En dyster afton
Årets första riktiga förlust. Årets första riktiga test. Vilka är med?
Medgångssupportrrar. Ett uttjatat begrepp. smått på misshandlat, men i brist på annat väljer jag att använda det. För det är nu ni syns, det är nu ni bekänner färg. När en annan mänsklig och sårbar själ lider och våndas över det dåliga resultatet som matchen mot Wolves innebar, sitter ni där. Ni bara ler. Skjuter ifrån er, vägrar att ta in, att ert lag precis har fått stryk av ligans jumbo. Ligans slagpåse. Ligans sämsta gäng. Men jag ska inte vara den som sitter här och är överpretentiös och försöker måla upp mig själv som en levande mänsklig version av Manchester United. Att jag personligen skulle leva precis som United gör, absolut inte. Manchester United är så mycket större än vad du och jag någonsin kommer att bli, men jag försöker att måla upp en någon slags tydlig bild här. Det finns supportrar. Och så finns det supportrar. Vi i den förstnämnda gruppen mår dåligt av ett dåligt reulstat. Ni i den sistnämnda gruppen mår bra av en dyr värvning. That´s about it.
Om matchen igår vet jag inte om det finns så mycket att säga som ni andra inte kunde se med era blåklara ögon. Vi spelade en usel fotboll sett över 90 minuter, och allt kreativt var okreativt. Självklart skulle jag kunna nöja mig där. Acceptera att det är så det är, och det är inte mycket att göra åt det. Men nu är det så att jag är krönikör på den här sidan av en anledning. Jag har en talang för att använda överdrivet mycket ord, jag tror mig kunna fotboll och jag älskar samma klubb som er. Och det är just kärleken som jag tänker få er att pressa ordentligt. För faktum är att United inte spelar bra på bortaplan den här säsongen, vi spelar faktiskt odugligt. Det finns ingen riktig tro på det vi tar oss för, det som funkar på hemmaplan och de lägen man faktiskt får. Och det är inte alls att det är så man "brukar" spela, snarare tvärtom, man brukar vara hur stabila som helst oavsett typ av gräs. Men årets United har en förkärlek till hemmaplan som är starkare än någonsin tidigare år. Man gillar gräsets lutning på Old Trafford. Man Man gillar att vinden alltid blåser åt samma håll oavsett väder i övrigt. Man älskar att Stretford End förgyller vardagen som, med tanke på vissa spelares minspel, kan te sig ganska dystert ibland.
Nej skämt och sido, jag vet att den här krönikan kommer otroligt sent sett till matchen i fråga. Men jag som person behöver ibland längre tid för att smälta en insats. Går det bra kan det ta tio minuter. Går det dåligt kan det ta en vecka. Minst. Jag vill minnas Champions League-finalen mot Barcelona. Allt stämde första kvarten, och sen rasade världen och verkligen kom på besök. Det tog då två veckor innan jag ens kunde vara mig själv. Inte bara p g a resultatet, utan vägen dit. Matchen, resan, som vi kallar 90 minuter var på många sätt en enda pina i ett par veckors tid därefter. Lite åt det håller väljer jag att vinkla denna lördagskväll på Molineux. Vi såg tafatta ut, vi hade brist på inspiration och ibland såg det ut som att vi önskade att vi befann oss på en annan plan. I en annan tid. I ett annat liv. Och på många sätt och vis kan jag inte klaga. En lördagskväll mot Wolverhampton låter sådär lagom upphetsande. En 19e titel låter däremot så mycket mer attraktiv, och innan vi/laget inser att det är i sådana här matchen man vinner ligan. Det här hit vi kommer tillbaka när året ska sammanfattas, silver ska delas ut och champagne ska sprutas, så kommer den här säsongen sluta i besvikelse.
Man kan tycka att jag överdriver. Att jag inte ser matchen som just den match i mängden som det faktiskt är. Men faktum är att jag tror så, jag tror att det är det här det handlar om. jag hade en diskussion med en vän häromdagen. Han sa att snart kommer vår nedåtkurva. Jag skrattade och sa att hela vår bortasäsong är en lång nedåtkurva. Jag hade hoppats på den skulle vända uppåt igår.
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
