Lagbanner
Give 'em hell Fergie!

Give 'em hell Fergie!

FA-cupens fjärde omgång mot Liverpool. Smaka på det. Liverpool borta i FA-cupen, i en match där vinnaren får allt och förloraren ingenting. Vi har chansen att slå ut vår största rival ur en av två turneringar man fortfarande har en chans att vinna. Lillebror kunde inte sätta stopp i Ligacupen, det är dags att vi tar vårt ansvar.

Såg ni Dalglish reaktion i onsdags kväll efter att slutsignalen ljudit? Såg ni hans uppsträckta armar och hans leende som verkade sakna ändar? Det var en blick som sa allt om Liverpool anno 11/12 samtidigt som Mancinis reaktion sa allt om Ligacupen i sig. Betydelsen av Carling Cup-pokalen vara eller icke vara i en klubbs prisskåp efter en säsong är ganska uttjatat samtidigt som man inte vill att ens rivaler ska ta hem den. Cardiff är laget som vi ägnar en tanke och något stämbandåt när Reina för första gången ska få åka till Wembley. Liverpool är laget vi ska deformera, marginalisera och demontera lördagen den 28e januari. Inte för att vi tycker att FA-cupen är världens viktigaste turnering att vinna
utan för att vi inte kan låta Liverpool ha en fortsatt chans att vinna den. Tyvärr verkar inte denna inställning vara genomgående bland oss United-supportrar.

Sedan ett antal år tillbaka har vi i United-leden blivit matade med att ligan är det enda som betyder något, snudd på att det är den enda turneringen som är värd att vinna. När Fergie sen kom med orden som beskrev hans största bedrift som manager, "knock Liverpool off their f*cking perch", har vi varit som förblindade. Visst, vi har värderar Champions League högt, det har Manchester United gjort ända sedan Busbys dagar var lätträknade, men det är ändå ligan som alltid pratats om som den finaste av vinster. De inhemska cuperna däremot har degraderats till något oväsentligt, betydelselöst och ett andrum för reserver och juniorer. En chans för kommande generationer av United eller Sunderlandspelare att få visa upp sig för Salfords finest. Och så kan det ju få vara, framför allt i år då vi har en trupp som inte kan slåss på alla fronter. Men lördagens match måste ses med de ögon den är värd att ses med, nämligen en chans att slå Liverpool. På Anfield. Ligan till trots så kan det aldrig bli större än så.

Därför är tongångarna i supporterleden en aningen oroväckande. Man pratar egentligen enbart om att vila stöttepelarna som Rooney, Carrick och Valencia i den form han är. Man vill se Pogba, Fryers och De Gea spela från start i en match som Liverpool kommer att ta på absolut största allvar. Jag vill inte kalla det hjärndött men nog fan känns det hyfsat idiotiskt. Dels för att man mitt i denna inställning tror att att ett gäng juniorer skulle gå ut och vinna över Liverpool framför The Kop, dels för att man helt enkelt inte inser vikten av att slå Liverpool. Jag har växt upp med en rivalitet mellan mig och min egen pappa, United mot Liverpool har funnits med sedan jag insåg vad United betyder och jag vet att det är många med mig som har liknande relation till laget som en gång i tiden var framgångsrikt. Kanske har man en chef som dyrkade Ian Rush, kanske har man en polare som tycker att Robbie Fowler var den forward man blev förälskad i men hur som helst har alla en relation med Liverpool. Den är heller aldrig av godo.

Liverpool i år är ett lag som egentligen gjort allt som förväntats av dem. Man värvade in Henderson i tron att han skulle vara bra mycket bättre än han är, man trodde att Carrol skulle komma på hur man gör mål i en röd tröja och Lucas var klubbens bäste spelare innan han blev skadad. Jag tänker inte tjata mer än så om värvningarna som slagit fel utan lägga vikten vid Liverpools spel. Eller icke-spel rättare sagt. Dalglish är en manager av den gamla skolan som under sina år borta från bänken missade den engelska fotbollens utveckling. Överdrivet sagt så klart. Men att spela med Carrol ena dagen och Bellamy den andra ger aldrig någon kontinuitet utan skapar bara en salig mix av en taktik som aldrig riktigt landar. I mina ögon vill Dalglish spela med en Carrol-typ som kan låsa fast bollen och låta mittfältet fylla på men i samma ögon är Liverpool betydligt bättre när man låter Bellamy samla all sin galenskap i en och samma löpning. Ingen av oss har blivit imponerade av Liverpool i år samtidigt som det är i matchers om denna man alltid lyfter sig en nivå. Då spelar inte Dalglish frånvarande år någon roll överhuvudtaget för den inställningen han har till United kommer han alltid att kunna förmedla bättre än någon annan.

Manchester United kommer garanterat stärka efter segen på Emirates, lyckliga över Wengers inkompetens och lyriska över Valencias insats. Valencia måste spela mot Liverpool, allt annat är tjänstefel då jag vill hävda att Antonio är en spelare som är bäst under jämn speltid. Att sätta honom på bänken gör inte honom till en utvilad och hungrig spelare i nästa match utan när han väl fått upp farten måste man bara låta honom fortsätta och springa tills det tar tvärstopp. Vi ska spela med bästa möjliga lag och jag är hysteriskt trött på allt tjat om skador. För i samma andetag som vi gnäller på att alla är skadade och att vårt fys-team är odugliga så vill man inte värva en enda spelare. Well, antingen biter man i det sura äpplet och accepterar världskartan som den ser ut och försöker rita om den utifrån det. Eller så sitter man där och klagar på allt från ölen på Bishop till Welbecks design på skorna. Spelarna slits mer än vad man önskat men samtidigt är det i dessa stunder som supportrarnas stöd kan ge den där extra energin som krävs för att orka. Vem tror att Evans blir en bättre fotbollsspelare av att man pratar om hur mycket man saknar Vidic?

Vidic kommer inte att spela mer under den här säsongen, vilket Evans med all säkerhet kommer. Jag har inte haft någon stor tilltro till Johnny, det är ni alla medvetna om, men jag har kommit till mina sinnes fulla bruk. Han har inte den där självklara auran som världens bästa mittbackar har men han sliter för allt vad han är värd. Möjligtvis hamnar han i en annan klubb inom ett par år, möjligtvis blir han en av spelarna som alltid blir kvar. Hur som helst har det synts på senare tid att han återfått själförtroende och blir mer trygg med sin avgörande roll för varje sekund som går. Jones kanske saknas men Smalling finns där, Evra kommer att spela och Rafael var lysande på Emirates. Vi har en bra trupp, om än inte lika namnkunnig startelva som när säsongen startade. Framåt saknas Nani vilket självart är ett avbräck. Men och andra sidan är just den här matchen en match där Park gör sig till mest rätta. Sätt honom till vänster framför Evra och låt Evra anfalla fritt. Släpp loss Rooney och Welbeck i samma form som man visat på sistone så kan Carrick och Scholes hålla rent centralt. Valencia hittar vi vid högra sidlinjen. Det är inte bara hans bästa sida, det är hans enda men som han sköter den.

Det jag vill att alla ska förstå är hur viktig den här matchen är, hur viktiga alla matcher mot Liverpool är. Den dagen Pogba är mogen för att möta en Charlie "always late" Adam kommer, men den är inte här än. Den här dagen är den vi skickar Liverpool än längre från en ny eventuell framgångssaga. 

Det kommer vara precis lika skönt som vanligt.

Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist

Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2012-01-27 09:08:11
Author

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United