Inför D-Day: Officiella startelvor

Den 6:e juni 1944 landsteg de allierade i Normandie, Frankrike, en invasion som blev avgörande för kriget. Måndagen den 30:e april 2012 drabbar Manchesterlagen samman i vad som är tidernas största derby, en match där Manchester United kan säkra guldet och en match där Manchester City kan ta ett stort kliv mot sin första ligatitel sedan just D-Day. Här får ni tankar kring matchernas match, analyser, senaste nytt och mycket mer. Häng med!

30/04/12 - Officiella startelvor:

Manchester City

Hart

Zabaleta - Kompany (c) - Lescott - Clichy

Y.Toure - Barry

Silva - Tevez - Nasri

Aguero

Avbytare: Pantilimon, Richards, Kolarov, Milner, de Jong, Dzeko, Balotelli

Manchester United

de Gea

Jones - Smalling - Ferdinand - Evra (c)

Nani - Carrick - Scholes - Park - Giggs

Rooney

Avbytare: Amos, Berbatov, Hernandez, Young, Welbeck, Fabio, Valencia

30/04/12 - Hetast & kallast - derbyspecial: Så har dagen kommit. Manchester United och Manchester City. Två rivaler med guldet i sikte. På Etihad Stadium spelas ikväll matchernas match, en av de största genom alla tider. Nu börjar det kännas, nervositeten kryper fram och det blir svårt att tänka klart. Skriva kan vi dock göra, så här får ni Hetast & kallast med fokus på derbyt. Enjoy!

Hetast

1. Manchester Citys väg till framgång: Inte alla lag har lika mycket tur som Manchester City. Eller kanske var det skicklighet när Mansour köpte klubben? Det är beundransvärt när ett lag lyckas värva sig till toppen. Eller hade Sergio Aguero velat spela för Manchester City år 2004? Självklart, City är en klubb med historia och traditioner, synd att de sällan visar det.

2. Roberto Mancini: "Vi är favoriter", "det blir ingen ligaseger i år", "Manchester City är världens bästa lag", "Manchester United är starkare". Vet inte hur det går till i Italien men jösses människa, bestäm dig. Eller så försöker du med mindgames. Isåfall...good job mate!

3. Ashley Young: Dina filmningar driver andra lags supportrar helt galna. Snälla Ashley, fortsätt med det.

Kallast

1. Klockan: Varför står du still!?

2. City-red: Seriöst, kunde ni inte kommit med något nytt? Förortsgänget börjar tröttna på era artiklar.

3. Judas: Efter semester och golf i sitt hemland har Carlos Tevez sannerligen förtjänat lite speltid och all uppmärksamhet, till skillnad från de spelare som bidragit med något under hela säsongen.

29/04/12 - En dikt om hjältar:

In 1878 a team was found
They played good football
And stood their ground

1902 they changed their name
Along came success
And dreams of fame

A few yars later they won the league
This special club
Who sought to intrigue

The 40's had arrived, war broke out
But Manchester United survived
There was no doubt

In fact the team needed a coach
So they made their decision
Sir Matt was approached

Under his management they became a great side
Until 1958
When eight of them died

You see, this was a beautiful team
But Flight 609 had crashed
And ended their dreams

There was nothing but silence except the sound of cries
Dark days awaited
But they managed to rise

In 1968 the European Cup was done
They had reached the finals
And beat Benfica 4-1

After that they dealt with mediocre years
But along came Sir Alex
And ended their fears

Since that day we've won it all
Jealousy grew
And they're awaiting our fall

In 2011 number 19 came home
Life was great
And so I'm writing this poem

With no competition left it looked to be won
The season hadn't even started
Where was the fun?

Sheikh Mansour was bored and invested a lot
He wanted titles
And changed the plot

From the ashes, a new team was born
They were called Man City
But their soul had been torn

They started the season well, tearing teams apart
We tried our best
But they were just too smart

With the game coming to an end it was all done
But we still attacked
And they won 6-1

It became too much and they had cracked
Never count us out
We managed to fight back

When all looked hopeless we went top of the league
The Ginger Prince had returned
And number 20 we seek

On monday we meet so let's all pray
30th of April
Will be the day of days

28/04/12 - Rooneys revansch: Då var det lördag kväll och derbyt närmar sig. Nu börjar det kännas, rejält. Vi går mot en historisk match, en av de allra största och viktigaste på åratal. Precis som jag hyllat Sergio Aguero för dennes säsong, skrivit rader om Michael Carrick & Joleon Lescott, the unsung heroes, analyserat spelet och tagit upp fakta från 1800-talet är det nu dags att lyfta fram en annan lirare. He goes by the name of Wayne Rooney. Ni ser, Wayne är en skojare. För 1,5 år sedan drog han ett litet skämt som många reagerade på. Inte alla förstod detta skämt. "Jag vill lämna Manchester United." Nyheten spred sig över hela världen. Manchester Uniteds stjärna såg ut att försvinna. Real Madrid? Barcelona? Manchester City...? Spekulationerna var i full gång. Sen slog det mig, ungefär 18 månader senare. Wayne skämtade. En riktig Jerry Seinfeld den killen. Jag kunde föreställa mig honom skoja till det om flygplansmat på en klubb. "So what's the deal with food they serve on airplanes?" Sannerligen, vad är grejen? Wayne Rooney ringde mig inte och talade om att han skämtade, utan genom att se denna man spela fotboll det senaste året har jag förstått. En spelare som presterar på den nivån för sitt lag kan inte vilja lämna, det får bara inte vara så. Så är det inte heller. Wayne Rooney älskar Manchester United, och Manchester United, oavsett vad som sades den där kvällen hösten 2010, älskar Wayne Rooney tillbaka.

Det där var en av mina mer poetiska texter (jag vet...), så här får ni kort och gott berättelsen om Wayne Rooney. Efter Cristiano Ronaldos flytt till varmare trakter klev Rooney fram ur portugisens skugga, och säsongen 2009/10 gjorde han mål på allt. Spelmässigt var det inte perfektion men mål efter mål efter mål gjorde att man inte riktigt brydde sig om detta. Manchester Uniteds nya stjärna var född, en spelare laget skulle byggas kring, en framtida kapten. Så kom VM, ett misslyckat sådant för England, det var Rooneys fel helt och hållet. Hösten därpå hade Wayne svårt att leverera på planen och utanför kom det fram att han varit otrogen mot sin fru. Målen uteblev, frustrationen syntes och en kylig kväll berättade Sir Alex att Rooney ville lämna klubben. Det var en chock. Wayne Rooney, som varit så trogen Manchester United, ifrågasatte klubbens ambitioner. Ingen spelare går före Sir Alex, och det visade fansen. "Coleen forgave you, we won't". Några dagar senare, efter en massa snack om Wayne i ljusblått, hade han skrivit på ett nytt kontrakt. Älskad igen? Nja, inte riktigt så enkelt var det. Någonting hände med Rooney efter det där, han kändes hungrig igen. Så trillade målen in, det ena efter det andra. Vi såg inte längre måltjuven Wayne utan en som mötte boll och spelade runt den på ett sätt som var fascinerande men samtidigt fantastiskt. Detta var en ny Wayne Rooney, en uppgraderad version, en komplett spelare. Från en djupare roll lyckades han ändå näta vid flera tillfällen och nu bidrog han inte bara med mål men Rooney bar anfallsspelet på sina axlar. Han började diktera matcher, dominera dem, á la Paul Scholes.

Marseille, done. Chelsea, done. Schalke 04, done. Barcelona, do... Nej, det gick inte den gången heller. Wayne Rooney kvitterade, men det var mer ett tröstmål än något annat. Trots 1-1 i paus var segern aldrig nära, och besvikelsen i Waynes ansikte gick inte att ta miste på. Han gjorde sitt bästa, men det räckte inte. Skulle Rooney kunna prestera på samma nivå säsongen 2011/12? Svaret blev nej. Wayne Rooney presterade på en högre nivå. Ta Rooney från 2009/10, målgöraren och Wayne Rooney från 2010/11. Kombinera deras styrkor så har du dagens Wayne Rooney. Det är häpnadsväckande hur han klivit fram som en hjälte. Waynes ledaregenskaper är nog hans största styrka. Vi snackar inte om en Mario Gomez eller en Diego Milito. Wayne Rooney må vara anfallare men från sin fria roll ute på planen kan han göra så mycket mer än mål. Det defensiva arbete som läggs ner, de passningar som slåss och de anfall som startas av Wayne är bara få saker han bidrar med. Ändå lyckas Rooney på något sätt hålla sig framme inne i straffområdet när målen ska göras. Idag är han en måltjuv, en distansskytt, en frisparksläggare, en straffskytt, en ledare och definitivt en av världens allra bästa spelare.

Det var inte svårt att se besvikelsen hos Wayne Rooney efter finalen mot Barcelona. Det var betydligt enklare den 23:e oktober 2011. Få spelare kunde lämna planen med huvudet högt den matchen, Wayne kunde, men det gjorde han inte. Laget Manchester United hade förnedrats av sin rival framför 76 000 förkrossade supportrar på plats. Rooney gjorde en klart godkänd insats, men det räckte inte för honom. Han var besviken, arg, ledsen och sårad. Måndag kväll, kl 21:00 får du chansen att kliva fram igen Wayne. På måndag får du chansen att avgöra tidernas derby. På måndag, Wayne Rooney, kan du få din revansch.

27/04/12 - En tillbakablick: Uppladdningen inför tidernas derby fortsätter, idag med lite statistik och historia som kan vara bra att veta. Första matchen lagen emellan spelades den 12:e november 1881. Manchester United (då Newton Heath) slog Manchester City (då West Gorton) med 3-0. 26:e februari 1889 möttes Manchesterlagen för första gången i en match där man använde strålkastarljus, då på Belle Vue Athletic Ground framför 10 000 åskådare. Första derbyt i Football League (högsta divisionen) spelades säsongen 1894/95, och Manchester United vann med 5-2 på Hyde Road (Citys tidigare arena). Före andra världskriget var det vanligt att man supportrade bägge lagen, men efter krigets slut växte rivaliteten i Manchester.

Om man gillar hårda tacklingar och kontroversiella händelser var 70-talet en bra tidsperiod när det gäller Manchester United och Manchester City. Vi fick se en vansinnig tackling av George Best som nästan kapade av Glyn Pardoes ben och säsongen 1973/74 vägrade Mike Doyle och Lou Macari kliva av planen efter att ha blivit utvisade. Samma år skickade f.d. United-spelaren Denis Law sin gamla klubb till andra divisionen med en klackspark. 1993/94 vände Manchester United 0-2 till 3-2 på Main Road. På 50-årsdagen för Munchenkatastrofen hyllade man The Busby Babes, Manchester United förlorade med 1-2 och City vann bägge ligamötena för första gången sedan 1970. Under 2009/10 drabbade lagen samman hela 4 gånger. Manchester United stod som segrare i 3 av dessa möten, och samtliga 3 gånger avgjorde man på tilläggstid. I oktober 2011 förnedrade Manchester City sin rival med hela 6-1 på Old Trafford. Manchester United vann det senaste mötet, i januari 2012, med 3-2 på Etihad Stadium.

Statistik:

Lagen har möts 162 gånger. Manchester United har 69 segrar, Manchester City 45 segrar och 50 matcher har slutat oavgjort.

Manchester City har vunnit med störst siffror, 1-6 vid 2 tillfällen (1926 & 2011).

Den största publiksiffran i ett Manchester-derby är 78 000 i september 1947 på Main Road.

Joe Hayes & Francis Lee (båda för Manchester City) har gjort flest mål i derbysammanhang, 10. Nummer 2 är Sir Bobby Charlton, 9. Av de aktiva spelarna är det Wayne Rooney, 8. Därefter Paul Scholes, 7.

24 spelare har representerat bägge lagen, bland annat Denis Law, Andy Cole, Brian Kidd, Billy Meredith, Peter Schmeichel och Carlos Tevez.

Sir Matt Busby och Steve Coppell har spelat för ena klubben och tränat den andra.

Ernest Mangnall är den enda som tränat både Manchester United (1903-12) och Manchester City (1912-24).

26/04/12 - Unsung heroes: Man brukat oftast diskutera de stora stjärnorna i fotbollen, de med nr 10 på ryggen, de som gör målen och de som slår assisterna. För att ett lag ska fungera krävs det att varje lagdel presterar. De klubbar som gör bäst ifrån sig i Europa har ett system där spelarna kan växla från försvar till anfall. Just försvarandet är nyckeln till framgång. Man brukar säga att anfallare vinner matcher, försvarare vinner titlar. Ta exemplet Barcelona - Chelsea i semifinalen. Katalerna visade stundtals upp ett sjukt anfallsspel, men släppte in 3 mål på ungefär 4-5 chanser bakåt. Chelsea, i sin tur, försvarade sig så bra att det var nästan löjligt. På sina chanser gjorde de mål. Så vem hade bäst anfallsspel? Barcelona, som rullade boll i sidled och gjorde 2 mål sammanlagt? Eller Chelsea, som nätade 3 gånger på sina få chanser och nu ställs mot Bayern Munchen i final? Svaret är enkelt: Chelsea visade upp ett bättre anfallsspel och ett klart bättre försvarsspel.

Vad har egentligen detta med derbyt att göra? Inget om vi ska vara helt ärliga, men min poäng är att ett vinnande lag (Chelsea i det här fallet) måste behärska en offensiv men samtidigt, och ännu viktigare, en fungerande defensiv. Just försvarare bör få mer cred ute i fotbollsvärlden än vad de gör idag. Varför var inte Thiago Silva nominerad till priset som världens bäste spelare? Nemanja Vidic? Vincent Kompany? Nej, nej, nej. Lionel Messi och Cristiano Ronaldo har inte vunnit tillräckligt mycket uppenbarligen. All fokus på dessa två herrar.

Var borde fokusen ligga då? I en perfekt värld minst lika mycket på de som gör sitt jobb i det tysta. "Unsung heroes" kallas dem. Michael Carrick i Manchester United och Joleon Lescott i Manchester City är två bra exempel, och vi utgår från dem idag. Sedan senhösten har Michael Carrick varit Manchester Uniteds bäste spelare. Det jobb han gjort, den förändring laget genomgått och den självsäkerhet han spelar med är otrolig. Inför matchen mot Everton diskuterade Viasat-studion Wayne Rooney i 30 minuter. Inte ett ord om Michael Carrick, som alltid, och då menar jag alltid, spelar en nyckelroll. Utan Carrick rasar Manchester Uniteds mittfält. Enligt Erik Niva är han en "cameo-spelare", med andra ord finns han bara på planen utan att bidra med särskilt mycket. Detta säger en av Sveriges bästa fotbollsexperter. Är man bara så dum, eller finns det ett motiv? Lockar snack om storstjärnorna till sig tittare, eller lägger man inte märker till den skillnad som dessa spelare gör i en match? Jag syftar på Michael Carrick, Gareth Barry, Antonio Nocerino, Sergio Busquets och Xabi Alonso. Dessa spelartyper är livsviktiga för ett lag som vill vinna titlar. De märks inte alltid men likväl finns de där och gör sitt jobb, ett jobb som få spelare kan göra. Är det möjligt att man måste ha tröja nr 10, göra hat-tricks varje match och ta av sig tröjan efter mål för att synas i denna sport? Det känns som att vi är på väg åt det hållet.

Michael Carrick är hur som helst en nyckelspelare för Manchester United, vare sig Erik Niva håller med eller inte. Den utveckling Carrick har genomgått är fantastisk. Han läser spelet, bryter anfall, vinner boll, passar runt och bara med sin närvaro kan Carrick vara skillnaden mellan seger, kryss och förlust. En annan viktig spelare för sitt lag är Joleon Lescott, som under säsongen växt ut till en försvarare av hög klass. Likväl får han ingen uppmärksamhet och inget erkännande för sitt jobb. Tillsammans med Vincent Kompany har Lescott varit en stark figur i detta nya Manchester City som inte längre slåss om överlevnad i Premier League men guldet och rätten att kalla sig själva "ligans bästa lag". När Kompany varit borta har Lescott lett sin backlinje. Inte bara bidrar Lescott med så mycket defensivt, men han har stått för viktiga mål i viktiga skeden som borta mot Aston Villa och hemma mot Spurs.

Detta är ingen analys av Michael Carrick och Joleon Lescott, utan en hyllning till två proffs som gör sitt jobb, vilket tyvärr inte uppmärksammas. Men de behövs i sina lag, de kommer spela nyckelroller i derbyt och kanske, bara kanske, får vi se dessa två herrar representera sitt England under sommarens EM. Troligtvis inte, men efter sina respektive säsonger hade det varit mer än välförtjänt.

26/04/12 - Avgörandets stund: De allierades landstigning i Normandie ägde rum längs kusten som var indelad i 5 sektorer: Sword, Omaha, Utah, Juno och Gold. Det var avgörandets stund under andra världskriget. Måndagen den 30:e april kl 21:00 riktas världens blickar mot Manchester, mot Eastlands, mot Etihad Stadium. Premier Leagues största match genom alla tider, säger vissa. De kan ha rätt. Manchester United och Manchester City, stadsrivaler, så lika men ändå så olika, drabbar samman i en match där United kan säkra guldet (mer eller mindre), en match där City kan gå ikapp och störta de regerande mästarna från tronen.

Vi befinner oss i en ovanlig situation. Hur ofta får två rivaler chansen att göra upp om guldet? Hur ofta är ligan så här jämn? Ett nederlag borta mot Swansea, en kollaps hemma mot Everton var allt som krävdes för att krydda till denna liga som under flera tidpunkter verkade vara avgjord. Vi supportrar laddar upp inför derbyt på olika sätt. Vissa har svårt att sova, andra ser fram emot det hela, få väljer att inte kolla på matchen pga hälsoskäl. Oavsett vilket lag vi älskar, vare sig det laget är rött eller blått, är vi alla en del av något stort, vi alla kommer att bevittna historia, och om många, många år lär vi berätta om D-Day, inte 1944, men 2012, dagen då Englands två giganter drabbade samman och Manchester stod i världens centrum.

För spelarna då? Vet de själva hur viktig den här matchen är? Självklart. De känner pressen, det vet att precis allt står på spel. För många kommer detta vara den största matchen i karriären. Under dessa 90 minuter får det inte ske några misstag. Det krävs perfektion av samtliga 22 spelare ute på planen. Det krävs perfektion av Sir Alex Ferguson och Roberto Mancini. Det krävs ett kokande Etihad Stadium och en hängiven bortaklack. Förloraren ska acceptera sitt öde. Inget gnäll, inga moraliska segrare. Laget som gör flest mål vinner, och tar ett stort kliv mot ligatiteln, den å så åtråvärda ligatiteln.

Full speed ahead!

25/04/12 - Gästkrönika: 

"One thing is at least certain. The boss loves to be in such situations.” 
//Ole Gunnar Solskjaer

Medan Peter Wennman väntar ut resultatet från måndagen för att veta vilken av sina krönikor, antingen den om att Mancini är modig som vågar anfalla eller den om att United har gjort måndag till en röd dag, han ska publicera i tisdagens Aftonblad. Medan Erik Niva funderar över vem som är den mest ensamma själen på United-stadium under måndagen och kan behöva ett blogginlägg skrivet om sig. Medan Marcus Birro vrider sig dubbelt över att inte fler fans tvingar sina spelare att lämna klubben. Medan mor och dotter publikt diskuterar om pengar är viktigare än familjen (helt onödigt eftersom alla vet att United är viktigare än båda de alternativen). Medan allt det här händer runt omkring oss står vår värld stilla. Vi stegar runt i vardagen, räknar timmar, minuter och sekunder. När både hjärnan och hjärtat har bestämt sig för att uteslutande endast tänka på måndagens derby hinner man svetta ur sig många kilon saltvatten på en vecka.

Varför ska det behöva vara så här, meningen är att vi Röda ska älska de här situationerna. Där allting står på sin spets och under 90 minuter är varje individuell prestation så oerhört viktig. Problemet är att oavsett hur många gånger vi har suttit i just den här situationen blir man aldrig van vid känslan. Man lär sig aldrig hur man ska hantera det utan allting slutar upp med ett hjärta som lägger sig på maxpuls och ett blodsystem som får jobba dubbla skift. 

Det lugnar mig en aning när jag letar upp diverse intervjuer Mancini har mäktat med under våren, den ena mer fantastisk än den andra. Killen ser ju för fan hög ut när han blir intervjuad, ler hela tiden, svettas och svarar osammanhängande på frågorna. När kommer drogpolisen och testar honom? Att han är en ryggradslös människa med noll principer och att klubben inte verkar ha några särskilt hårda krav på hur man ska uppföra sig vet vi vid det här laget. Att han är lika begåvad som Rafa Benitez på mind games vet vi också numera. He’s crackin’ up! Det här får mig att finna lite lugn inför D-Day. Osäkerheten som svävar runt hela City-lägret kommer att synas på banan.

Men varför är jag ändå orolig inför matchen, varför finner jag ingen ro i vardagen, varför frågar chefen varje dag på jobbet om jag behöver gå hem tidigare? Vi är ju Fucking Manchester United. Är det någon som ska vara orolig är det herr Mancini. Han ska försöka ställa upp ett lag som kan matcha ligans mesta mästare med guldsmak i munnen. Det finns inte något lag i världen värre att möte än ett United framförda av Fergusson, i ett avgjörande läge där vi kan se titeln närma sig på andra sidan valborg. Skulle jag vara manager i City skulle jag säga åt mina ytterbackar att lugna ner sig på måndag och hela tiden ha djävulskt bra kontroll på Uniteds yttrar. Med tanke på att det är Mancini som sitter vid rodret skulle det förvåna mig något enormt om hans ytterbackar är tillåtna att ens passera halva planen. 

Rent de taktikmässiga delarna inför matchen tänker jag inte reflektera över särskilt mycket. Varför? Jo för även om jag hade varit erkänd som topp 100 i världen i ämnet fotbollstaktik har vi en man i klubben som kan allt det här med spelidéer, formationer osv bättre än någon annan. Vi United fans har det väldigt lyxigt eftersom vi aldrig behöver oroa oss över att fel lag kommer att stå på banan. Ska vi istället försöka leta efter någonting positivt med att matchen spelas på Abu Dhabi Flygbolag Arena (mer än att Englands bästa bortafölje med all säkerhet kommer förstöra Citys Blå Måne innan matchstart) är det att vi har spelat riktigt bra på bortaplan i år. Endast 12 tappade poäng på 17 matcher säger det mesta, jämför det med 32 tappade poäng på 19 matcher förra säsongen. Vi släpper även in färre mål på bortaplan än hemma på Old Trafford. Kanske beror det på att våra unga spelare inte riktigt hunnit känna sig hemma och trygga i vår borg ännu. Men lugna, det kommer!

Peter Wennman (att hans krönikor är pluslåsta är för mig en gåta, förhoppningsvis beror det på att så få människor som möjligt ska behöva läsa dem) skrev en krönika som handlade om ”OM människor”. Tänk OM Evra hade nickat bollen stolpe in mot Everton istället, tänk OM våra grabbar hade tyckt att det skulle vara roligare och fira Fergussons 25-års jubileum med en seger. Då hade ligan varit klar nu. Men OM scenarion lever inte United i, den världen låter vi vår kära granne sörja sig i istället under sommaren. Vi är Manchester United! Vi är som starkast när vi behöver vara som starkast! Vi går ut och gör vår bästa prestation för året när situation kräver det som mest. Men lugn, nej det kommer jag aldrig kunna vara inför en sådan här match. Dock ska vi komma ihåg en sak om chefen som bossar över oss. 

61 kommentarer