta emot. Men får Nani och Rooney lite ytor kan det här bli riktigt kul och vi behöver alla poäng vi kan få. Varje läge vi har till att gå om City är av stor vikt även om det bara är för några minuter. City är inga vana ligaledare och därmed inte heller vana vid att bli jagade.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Diskutera vidare på United Road