"Jag ger aldrig upp."
Så gjorde Man Utd klart med en ny vänsterback efter en lång tids spekulationer. Det blev ingen Leighton Baines utan istället hämtas Alexander Büttner från Vitesse, en 23-årig holländare som få av oss kan stoltsera med kunskaper om. Som tur är kom ett oväntat bidrag från PSV- och Holland-redaktionens Robert Salerian som helt spontant bjuder på en intervju med Uniteds senaste nyförvärv från i våras.
Vänsterbacken Büttner
-Jag debuterade som 17-åring i Vitesse under Aad de Mos. Vi mötte Twente och efter tre minuter sa han åt mig att värma upp och ett par minuter senare bytte han in mig som vänsterback. Det var ett konstigt byte men han gjorde samma sak igen en vecka senare. Medierna undrade vad han sysslade med och jag skapade genast ett namn för mig själv när jag drog på mig två gula kort i min första match.
För mig var det konstigt att spela vänsterback eftersom jag såg mig som en offensiv spelare, faktum är att jag bara hade spelat där en gång innan min debut. När jag var i Ajax som ungdom var jag spelfördelare och i Vitesse spelade jag vänsterytter eller vänstermittfältare. Jag ville aldrig spela vänsterback. Jag tror att de flesta vänsterbackarna också började som mig, som kantspelare eller mittfältare. Kolla bara på (Winston) Bogarde, Gio (van Bronckhorst), (Arthur) Numan). De började som offensiva, kreativa spelare men blev så småningom vänsterbackar. De flesta scouterna kollar väl inte ens på vänsterbackar? De är alltid fokuserade på kreativa spelare.
Jag började i alla fall gilla positionen så småningom och nu är jag 23 år och har drygt 100 proffsmatcher under bältet varav jag har spelat vänsterback i 60% av dem. Som ex-ytter kan jag ta mina erfarenheter från den positionen med mig när jag spelar vänsterback. Eftersom jag vet hur de tänker vet jag också hur jag ska göra för att få de att känna att de inte har något att hämta när de spelar mot mig. Och naturligtvis, med mitt förflutna som ytter är det klart att jag älskar att gå upp och delta i offensiven. Flera av mina motståndare har kommit fram till mig under matchen och sagt ”ska du upp igen?!” De flesta yttrarna hatar att behöva jobba hem.
Jag har spelat mot de bästa yttrarna i Eredivisie och ingen har rullat upp mig på läktaren. Det är snarare jag som har stängt ner dem.
Gatubarnet Büttner
-Min största styrka? Jag ger aldrig upp. Jag föddes i en förort i Doetinchem, öster om Holland. Mina föräldrars föräldrar bodde på en husvagnscamping med en massa zigenare. Det är en helt annan kultur där och jag ångrar lite att jag aldrig bodde i en av husvagnarna även om jag spenderade mycket tid där. Atmosfären var riktigt cool. Annars var jag en riktig snorunge, en liten råtta. Jag spelade alltid fotboll på gatan och det var tufft, det måste jag säga. Jag var ganska duktig och fick spela med de äldre.
Husvagnscampingar har ett dåligt rykte i Holland, folk tror att alla odlar gräs där men det är inte sant. De flesta vill inte göra något olagligt och om något händer tas det hand om internt. Vi sköter våra egna problem men försvarar och stödjer också varandra. Den lojaliteten är nyckeln. Jag är ett husvagnscampingbarn och är stolt över det.
Ajax-talangen Büttner
-När jag var tio år ville i princip alla stora klubbar i Holland ha mig. Ajax var mina favoriter. Delvis för att de har den bästa ungdomsutvecklingen men också för att de verkligen ville ha mig. De erbjöd till och med min familj ett hus i Amsterdam men mina föräldrar vägrade. På grund av det spenderade jag mycket av min ungdom sittandes i en bil körandes på motorvägen. Min pappa skjutsade mig till skolan klockan sex på morgonen och efter skolan åkte jag tåg till Amsterdam för att träna. Sen gjorde jag läxor i klubbhuset i väntan på att pappa skulle komma och hämta mig vid sjutiden. Vi var hemma runt elva på kvällen och morgonen därpå satt vi i bilen klockan sex på morgonen. Det var bara Ajax, Ajax, Ajax i min ungdom. Och min kära pappa körde tusentals kilometer för min skull, utan honom hade jag aldrig blivit proffs.
Bilresorna var dock inte alltid så trevliga, min pappa var nämligen extremt kritiskt. Inget var bra. Jag kunde spela jättebra och göra tre mål och han pekade bara ut det negativa. Ibland hatade jag det. Men jag vet också att många av mina medspelare hade föräldrar som alltid sa hur duktiga de var och de klarade sig sällan.
Jag spelade i de flesta ungdomslagen Ajax hade fram tills att jag fyllde 16, de ville bland annat att jag skulle spela med de äldre ibland för att bli starkare. När jag blev 16 ville de att jag skulle bo hos en värdfamilj så att jag kunde fokusera ännu mer på Ajax. Men när jag hörde från andra hur tråkigt det livet var gick jag inte med på det. Jag visste att om jag var tillräckligt bra skulle jag ändå få min chans. PSV och Feyenoord kom då tillbaka in i bilden men eftersom jag skulle ha liknande problem med resandet föll valet på Vitesse. Och ett år senare gjorde jag min debut i Eredivisie.
Samtidigt måste jag erkänna att när jag såg mina gamla lagkamrater Vurnon Anita och Toby Alderweireld spela mot Real Madrid och Manchester United kunde jag tänka ”jag kunde ha varit där”. Men min tid kommer.
Och visst kom den.
Fotbollsproffset Büttner
-Anledningen till att min pappa var så kritisk var för att han själv spelade proffsfotboll för De Graafschap, Twente, Vitesse och NEC. Enligt folk som arbetade med honom var han en stor talang som aldrig slog igenom. Han var en livsnjutare och levde liksom aldrig för sporten. Han tackade till exempel aldrig nej till en öl eller en fest. Jag har hört historier om att när han fastnade i en bilkö på väg till träningen vände han om och åkte hem. Guus Hiddink kommer också ihåg honom och varje gång jag ser Hiddink säger han alltid med ett leende ”gå inte samma väg som din farsa”. Och det ska jag inte. Jag dricker inte. Jag lever för fotbollen.
En tränare jag har lärt mig mycket från är Aad de Mos. Han pratade med mig en gång och sa: ”om du spelar dina kort rätt kan du bli en riktigt stor spelare”. Det var fantastiskt att höra.
United-redaktionen riktar ett stort tack till Robert Salerian för bidraget och den intressanta läsningen.