En afton på "The Lane"!
Man hoppas på en klassiker varje gång. En sådan där match man kommer prata om i decennier. En sådan där match som man måste ha sett live för att verkligen vara värdig att diskutera den. Det här var en uppvisning av allt en sådan match inte har.
Eller nej, nu var jag lite väl brutal. Vi fick ju trots allt se ett rött kort. Det river alltid upp känslor, skapar panik och samtidigt en oerhört påtaglig stämning som t o m icke-supportrar uppskattar. Men jag tänkte faktiskt börja den här krönikan med att skriva om... Liverpool. Det finns nämligen få lag som engagerar en United-supporter så mycket som Liverpool. Mestadels handlar det om hat, avsky och förakt.Och så har det väl även varit för min del, ända tills idag.
För idag gjorde jag nämligen en rätt skrämmande och samtidigt fascinerande upptäckt. När jag satt och försökte förstå varför i helvete man valt att anställa Kenny Dalglish, så var det som att mina sinnen öppnades. Jag kände inte det där hatet. Jag kände ingen avsky. Det enda som vällde över mig var sympatikänslor. Jag såg på det lite lagom slitna och grånade ansiktet. Såg hur han bet ihop för att hålla tillbaka tårarna under "You´ll never walk alone". Såg hur dåligt laget spelade under långa perioder. Och för att sätta ord på hur jag tänker, drar jag till med en gammal liknelse.
Liverpool FC är för mig som en jobbig lillebror. Utan att ha haft en lillebror, så kan jag ändå föreställa mig att det är så här de är. Jobbiga, kaxiga och enerverande men samtidigt så vill man inte att de ska må dåligt, råka ut för olyckor etc. Det är ju trots allt ens lillebror. Så kära Scousers, jag njuter av varje förlust ni lider. Men bli för fan inte sämre än så här.
Till kvällen match då. Eller match och match, uppvisning i dålig inställning, oskärpa och patetiska domslut. Man brukar diskutera varningar/röda kort, beroende på när de kommer under en match. Vad spelaren gjort tidigare under matchen. Vad domaren har för inställning till livet. Och Mike Dean är nog den sämsta, av alla odugliga, domaren i hela ligan. Jag kan, subjektivt sett så klart, inte förstå varför i helvete Rafael ska få sitt andra(!) gula kort för den "trippingen". Rafael är en spelare som upprör, han är burdus och osmidig på så många sätt och vis, samtidigt som han är en otroligt inspirerande spelare med sina löpningar och sin vilja. Vissa domare kan hantera en sådan spelare. Mike Dean kan det inte. Att domarkåren i England är ett ständigt hett ämne för diskussion är ingen skräll. Att Mike Dean gör ännu en skitmatch är det inte heller.
Om vi ska titta på övriga spelet kan man väl se det på två sätt. Eller ja, framför allt kan man se resultatet på två sätt. Antingen är bärsen till hälften full, med tanke på att det är en nolla bakåt, och en poäng mot ett nyfött topplag. På den mer negativa sidan, där man redan är på väg för att hämta en ny bärs och fylla på den halvtomma, hittar vi däremot betydligt mycket mer. Vi hittar en Giggs som ser trött ut. En Berbatov som inte borde spela en bortamatch till i år. Ett anfallsspel som egentligen borde betecknas "anfallsspel".
Det var längesen jag såg ett så fantasilöst United. Ett lag som, trots serieledning, inte verkar tycka att det här med fotboll är sådär skitkul som man blivit lovad som liten grabb. Det är negativa gester, glåpord till höger och vänster och egentligen ser jag bara det som att Vidic, Ferdinand och van der Saar gör en bra match, Eller bra är i underkant, de gör en fantastisk match. Att se Vidic formligen äta upp Peter Crouch över 90 minuter, gör att jag somnar gott inatt. Att se ett innermittfält utan någon tro på sig själva, gör det inte.
Fletcher och Carrick var för två år sedan ett helt fantastiskt mittfältspar. Först bestämde sig Carrick för att mungiporna skulle sitta neråt. Efter det måste Fletcher tyckt att det såg så jävla roligt ut så att han bestämde sig för att göra samma sak. Nej, lika dålig kemi mellan två spelare på två så viktiga positioner var det längesen jag såg, och jag kom på mig själv med att sitta och be efter en Scholes på plan. Scholes är inte snabb. Men han är mer pålitlig. Mitt i allt detta kan man inte sluta att imponeras av Spurs energiska press, halvgalna spel och sköna attityd.
Men hur som helst. Precis som jag skrev i min senaste text, handlar allt om poäng. Vi leder, om än på målskillnad, men med färre spelade matcher. Det gör att kommande veckan kommer kännas precis lika bra som den som precis passerat.
We´ll never die!
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
