Fortfarande grus i maskineriet då den viktigaste kuggen inte kommit igång!
Manchester United. Obesegrade i Champions League i år. Endast en förlust i ligan på 26 matcher och fortfarande obesegrade på hemmaplan. Debacklet mot West Ham i ligacupen är egentligen den enda riktiga fläcken så här långt. Trots en resultatmässigt bra säsong så känns det inte riktigt som att maskinen United har kommit igång. Spelet lämnar under långa stunder mer att önska. Vad kan detta bero på?
United har många viktiga spelare. Vad som skiljer oss från många andra lag är att kollektivet fortfarande är det viktigaste. När en diva som Berbatov har börjat ta löpningar för att hjälpa till i försvaret så förstår man att ingen individ är viktigare än kollektivet. Jag var en utav dem som skanderade efter Berbatovs transferansökan inför säsongen. Jag är nu en av dem som nästan glömt hur mycket jag en gång ville ha bort honom och efter hattricket mot Liverpool är allt förlåtet. Berbatov är en utav de spelarna som glänst mest hittils under säsongen, Nani är en annan. Det är mycket tack vare dessa två som säsongen resultatmässigt fortfarande ser så pass bra ut.
I backlinjen har Vidic styrt och ställt på ett mycket imponerande vis. På centralmittfältet har Scholes stundtals briljerat och på vänsterkanten har den gamle "silverräven" Giggs skött sina åtaganden med bravur. Det är dock något som saknas eller snarare någon, nämligen en spelare som på senare år blivit allt viktigare och viktigare för oss. Från början när han kom till United så var det ingen som höjde på ögonbrynen, det var en utfyllnadsspelare, en avbytare, en i mängden. Nu upptäcker man ifall han saknas men uppskattar sällan om han är med. I champions league finalen 2009 saknades han och det något fruktansvärt. Det var som att glöden och energin, ja till och med hjärtat hade försvunnit från mittfältet och klubben. Spelarna hade gått ut och ställt skorna, det blev aldrig någon riktig match, Barcelona körde över oss i en match där man fortfarande undrar om den någonsin spelades. Det var efter den matchen om inte säsongen 2009 i stort som jag förstod vikten av att ha en Darren Fletcher centralt på mittfältet.
Darren Fletcher, en slitvarg som alltid ger sitt yppersta, en karaktärspelare med hjärta som har vuxit både som spelare och som ledare, som samtidigt förbättrat sin teknik och sitt passningspel. Fletcher har även blivit en spelare som kunnat avgöra stora matcher med extremt viktiga mål. Det är en spelare som binder upp anfall och försvar och som dödar ytor, som sliter i det tysta, som gör andra spelare bättre. Fergusson verkar alltid ha trott på Fletcher och spelat honom då andra skanderat hans frånvaro. I efterhand får man återigen hylla managerns fingertoppskänsla och förmåga att se potential hos spelare.
I år känner man dock än så länge inte riktigt igen honom. Passningarna sitter inte där de ska, timingen stämmer inte riktigt. Mot City förra helgen såg det bättre ut och vi får hoppas att han kan höja sig ytterligare några snäpp under säsongens sista del. Det kommer att behövas i ett United där stjärnglansen inte längre är som allra starkast. I ett kollektiv, ett maskineri är Fletcher den kanske viktigaste och största kuggen som behöver börja rulla ifall det ska bli fler titlar än Barclays Premier League (även ifall den är långt ifrån klar). Rooneys måltorka i all ära, mål kan vi göra på andra sätt, men med hjärta, slit och engagemang så vinner man titlar, det har Fletcher.
