Football, bloody hell!
Ett avgörande står för dörren, och Chelsea är definitivt där och bankar. Det är dags för en sista riktig eldstrid i världens bästa liga, och den som inte står rustad lär snart bli varse det.
Somliga matcher vill man uppleva på plats, somliga nöjer man sig med att se på TV. Somliga matcher framstår och har alltid framstått som självklara att vilja uppleva. El Clasico, Old Firm och Superclasico för att nämna några. Hade någon sagt till mig, när jag fortfarande var tonåring, att matcherna mellan Manchester United och Chelsea skulle vara några av dom mest sevärda på hela året, hade jag förmodligen skrattat lite lätt. Men nu står vi här, inför en drabbning av så otrolig betydelse att Babyface Torres har läge att pröjsa tillbaka en del av dom nuvarande bortkastade ryska bortkastade miljonerna.
Jag antar att det är det här som är charmen med fotboll och idrott i stort. Det går egentligen inte att förutspå någonting. Allting som såg så ljust ut, på vippen till klart, har nu förvandlats till en katt och råtta-lek som ingen med ett hjärta som bultar för United önskat sig. Vi hade självklart hellre haft tre poäng mer, haft råd att få stryk eller spela oavgjort mot Chelsea och ändå haft avgörandet i våra egna händer när Juni börjar närma sig. Det här kommer att bli ett krig av sällan skådat slag, det skrev jag redan senast, så mycket vågar jag förutspå, men det är samtidigt allt jag vågar förutstpå.
Vad jag hoppas är däremot en helt annan sak, och det är full fart framåt. Jag vill se Old Frank tvingas springa som besatt första tjugo för att trötta ut den gryende gamla och något slitna kroppen han innehar. Jag vill se Nani på vänsterkanten och sitta bakåtlutad och se honom snurra upp den monstruöse serben dom kallar Ivanovic. Jag vill se Chicharito löpa sönder firma Luiz/Terry och stöta in en boll en halvmeter från mållinjen.
Men jag har insett det, efter att ha läst igenom lite gamla texter, att jag mest av allt berör vad jag önskar framåt. Faktum är ju att man i mångt och mycket bygger ett bra anfall ovanpå ett bra försvar. Och ska man börja prata starka punkter i ett fotbollslag, och hamnar i en diskussion kring försvarsspelare så kan vi som tar på oss den röda tröjan imorgon slå oss för bröstet och räta på ryggen. Vi är välgödda ganska rakt igenom egentligen, men just bakåt är vi så välmående just nu att det nästan är genant. Vi har världens bästa mittbackspar när den engelska delen är kry i rygg/ljumske/knä/pekfinger, som samtidigt spelar framför kanske världens bästa målvakt. Ytterbacksmässigt har vi just vad man modernt vill kalla för ytterbackar. T o m John O'Shea, världens i särklas skönaste fotbollslirare som man vill ta en öl med, visar på offensiva kvalitéer när andan väl faller på. Det har liksom inte spelat så stor roll att Rafael varit skadad eller att Fabio klvit in, högerbacksplatsen har varit gedigen hela säsongen. Evra har alldeles för mycket rutin och kunnande för att lyssna på belackare som menar att han inte är lika bra som tidigare. Man vet vad man får av Evra, och det kan man bara älska.
Därutöver har vi ett defensivt mittfält, där generalen i fråga heter Michael Carrick. Han har alltid varit lojal, den gode Carrick, men den här säsongen har någonting hänt. Han har blivit lojalitet personifiterad. När han flyttats snäppet ner i banan, har han gjort jobbet, framför allt till en början när alternativen var få. När han nu insett att det här verkligen är hans position har han bestämt för att göra det till sin position på riktigt. Mannen som för så sent som för ett par år sedan såg ut som en framtida spelfördelare långt fram på motståndarnas planhalva, har tagit på sig städansvaret framför eget straffområde. Han ligger rätt, han spelar smart och han spelar enkelt. Den dagen en spelare som Michael Carrick säger offentligt att han vill lämna klubben, då slutar jag följa fotbollen som sport.
Det jag vill komma fram till med alla dessa lovord till höger och vänster är att försvar definitivt kommer att bli bästa anfall på söndag. Chelsea måste vinna, så enkelt är det och det vet alla spelare på planen också. Vi skickar ut ett lag med försvarsstarka spelare rakt igenom, med visst förbehåll för en eventuell Nani. Jag hoppas och tror på ett solitt försvarsspel och en stabil seger. Samtidigt så har jag ju egentligen ingen aning om hur det kommer att se ut. Och för att demonstera det på bästa sätt väljer jag att citera Sir Alex, den allsmäktige:
I can't believe it. I can't believe it. Football, bloody hell.
Väl mött!
Er hängivne krönkör
/Gustaf Granqvist