Euro 2012 - The Sum Up
Först väntade man en hel höst, sen en hel vinter och en hel vår. Sen insåg man att man behövde vänta ett helt långt och vardagsgrått år till innan det faktiskt var dags. Nu sitter man hålögd, uttömd och rastlös. Visst det är en semifinal kvar och sedan ska hela tjotaballongen avslutas med en hejdundrande final. Men visst går ett mästerskap alldeles för fort? Framförallt, visst är det alldeles för långt till nästa gång?
Egentligen kan det väl sammanfattas med tre ord, underbart är kort. Underbart kommer alltid att förbli kort och för vissa av United-spelarna var det bara en högtflygande dröm som aldrig slog in. Danmark åkte dit för att lura döden och skaka stornationer. Man gjorde det bra, inget snack om den saken och var också den inledande faktorn till Hollands fatala misslyckande. Det var en Agger som slet som ett djur där bak utan att gå sönder, det var en Paddy Power-sponsrad Bendtner som verkade ha kommit på hur man gör mål igen. Sen var det Lindegaard. Eller ja, det var ju aldrig riktigt Lindegaard. Uniteds målvakt fick inte en enda minut och den där skadan han drog på sig i slutet av säsongen höll honom borta från mästerskapsdebuten, till vårt stora förtret. Anders kommer med all sannolikhet spela andrafiol i år med, även om han visade en hel del kvalitet förra året. Ett mästerskap hade höjt hans status och kanske satt ytterliggare press på De Gea.
Frankrike kom till Ukraina och Polen för att återupprätta i alla fall en liten del av sin heder efter deras pinsamma insats i Sydafrika. En av rebelledarna då, Patrice Evra, kom dit mer ifrågasätt än någonsin. Dels för en stundtals tung säsong i United, dels med tanke på hans personliga tragedier. Men framförallt var han ifrågasatt om huruvida han faktiskt höll måttet fortfarande i ett landslag som ser sig själva som en stornation trots att man inte varit nära sedan Zidande skallade bort dem från titeln 2006. Han fick starta första matchen, började med att tackla Ashley Young och sedan blev det inte mycket mer. Visst, han spelade hela första matchen men var högst delaktig i det målet England fick göra och stod för en generellt sett blek insats. Blanc verkar ha tyckt ungefär detsamma, satte honom på bänken under resten av mästerskapet och frågan är om det inte var det sista vi såg av Evra i den blåa landslagströjan. Clichy är yngre, spelar på samma nivå och Evra är inte mannen som nöjer sig med att hålla i vattenflaskan medan de andra spelar.
Mästerskapets mest häpnadsväckande avancemang stod England för, åtminstone sett till spel och taktik. Borta var alla tankar på någon offensiv från start, ligg lågt och när man sedan skulle börja anfalla ordentligt bytte man in spelare med lite mer fart. Walcott gjorde sin grej, Hart flaxade och härjade som vanligt. Ser vi till United var de spelare som faktiskt vi speltid ungefär lika bleka som deras tröjor. Ashley Young var inte bra under någon match och det enda faktumet till att han faktiskt fick spela mer eller mindre hela tiden var konkurrensen. Det blev ofta för svårt, omständigt och när han väl bestämt sig för vad han skulle göra i en enskild situation så var det för sent. Young hade ett fantastiskt tillfälle att försöka hitta tillbaka till det som var hans höst i United men istället blev det bara en ännu längre vår. Danny Welbeck, en av våra största gunstlingar, fick den otacksamma uppgiften att agera Rooney när denne var avstängd och slita och stångas mot en fransk backlinje och han gjorde det bra. Det var en klart godkänd insats totalt, inte minst p g a det viktiga avgörande målet mot Sverige. När Rooney sedan fick spela, fick Danny nöja sig med att spela andrafiol i anfallet. Just Rooney kanske skulle ha skippat hela mästerskapet, det fanns verkligen ingen som helst matchform bevarad i hans kropp. England spelade inte ett spel som Rooney gillar, Rooney spelade inte det spel som England så desperat är i behov av för att kunna hävda sig på riktigt. Det är underkänt för Rooney samtidigt som England överpresterar genom att "bara" åka ur på straffar mot Italien, en match där man försvarade med hela hjärtat och anföll så mycket lungorna tillät.
Mästerskapets vinnare och sista kämpe i United-ögon och den som får guldmedaljen för bästa insats är tveklöst Nani. Medan Ronaldo smög sig in i mästerskapets för att till sista vara fullständigt briljant stundtals, höll Nani en generellt hög nivå redan från start. Han må vara en av våra mest ifrågasatta spelare till och från p g a sin låga lägstanivå då han kan vara precis usel. Men i insatser som dessa är han en fröjd att se på. Senast i matchen mot Spanien hade en en hel del fantastiska prestationer, där rycket förbi två spanska försvarare där han belönades med en tackling utan åtgärd sticker ut och det tyder på att Nani haft en hel del inneboende ilska över en stundtals medioker vårsäsong. Jag hoppas, tror och önskar av hela mitt hjärta att Nani inte är på väg någonstans även om det rapporteras om strandade kontraktsförhandlingar. I sina bästa stunder är han vår mest briljanta kreatör, med ett öga och en teknik som ingen annan i truppen innehar. EM blev på många sätt Nanis revansch på tvivlarna och det var med sorg som jag såg honom får hembiljetten serverad igår kväll. Om man är en av de tre mest lysande stjärnorna i ett landslag som sånär slår ut världsmästarna i en EM-semi så förtjänar man inget annat än väl godkänt.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
