Den där lilla känslan
Har vi vaknat än? Har vi ruskat av oss den omtumlande resan vi fick vara med om igår? I ena stunden ligamästare, två snedsparkar och en markeringsmiss senare så var vi en god tvåa. Det var väl underhållande, absolut, men framförallt var det fullt av lidelse.
Tänkte ge fan i gårdagens match, kände att den inte skulle ge mig någonting och framförallt ville jag minimera risken för att se någonting av Citys guldfirande. När valborgsklockorna ringde och Birro hållt något tal på Skansen hade vi förlorat ligan, jag ville inte se oss göra det igen. Det finns ingenting vackert med att se sitt lag förlora däremot finns det en miljon olika sätt att förlora vackert på. Manchester United förlorade inte ligan vackert på valborgsmässoafton men man gjorde det definitivt när man fick en chans att göra det igen. Man åkte till Sunderland, man ägde matchen och man gjorde allt man kunde för att eventuellt ha en chans. Och chansen fanns, den var där att bara lyfta från silverfatet som den kom serverad på, men plötsligt halkade servitören och tappade ut det lilla hoppet vi hade. City vinner ligan rättvist, United förlorar den på snyggast möjliga sätt.
Det cirkulerar en mindre smickrande bild på Carlos Tevez hållandes en skylt som säger "RIP Fergie". Det är kanske inte bara det smutsigaste jag någonsin sett, det är det största beviset på att Citys lillebrorskomplex aldrig kommer att ge sig. Tänk så här: City har precis vunnit ligan för första gången på över 40 år och man har gjort det med en spelare som öppet pratade illa om klubben som betalade hans lön. Carlos Tevez har som tur är inte fått spela den avgörande rollen han skulle kunna ha gjort men han har absolut haft en stor inverkan på slutstriden. Nu står han där, han har fått vinna en titel han aldrig borde fått tillåtelse till att vinna och han väljer att hålla upp en sådan skylt. Det är inte smutsigt, det är vidrigt. Att en sådan skylt ens cirkulerar kring ett guldfirande för en klubb som längtat så länge efter den här segern säger mer om City än något annat. Nu gör man valet i hur man vill hantera.
Antingen ställer vi oss upp och gastar och skriker om hur fruktansvärt det är, likt det jag gjort i ovannämnda stycke. Man kan gå på och gorma om vilken liten klubb City är, hur "hemsk" den moderna fotbollen är och prata om hur mycket bättre det var förr. Man kan prata om det där som benämns som "plastklubb" vilket är det märkligaste uttrycket jag någonsin försökt ta till mig, man kan prata om vikten av att ha en bra ungdomsakademi. Eller så kan man försöka se glaset som hälften fullt, tänka att Manchester United anno 11/12 ändå gjort en förbaskat bra säsong, i ligan vill säga. För i ärlighetens namn, vad hade vi egentligen förväntat oss innan säsongen? Att Tom Cleverley skulle vara en speldirigent under 40 matcher? Att Anderson inte skulle gå sönder? Ingen kan i alla fall påstå att man trodde att Paul Scholes skulle göra comeback.
Men Cleverley spelade inga 40 matcher och Anderson fortsatte sin vana trogen att vara skadad under större delen av säsongen men framförallt så gjorde Paul Scholes comeback. Ni kanske kommer ihåg vad jag skrev innan han snörat på sig skorna, när jag dividerade om varför han gjorde det. Nu så här i efterhand kan vi lätt konstatera att han fortfarande hade något att bidra med, minst sagt, men framförallt ska vi ställa oss frågan till hur det ens kunde bli en nödvändighet. Scholes kom förmodligen inte bara tillbaka för att han själv ville det, utan han kom tillbaka för att det var det enda alternativet. Cleverley skulle aldrig kunna spela 10 matcher i rad, Anderson än mindre och efter att Fletcher kastat in hälsohandduken fanns där... ja Carrick. Och Carrick har gjort en makalös säsong, inget snack om den saken, men Carrick vinner inga titlar. Han kan absolut stå emot påtryckningar från andra lag som knackar på samma mästardörr som vi själv vill kliva in i, men han kommer aldrig vara spelaren som avgör en match framåt. Därför får han aldrig det erkännandet som Gerrard och Lampard, därför är han inte aktuell för landslaget på det självklara sätt som vi kan tycka.
Så just nu, så här dryga 24 timmar efter att vi fått äran att förlora ligan än en gång, tack Barton, så ska vi rikta blickarna framåt. På många positioner har vi en trygghet i spelare som värvats in i ung ålder för att senare ha svarvats in i United-kulturen. Spelare som Jones skulle aldrig ha behövt spela så många matcher som han har gjort den här säsongen, men han kommer att ha nytta av varenda sekund inför nästa år. Gårdagen må sitta i som en bergochdalbana för sinnet, men och andra sidan kanske den gav oss precis det där lilla vi behövde.
Den där lilla känslan av att vara mästare igen. Ska vi se till att den blir permanent nästa år istället?
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
