Diamonds are forever
United går in i matchen mot Chelsea med en charmerande offensiv. En glödhet Rooney, en målgalen van Persie och en återuppstånden Hernandez. Man kan bänka sig och hoppas på målfest, en sprudlande anfallsfotboll med vackra kombinationer och fantastiska avslut. Själv tänker jag hoppas på att vi inte släpper in så många mål.
Vi vet hur det sett ut och jag tänker inte tjata om antalet. United har inlett varje match, med ett par undantag, med att skaka rejält där bak och gärna släppa in ett mål innan man själva börjar producera. Vi har sett det mot lag som Braga och Cluj i Champions League, vi har sett det mot lag som Stoke och Fulham i Premier League. Dessa matcher så har det löst sig, vi har tagit oss ur det och stått där glädjandes med tre poäng och med ett brett leende somnat gott. Men det är inför nästa match som man först inser hur illa det är, hur fruktansvärt stökigt och rörigt det är så fort bollen börjar närma sig vårt eget mål och rätt vad det är så är det Spurs vi möter. Inga leende, ingen glädje och framförallt inga poäng, poäng som kan visa sig avgörande i slutskedet. Nu är det Chelsea vi möter. På Stamford Bridge. Det är 1+1 som varje dag bör sluta med 0. Om inte...
Jag skrev senast inför Braga om att vi borde spela med diamantuppställningen för att stävja de defensiva problemen. Saken är att det knappast gör jobbet, det räcker helt enkelt inte som bromskloss av motståndarens offensiv med den backlinje vi hade senast. Carrick i "fel" position och Büttner som inte alls hade lyckan med sig och var direkt avgörande vid framförallt ett mål, kan inte hjälpas av att det står fyra centrala mittfältare framför. Carrick gick bort sig lite för lätt, förlorade ett par nickdueller för mycket och Büttner var så fokuserad på att springa framåt när han fick det att han glömde den mest grundläggande principen för en försvarare. Få. Bort. Bollen. Tappa. Inte. Markeringen. Ni vet allt det där, det behöver jag inte älta.
Vad jag däremot tänker tjata om, nu när såväl Ferdinand som en av ligans bästa vänsterbackar under senaste omgångarna, Patrice Evra, med all säkerhet är tillbaka i backlinjen är diamanten. Den där jävla diamanten. Den kommer inte att vinna oss någon titel i år men det ger oss ytterliggare ett vapen, ett alternativ, för att möta motstånd vi haft svårt med. Chelsea har vi haft svårt med och årets Chelsea kommer alla att ha svårt med. Med Hazard, Oscar och Mata som någon sorts bisarr trio av magnfik teknik och spelförståelse kommer att krävas ett hårt jobb centralt, hårdare än någonsin tidigare under säsongen. Det handlar inte om att bygga sitt eget spel i första hand, det handlar enbart om att förstöra motståndarens chans att bygga upp sitt. Mata vill ha bollen längs med marken och han vill gärna ha lite yta kring sig så han kan välja väg själv. Kan man skära av den första passningen eller helt enkelt tränga in honom i ytor som inte går att ta sig ur utan att vända hemåt, ja då är mycket vunnet.
Rio Ferdinand och Jonny Evans är två högst kompetenta mittbackar, fantastiska i luften och Ferdinand besitter troligtvis en av dem bästa högerfötterna av alla mittbackar i hela Premier League, men man saknar en sak, snabbhet. För får Mata eller Hazard bollen högt upp så går det fort och då handlar det om att vända om fort, hugga tag i första bästa dolda trasa och sen hänga på utav fan. Det kan bli jobbigt, det kan bli smått omöjligt och därför behövs Carrick, därför behövs Scholes och därför behövs Valencia. Men framförallt är det därför Wayne Rooney behövs centralt på mitten och fullborda den diamant som vi förhoppningsvis kommer att använda.
Carrick är en klok spelare, Scholes kanske inte verkar så klok alla gånger men har rutin så det räcker för en helt egen liga och dessa vill jag hävda kan göra det jobbet som krävs för att skära av den första passningen. Carrick ligger oftast rätt, hittar oftast enklast väg ut och är en outröttlig maskin som behåller ett lugn genom 90 minuter oavsett resultat. Scholes är den rutinerade fältherren som inte sällan halkar efter någon meter men tar igen det på mer eller mindre sjysta medel. Visst det verkar idiotiskt att gå in och förvänta sig farliga frisparkslägen för Chelsea, men ibland får man ta det onda med det goda. Tänk er en duell mellan Scholes och Oscar. En 21-årig Premier League-debuterande brasilianare från Sao Paolo mot en en, snart, 38-årig engelsman från Salford. Jag hade varit livrädd för Paul Scholes, jag kan tänka mig att Oscar i alla fall har lite respekt. Minst.
Men dessa två herrar besitter inte någon direkt snabbhet, Carrick och Scholes alltså, utan det är där jag vill ha in Valencia i defensiven. Han har spelat en del högerback, inte vänster som Källström, och han har alltid tagit ett stort defensivt ansvar. Det Mata gärna gör är att han kommer ner djupt i banan för att hämta bollen och sedan sätta fart mot en ny friare yta. Det svåra i det läget är att avgöra riskerna i vart han tar vägen. I vissa fall kan det kännas som en vanlig löpning för att öppna yta för någon annan och då är det lätt att man struntar i att hänga med, man alibi-spelar lite. Om Valencia har en bra dag där han inte ställer jättehöga krav på att få anfalla stup i kvarten, har han den lojaliteten och den snabbhet som krävs för att ständigt ta rygg på spanjoren och inte ge honom en lugn stund. Om och när han sen vinner boll, ja då ska han ha en enkel passning att slå till Rooney.
Vad Rooney sedan ska göra med den? 21 gjorda mål hittills i år och bäst i hela ligan. Jag tror de siffrorna talar sitt tydliga språk.
