Drömlottningen
Att säga att man önskade att få Real Madrid i lottningen till årets slutspel av Champions League kanske låter hjärndött. Man ska väl sitta där och be om enklast möjliga lag, det lag som är lägst rankat och har minst erfarenhet. Men jag tror det är livsfarligt och det är för mycket som lockar mig med att få möta Real att jag inte kunde be om en bättre utgång. Tänk Real, tänk Mourinho. Tänk Cristiano Ronaldo.
Jag skrev på Twitter någon timme innan lottningen att det här var drömmen. För att vara exakt så skrev jag att jag höll tummarna för Real, bävade för Celtic och antog att det skulle bli Milan. Men det blev varken slaget om Storbrittanien eller ett dubbelmöte mot ett Milan på dekis, det blev det mina tummar värkt så mycket för. Vi ska få slåss mot marängerna, los blancos, på Bernabeu och på Old Trafford. Vi ska duellera mot laget som hävdade att man faktiskt var det näst bästa laget i Europa 2010 då det faktiskt var vi som kom två i Champions League. Men framförallt ska vi bevittna Cristiano Ronaldo på samma fotbollsplan som en drös United-spelare, skillnaden är bara att han inte kommer spela för oss.
Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet när jag i flertalet diskussioner hävdat att Real Madrid skulle vara vår drömmotståndare, det vi ju inte förrän någon gång när vintern börjat ge upp. Men ända sedan grupperna blev klara och vi fått ett par törnar mot Cluj och Galatasaray så har jag önskat att få spela mot den spanska huvudstadens giganter av tre anledningar. Den ena är Ronaldo, den andra är Mourinho. Den tredje är faktumet att jag tror att vi har en otroligt bra chans att gå vidare, stärkta av att ha tagit en stor skalp tidigt i turneringen. Det är inte det att vi inte ska bara stolta över att vi vann vår grupp eller det faktum att vi hade vunnit den redan efter fyra omgångar, men motståndet i gruppen gör ingen livrädd direkt. Hur stort vi än skulle vinna mot t ex Arsenal, hur många poäng vi än skulle leda ligan med och hur många mål van Persie än gjort, ingenting av det säger hur vi kommer att prestera i Europa. Det vi visat upp hittills har varit stundom bra, stundom mindre bra men framförallt har det varit mot mediokert motstånd. Manchester United är den enda gruppvinnaren i årets Champions League som fortfarande inte bevisat ett dugg. Därför behöver vi Real Madrid.
Psykologi och idrott har alltid hört ihop och kommer också alltid göra det. Det är en viss skillnad på att ta emot Chelsea på Old Trafford i en ligamatch i januari jämfört med att gå ut mot Real Madrid i en slutspelsmatch i Champions League. Just det Europa-psyket har inte testats än, i så fall på de absolut yngsta spelarna. Att vi nu får ett av dem absolut svåraste testen redan i första slutspelsrundan gör att vi redan där och då kan avgöra hur det United står sig på de största arenorna. Alternativet hade kanske varit att få möta något mindre lag med den stora favoritstämpeln hängandes över oss, vilket vi nu alltså slipper. Matcherna är vidöppna sett till alla förhandsrapporter och det kittlar betydligt mer än det skrämmer. Samtidigt kommer det här höja spelare som vi redan förväntar oss stordåd av. Robin van Persie kommer att njuta av varje sekund, det var det här han kom till oss för. Wayne Rooney kommer att springa sönder sina lungor än värre än vanligt, det är det han gör när det behövs. David de Gea kommer att vara en gigant i målet för att bevisa sig för alla sina landsmän som eventuellt tittar på.
Men någon som också brukar höja både sig själv och sina spelare lite extra mot Manchester United, oavsett vilken klubb han råkar vara i, är José Mourinho. Han har övertygande plussiffror på Sir Alex historiskt sett, men har alltid behandlat Ferguson med respekt. I och med att den sistnämndes pension börjar närma sig allt mer och snacken om hans efterträdare intensifieras, är det här ett guldläge för Mourinho att hävda sig ännu mer i den kampen. Att han vill ta över en klubb i England igen råder det inga tvivel om och han hyser största respekt för Sir Alex kan man inte heller diskutera nämnvärt. Med det sagt, tänk då vad Sir Alex tänker? En av hans förmodade sista chanser att jämna ut statistiken, att få slå Real i ett dubbelmöte och att bevisa att han fortfarande är en av de största tränarna i världen. José kommer vara sylvass, Sir Alex minst lika skarp.
Sen har vi det där med Ronaldo. Inte den Ronaldo som sist representerade Real på Old Trafford, utan portugisen Cristiano Ronaldo. Vår Ronaldo. För visst är det så vi känner så här tre år efter att han lämnade för sin barndomsklubb. Visst har vi spytt och gnällt över att han gick, jag vet att jag har det, men det är andra tongångar nu. Hans framgångar i antalet titlar har stagnerat, det har kommit uttalanden som antytt att livet inte leker i Madrid och flyttryktena vägrar att ge vika. Det blir inte som när Beckham kom hem med Milan men det är inte långt därifrån. Det är svårt att uppnå legendstatus i en klubb som Man Utd, eller ja det är ju svårt överlag så klart, men Ronaldo är något så ovanligt som en spelande legend, tyvärr bara i fel klubb. Han är pojken som flyttade hemifrån i tidig ålder, fostrades på okänd mark och växte upp till världens bästa spelare.
Det ska bli fantastiskt att se honom komma hem igen. Om än bara för en kort sekund.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist