En parodi - del 1
När Robin van Persie oväntat får maktens ring i sin ägodel blir han tvungen att resa till ondskans land Eastlands där den måste förstöras en gång för alla, så att rättvisa kan förgylla Barclays Premier League igen. Häng med!
När herr Robin van Persie skulle fira sin trettionde födelsedag bjöd han merparten av Salfords befolkning. Detta var en stor fest, ty Robin hade haft ryggont i två år innan han flyttade till Manchester, och många befarade att holländaren skulle dö innan han fyllt trettio. Men så blev inte fallet, och Robins födelsedagsfest var storslagen. Där var stolta män av Salford. Den gamle trollkarlen Ferguson, som satt där och talade om stordåd, dispyter med en irländsk lagkapten och någon som hette Howard Webb. Och alla som befann sig i närheten av trollkarlen lyssnade med spänning, ty hans berättelser var ökända, men aldrig hade Ferguson själv skildrat dem. Där fanns en mycket gammal man. Giggsy kallades han av stadsborna. Äldst i Salford var han, men likväl hade han mest spring i benen, och där denne Giggsy gled mellan gästerna viskade de. ”Se, det är självaste Ryan Giggs av Salford. Han har rest många mil, och dessa resor har gjort honom både äldre och visare.” Giggsy log och vinkade, och folket älskade varje sekund av denna spektakulära show, ty det var inte ofta han visade sig, denne egendomliga man. Där var även Scholesy, en av Giggsys äldsta vänner. Han talade inte mycket, utan höll sig i bakgrunden, med en arg blick och redo att sätta dit en fruktansvärd tackling. De båda vännerna talade en stund med varandra och försvann sedan ut i Salfords mörker, och ingen hörde av dem på månader.
Robin stod lutad mot ett staket och sög in atmosfären, rökandes en pipa. Ferguson uppenbarade sig plötsligt till höger om honom. Oj, du skrämde mig, sade Robin. För det ber jag ödmjukast om ursäkt min käre vän, svarade Ferguson. Det krävs lätta steg för att överraska fjärdedomare bakifrån och klaga över domslut. Ibland blir mina steg lättare än jag förväntat mig, dock. Det gör inget, sade Robin. Jag är mer överraskad att denna dag kommit. Jag trodde inte jag någonsin skulle fylla trettio. De två sista åren i London gjorde mycket skada i ryggen, men nu är jag läkt igen, friskare än någonsin och redo att slå till. Efter festen gick de båda till Robins hus djupt inne i Salford. Jag måste tala med dig, sade Ferguson slutligen. I min ägodel har jag en magisk ring. Här, kasta den i brasan. Robin gjorde som han blev tillsagd. Ta upp ringen är du snäll, den är alldeles sval. Återigen gjorde holländaren som han blev tillsagd. Till sin förvåning var ringen faktiskt sval, nästan iskall. Plötsligt uppenbarade sig märken längs ringen. Konstiga var dem, omöjliga att tyda. Det verkar vara något språk från forntida dagar, sade Robin. Det är tungomålet de använder i Eastlands, svarade trollkarlen. Eastlands? Ja, fortsatte Ferguson. Eastlands. På salfordska blir det:
En ring att slå dem på bortaplan
En ring att slå dem på hemmaplan
En ring att vinna ligan
Du ser, för drygt tre år sedan grundades en klubb av Mansour den förfärlige, en schejk med mer oljepengar än de flesta skulle våga drömma om. Manchester City kallades denna klubb. Han investerade, köpte spelare till vänster och höger, men ingenting fungerade. Salford FC vann sin nittonde ligatitel och Mansour kunde endast se på. Då bestämde han sig för att skapa maktens ring, för att eliminera all motstånd och hämta hem guldet till Manchester City. Så ägde ett stort slag rum i ondskans land, Eastlands. En organisation vid namn QPR tog sig till hjärtat av Eastlands och utmanade Mansours legioner till strid. Segern var nära för QPR, men då klev han fram, med maktens ring runt sitt finger, och Eastlands legoknektar vann således ligan. Mansours ondska var gränslös, hans trupper ökade i antal varje dag och en plan gjordes att ta över Europa följande säsong. Jag reste många mil, över och under berg, genom skog och snö, över hav och stora slätter, tills jag nådde Amsterdam, där Eastlands legoknektar belägrade staden. Men holländarna lyckades stå emot, och i sin ilska förlorade Mansour maktens ring. Det som skedde därefter var ytterst besynnerligt. Ett kreatur fann ringen. Jag hade aldrig sett något så ohyggligt fult i mitt liv. Först trodde jag att det var en effekt av ringen, ty dess bärare blir vanställd, men så var icke fallet. Detta kreatur var redan så frånstötande att ringens effekt avtog. Varelsen döpte jag till Tevez. Jag fick ringen som en gåva, och i utbyte fick han tre värdefulla golfklubbor. Ta vara på dessa golfklubbor sade jag till honom. Res iväg till dit hemland i Sydamerika och öva tills det sitter. Jag…hatar…staden…Manchester, svarade han. Manchester vet jag ingenting om, sade jag. Jag kommer från Salford, en bra bit utanför Manchester. Sedan jag fick ringen har vi varit oslagbara och vunnit match efter match. Med maktens ring kan vi vinna ligan i år, och bryta Eastlands ondska en gång för alla. Men han söker den Robin. Han söker den med all sin kraft. Men han får aldrig finna den.
Vad måste jag göra, undrade Robin. Svaret är enkelt min vän. Du måste bege dig till Eastlands. Djupt inne i Etihad Stadium, där ringen smiddes sommaren 2011. Där finns en väktare, ett vidunder från Eastlands forna storhetsdagar. Du måste kasta in ringen i målet bakom honom, och således bryta dess magi. Endast då kan ondskan brytas och ligan avgöras utan hjälpmedel. Men kommer vi inte förlora vår topplacering utan ringen, undrade Robin. Risken finns, svarade trollkarlen. Men vi har vunnit ligan nitton gånger utan den och kan göra det igen. Åtminstone kommer bästa lag vinna. Men Mansour sitter på enorma pengar, och hans framtida investeringar kan bli farliga. Därför hoppas jag ringens undergång ska knäcka honom tills han försvinner in i skuggorna och Manchester City tappar all sin relevans de haft sedan den där hemska sommaren 2011. Vi måste agera fort!
De planerade sin avfärd i flera veckor och i december lämnade de Salford. Farväl min älskade hemstad, sade Robin, som nu bar ringen i en kedja runt halsen. Du har varit mycket god mot mig och botat min ryggsmärta. Jag ska återvända hit en dag och berätta för folket om mina äventyr, ty jag förväntar mig många. Må solen skina starkt över drömmarnas teater och Mansours ondska brytas, så att vi återigen ska ha fred på jorden. Så vände han sig om, började gå längs vägen med trollkarlen vid sin sida, och såg aldrig bakåt igen. En bit framåt stötte dem på Giggsy och Scholesy. Vart ska ni, frågade Giggsy. Scholesy stirrade på färdkamraterna med en irriterad blick. Han tänkte på hårda tacklingar, instoppade tröjor och volleymål mot Barcelona i semifinaler. Åh vilka tider. Vi ska till Eastlands, svarade Fergie. Ve oss, ropade Giggsy. Eastlands!? Mycket har jag hört under mina sextio år på jorden, men aldrig något så fruktansvärt. I Eastlands finns ondska av sällan skådat slag. Legoknäckt efter legoknäckt och en burväktare, likt ett monster, som får bloden att frysa till is. Vi känner till farorna, svarade trollkarlen. Men ödet är sådant att vi måste till Eastlands, djupt inne i dess ödemarker, ta oss förbi monstret och kasta ringen in i nätet där den en gång smiddes av Mansour den förfärlige. Nåväl, sade Giggsy. Om det är på det viset, följer jag med dig, till själva hjärtat i Eastlands och Mansours svarta fästning, Etihad Stadium.
Nu var de fyra som reste mot Eastlands. Salford hade de lämnat bakom sig. Vägen dit var svår och fylld av faror. Den första faran kom när färdkamraterna vilade uppe på en kulle. Där slog de läger och åt en god kvällsmat. Plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik. När de tittade ner mot slätten nedanför såg de nio högresta varelser, iklädda svarta mantlar, närma sig kullen. Den största av dem kastade av sig sin mantel och se, där var han, ondskans tjänare, andrebefälet över Eastlands legioner, Mario Balotelli. Han var klädd i en ljusblå t-shirt och jeans. De övriga åtta följde honom och snart hade samtliga tagit sig upp för kullen. Robin, ta på dig ringen, sade Ferguson, samtidigt som Balotelli förberedde sitt dödshugg. Robin trädde ringen över fingret. Plötsligt uppenbarade sig en text på italienarens ljusblå t-shirt. ”Why always me?”. Mansours högra hand kastade dartpilar mot Robin. En träffade benet. Robin skrek av smärta. Plötsligt kom en gammal fransman till undsättning och drev bort de nio genom att sparka vattenflaskor mot dem. Det var herr Wenger, ledaren av FC Bottlers. Så möts vi igen, Robin, sade han. Du räddade mitt liv Arsene. För det är jag dig evigt tacksam. Ingen fara, svarade den gamle. Mansour har plundrat min by i två år, och tagit mina bästa spelare. De kan lika gärna kalla sig själva FC Bottlers! Men Mansours lag kan vinna de stora matcherna, min vän, sade Ferguson. Ja, och mot dem är det inte enkelt att springa förbi hela laget, sade Giggsy. Scholesy nickade instämmande. Det var flera år sedan, släpp det nu, svarade fransmannen bittert. Nåja, vi tackar för hjälpen men måste iväg, sade Ferguson. Lycka till mot Bradford. Det är för sent, sade herr Wenger. Vi förlorade. Nåväl, svarade trollkarlen. Så skiljdes dem åt.
Efter många tröttsamma dagar nådde färdkamraterna en gruva. På andra sidan finns Eastlands, sade Ferguson. Vi måste genom här. I mörkret vandrade dem. Det kände som dagar, veckor. Till slut nådde dem en bro, och på andra sidan fanns utgången. Plötsligt hördes ett tjut bakom dem. Fort, över bron, ropade Ferguson. Han var sist av dem, och halvvägs över bron stannade trollkarlen och såg bakåt. Den irländske lagkaptenen, mumlade Ferguson. Där stod han, Roy Keane, en forntida demon som livnärde sig på räkmackor. Länge har du drömt om dessa räkmackor, sade Ferguson. Länge har du ställt till med bråk och brutit ben. Men inte längre ty jag är Alex Ferguson. Domare darrar när de hör mitt namn. Din tränarkarriär har varit ett skämt. Keane blev argare och argare, och var redo att slå till. Du ska aldrig träna mitt lag, fortsatte trollkarlen. Jag ger jobbet till norrmannen eller den äldsta brodern Neville. DU SKA INTE TRÄNA MITT LAG! Så rusade Keane till attack och bron rasade. De båda föll, föll i mörkret och allting blev tyst samtidigt som de återstående färdkamraterna brast i gråt, ty deras ledare var borta, och nu fanns ingen att ledsaga dem till Eastlands, till ondskans dal.
Fortsättning följer...
