December på S:t Andrews
En dyster decemberkväll, med decemberväder och decemberhumör. I England. Inte de bästa förutsättningarna för att spela underhållande fotboll. Och det blev väl på något sätt precis som man förväntat sig. Fast ändå inte.
För även om det är så att Birmingham bevisligen är ett bra, eller t o m riktigt bra, hemmalag så vittnade vinsten mot Sunderland i söndags om en form på väg mot nya höjder vad gäller säsongen 10/11. Och jag vet inte hur det var med er, men jag räknade med att samma överlägsna spel, inställning och prestation. Vilket vi absolut fick. I 10-15 minuter. Så även om jag vill hävda att vi inte spelade på max bla bla, kunde gjorde så många saker bättre, så måste man ge cred åt Birmingham, som verkligen personifierade den där så värdefulla viljan som varken rubel eller pund kan köpa. Viljan att vinna. Viljan att vägra förlora. Viljan att göra det till varje pris.
Men utan att det här ska bli någon form av hyllnings-krönika till Birmingham, det gör andra säkert sju resor bättre, är det väl dags att börja avhandla den röda maskinens takt 90 minuter igenom. Det man kunde konstatera ganska snart var bristen på kantspel. Det var nämligen obefintligt, vilket inte är så konstigt med tanke på att Valencia jobbar träningscykel, Park jagar mästerskap i Asien och Giggs, ja Giggs, han huserade hellre på mitten. Anledningen till det var väl inte konstigare än att bollen verkade ha bestämt sig för att hamna där. Det kändes som att vi stundtals spelade 4-5-1 med fem centrala mittfältare, och Dimitar ensam på topp. Naken, köldslagen och sorglig. Inte för att Berbatov gjorde en dålig första halvlek. Det vara bara att alla andra verkade fått för sig att han inte skulle göra någon första halvlek. Alls.
För faktum är att trots att det såg ut som att vi hade fem innermittfältare under 45 minuter, verkade ingen direkt vara intresserad av att skapa något framåt. Rooney fortsätter att slita för sitt liv, värdighet och sin fru. Giggs verkade tröttna på att bollen aldrig hamnade där den alltid hamnat tidigare under sina 246 säsonger i United och Anderson fick inte det spelrum och den tid han brukar ha när han väl får tag på bollen. Vad Gibson och Carrick höll på med sitter jag fortfarande och funderar på. Ämnet Michael Carrick har jag avhandlat så många gånger att folk snart kommer tro att jag hatar karl´n, vilket jag absolut inte gör. Tvärtom, så tycker jag att han är rent utav intelligent spelare med stort självinsikt och spelförståelse. Det är bara det att just i år verkar han ha bestämt sig för att visa upp hela sitt register. Från botten, och då menar jag verkligen den djupaste av dem djupa bottnar, till toppen. Jag hade någon notering på telefonen som kort och gott löd "Mittfält?", och det känns som att det speglar matchen rätt rakt igenom. Vi fick aldrig grepp om planens på många sätt viktigaste område. Det straffar sig alltid. Och vissa straffar som bekant Gud med detsamma.
Vad gäller Rooney och hans insats, satt jag och hoppades på det där målet. Tyvärr visade det sig att vartefter matchen led, och klockan tickade på, fegade han ur mer och mer. Förståeligt absolut, men icke desto mindre sorgligt för det. I början sköt han och frustade precis som vanligt. Inte lika pricksäkert som förra säsongen, långt därifrån för att vara sådär riktigt ärliga. Men däremot sköt han lika furiöst och aggressivt som på sista tiden, och någonstans inom det orutinerade tippande jaget kände jag att det skulle släppa idag. Sen var det ett par burop, några snea skott och så var vardagen, bister som den är, än en gång i den gode Waynes liv. Då började han kompensera med sina löpningar som är smått unika. Han tar 40 meter hem, vinner boll för att sen ta 40 meter upp igen. Det kallas klass, styrka och hjärta. Befläckat absolut, men ändå hjärta.
När sedan andra halvlek började såg det ut som innan. Dåligt med alternativ, slarviga uppspel, och precis när jag skrev att Anderson var det enda vettiga offensiva vi hade på mittfältet så bestämde sig Gibson för att faktiskt fullfölja ett anfall. När sedan Berbatov fick bollen i ett bra läge, gick det som så många gånger förr den här säsongen. Perfekt mottagning, rappt avslut och matchen var på väg åt rätt håll. Sen visade sig bristen av kompetens på bänken. Inte i form av tränare, så långt skulle jag aldrig gå. Däremot bristen på alternativ. Att sätta in Darren Fletcher är mer eller mindre alltid ett bra beslut. Att sätta in honom istället för vår enda aktiva offensiva centrala mittfältare är inte ett av dem.
För att skicka in Fletch, innebär att någon annan ska ta ansvaret framåt. I det här fallet betydde det Carrick, och det var lika med att ge upp alla offensiva intentioner på en och samma gång. Birmingham gavs chansen att trycka på igen, då inte United lyckades håll uppe och igång bollen, och vips fick man slänga på sina patenterade slutminuts-nerver igen. När sen Zigic lite sådär lagom diskret, passat fram bollen med armen till Lee Bowyer, var det rullgardin ner, dödsaltaret fram och slaktar-rubrikerna gick varma på tryckerierna.
Jag vet inte om jag kan bli så irriterad.Det är sorgligt på många sätt och vis. Men samtidigt är Birmingham ett bra hemmalag. Samtidigt gör man ett hyfsat regelvidrigt kvitteringsmål, om än inte helt oförtjänt. Samtidigt förlorar vi inte.
Men framför allt så har vi ett otroligt övertag på konkurrenterna i toppen, det är lång till våren, framför allt om ni kollar ut genom fönstret. Och det faktum att vi var så nära att vinna utan att ens vara i närheten av vår kapacitet, gör att jag somnar gott i natt. Det gör att jag går med stolthet till jobbet imorgon. Det gör att jag häller upp ett par droppar whiskey till.
Väl mött!
Er Hängivne Krönikör
/Gustaf Granqvist
