Den feta damen tar ton
United står inför en korsning, mycket likt korsningen Götgatan/Folkungagatan på Södermalm i Stockholm. Antingen går man höger, in på Folkungagatan och dess plana terräng med en nedförsbacke i slutet ner mot Stadsgården. Alternativt fortsätter man rakt fram på Götgatan och hamnar till slut i den sega vandringen uppför Götgatsbacken. Båda vägarna bär till Slussen om man så vill men den ena är betydligt behagligare än den andra.
Det börjar ju dra ihop sig nu det här. Ett säkert vårtecken är att handskar och långärmade tröjor åker av i Premier League samtidigt som vitsipporna står som spön i backen. Det är svårt att inte älska Premier League i det här skedet, det är omöjligt att inte tycka om det alls. Det spelas som bäst fotboll i England, det är en punkt jag aldrig kommer ändra mig på och den är som absolut bäst under början och slutet av säsongen. I augusti försöker alla spänna musklerna och visa sin ambition med tiden fram till maj och när den väl satt sig hamnar vi där vi är nu. Mars månad, tre månader innan Englands finaste titel delas ut. Vi har varit här förut och det känns förbannat skönt att vara här igen. På gränsen till segern, med doften av äran det innebär.
Nu tror ni förmodligen jag har tappat all vett och reson och borde checka in på Karsudden direkt. Det är ju faktiskt så enkelt att det inte alls är enkelt det här, snarare är det ett rent berg att bestiga bara genom att tänka på en eventuell ligatitel. Men jag vill påminna om vad jag skrev tidigare, det om att matcherna vi spelat under den senaste tiden kommer att avgöra ligan. Spurs på bortaplan var den sista pusselbiten i den ekvationen och det börjar bli läge att lösa den. Norwich-matchen var självklart även den medräknad även om jag såg den som den där decimalen som man bara avrundar uppåt. Att det skulle bli ett test för nerverna hade nog varken jag eller ni räknat med men det är i sådana lägen man är glad över att ha en Giggs i laget.
Men om vi riktar blickarna mot London så hittar vi Tottenham. Eller resterna av Tottenham snarare efter slakten senast mot Arsenal. Jag såg matchen och samtidigt som jag led med Spurs till viss del, var det på något sätt glädjande att se Arsenal. Tro inget konstigt, självklart låg min sympatier lokalt hos Arsenal matchen igenom men det sättet som man manglade sönder Spurs var inte vackert. Spurs 2-0-ledning var inte rättvis i någon världsdel, Arsenals segersiffror var det däremot. De spelare som skulle bära Spurs orkade inte hålla emot och även om Friedel började briljant kunde inte han heller göra ett dugg den dagen. Tottenham är kända för en "frejdig" och fartfylld fotboll, problemet är att Arsenal är laget som tagit den fotbollen till England och kan den bättre när man själva vill.
Nu var det inte bara resultatet som gick Uniteds väg i den matchen, även Parkers rutinerade röda kort bidrar till att upplägget för söndag känns optimalt. Inte bara Parker, på många sätt ryggraden i Tottenham i år, utan även Bale och Van der Vart ser ut att missa matchen. Den sistnämnda är det dock lite oklart med vart han befinner sig just nu, det är inte den Rafael som man fruktade förra säsongen. Visserligen har väl skador gäckat holländaren till stora delar av säsongen och det är svårt att hitta något flyt om det bara blir korta inhopp. Bale däremot har blixtrat till mer frekvent på senaste tiden och vi vet alla vad han är kapabel till därför känns hans frånvaro självklart betryggande. Om inte mycket tyngd redan vilade över Modric fötter, blir den smått omöjlig att bära nu. En Modric som uppenbarligen inte är i form.
Så det är där vi sätter in stöten, det är där vi ska hugga som mest. Det är där Scholes och Carrick ska ligga som iglar och aldrig släppa taget. Kan vi mariginalisera Modric inverkan på matchen, kan vi vinna den. Så mycket vågar jag lova. Det är lockande att åka dit och tänka taktiskt och defensivt men jag hävdar att det kommer att bli fullständigt kontraproduktivt. Låter vi Spurs hålla i bollen och rulla runt kommer vi i bästa fall därifrån med 1 poäng och det räcker inte i mina ögon. Åker vi däremot dit med inställningen att springa sönder Tottenham så kommer vi att lyckas. Det värsta Tottenham vet är när laget blir för långt, när avståndet mellan backlinje och forward är så långt att man bara ser varann med periskop. Det uppstår ytor i alla lag när sådant händer, men med Tottenham känns det lite mer. Backlinjen flyttar gärna upp och lämnar en dröm för en ko att beta på bakom sig, en yta Chicharito vet hur man utnyttjar. Drar vi isär Spurs så dom tvingas flytta upp för att krympa laget, kan Scholes sedan stå och slå passningar som om det vore 1999 till en Hernandez som är snabbare än... ja alla.
Full fart framåt, håll tätt bakåt alltså, svårare än så är ju egentligen inte fotbollen. På söndag kan det dock bli jobbigt att hålla det tätt bakåt när Saha kommer hem igen. Jag älskade Saha när han spelade hos oss men jag grät inte direkt när han lämnade. Trots det så är han en kvalitéspelare som precis som många andra fått karriären smått söndertrasad av skador. Men det behövs mycket muskler för att hålla honom från målet och Ferdinand och Evans kommer att få kämpa, speciellt om Modric tillåts att dirigera från och till. Rafael bör storma på framåt mot Assou-Ekotto och Evra kommer ha fullt upp med att hålla koll på Walker. Det är på innermittfältet den här matchen vinns och på innermittfältet är vi det starkare laget om vi spelar Carrick och Scholes. Carrick är smartare än Sandro och Scholes är Scholes och det känns alltid som att adjektiv är meningslöst dravel när man pratar om honom.
Det jag begär och drömmer om är kanske för mycket, det kan låta som en defiliering som bara ska genomföras borta mot Spurs och ser man det så framstår det ju hysteriskt enkelt. Det är ju aldrig så enkelt. Det jag framför allt vill är att vi vågar. Vågar gå framåt, vågar sätta press högt upp och sedan springa som om fan själv var på väg för att hämta en.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
