Krönika: Les hommes, les préparer!
Vi åker till Frankrike för att göra allt annat än att turista, dricka vin och provsmaka ostar. Vi åker för att inleda den i mångt och mycket roligaste, och mest nervösa, delen på säsongen.
När Februari närmar sig Mars är det inte bara våren som nalkas. Det är inte bara förhoppningen om att det faktiskt blir ljusare och längre dagar som börjar kännas trovärdig. Det är inte bara snön som börjar smälta. Nej det bästa med Februari uttåg och vårens lätta knackning på ytterdörren är fotbollen som spelas. Det är krigen som utkämpas i snook, svett och tårar. Det är medaljerna som delas ut. Och samtidigt som det är poetiskt och vackert så att Ranelid himself skulle ha svårt att sätta ord på alla känslor, så är det svart och dystert att Birro inte ens skulle kunna förklara sitt lidande. Nog med namndroppande, för samtidigt är att hur det än går, så är det sorgligt på ett annat sätt. Det är inte bara början på en fantastisk period och en minnesvärd kamp om pengar och ära. Det är också början på slutet.
Nu har ju inte riktigt våren börjat fatta sitt falska och lömska värmande grepp om varken Sverige eller Stockholm.Så medan minustecknet fortfarande följs av två hånskrattande siffror varje morgon jag stiger upp känns det rätt behagligt. Behagligt att leva med vetskapen att vi har minst ett par fantastiska matcher att se fram emot i världens finaste turnering. Behagligt att veta att vi är bra med i de turneringar vi fortfarande deltar i. Ja det ska verkligen bli behagligt att rikta blicken mot den franska sydkusten, mot Marseille och mot Stade Vélodrome. Det kan säkert verka idylliskt, på många sätt en "bra" lottning, och lika värmande som en mjuk julklapp. Därför, och egentligen bara därför, är det med viss oro jag inväntar matchen.
För det är precis som jag nyss nämnde en bra lottning vi fått. Marseille har vi inte mött sen 99, icke att förväxla med trippelsäsongen, och från det dubbelmötet går det inte att dra några riktigt vettiga paralleller. Då hade vi spelare som Berg, Cole och Irwin på planen, som i och för sig går att jämföras med Rafael, Rooney och ja varför inte Vidic. Men det handlar om olika spelare på många sätt och vis, med klubbemblemet så den egentliga enda likheten. Nu för tiden spelar vi mer kompakt i europa, framför allt på bortaplan, jag ser uppställningen ganska klar framför mig. Det kommer inte bli några skrällar, Berbatov kommer vara en på många sätt avgörande faktor, och förhoppningsvis vaknar innermittfältet på rätt sida av dunkudden. Crawley Town i FA-cupen var en tillställning som jag glömde lika snabbt som jag glömde namnet på deras spelare, och jag valde att gå vidare i livet, le åt avancemanget och konstatera att Obertán inte alls blommat ut som jag hoppats. Så för att inte älta en helt annan turnering, mot helt andra lag, siktar vi in oss på ännu ett långt europa-äventyr.
För det har ju varit rätt roliga äventyr senaste åren. Visst, vi åkte ut på ett klumpigt och kylskåpssmidigt sätt förra året och förlorade paralyserat finalen 09 men trots det! Trots det önskar jag att få många matcher ute mot lag som Barcelona och Inter. Mitt-i-veckan-events som inte riktigt går att hitta någon annanstans, och definitivit inte på någon annan planet, men innan vi går händelserna i förväg ska vi alltså möta Marseille. Laget som vann ligan hyfsat stabilt förra året vad jag kunnat läsa mig del med en tredjedel av mitt högra öga, som har spelare som Gignac på skadelistan samtidigt som man är med i den absoluta toppen även under årets säsong. Den franska ligan är underhållande, absolut, och det finns som bekant många storspelare som fostrats där. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att vi ska vinna, vi måste vinna, och jag skulle älska det ännu mer om vi hade ett bekvämt utgångslägre inför returen om tre veckor.
Berbatov och innermittfältet var det ja. Det vore sådär förbannat okristligt skönt att se den numera välfriserade bulgaren göra en sån där match som han får för sig att han är kapabel till. En sådan match som han gjorde mot Scousers och Birmingham, när allt han rör blir till mål, och det knappt är lönt att försöka markera honom. Jag vill se ett innermittfält som formligen äger matchen, planen och domaren under 90+ev Fergie-time, och inte lägger några fingrar emellan. Att Scholes är skönt burdus, att Fletcher precis som vanligt löper upp och ner och att Carrick markerar ut sina kombatanter i vita tröjor. Och samtidigt som att jag tror att det är där det kommer att avgöras, oroas jag självklart av vårt bortaspel. Eller ja, varför inte säga "bortaspel."
Det har varit ett problem hela säsongen, och kommer att fortsätta vara det. Och precis som när man var pojkspoling och sprang runt på planer mitt ute på landet mot Benknäckarpojkarna från Skogstorp handlade det om en sak; Tempo. Att falla in i motståndarens tempo är bland det dummaste och mest juniormässiga man kan göra på en fotbollsplan, och att det ens är en risk med tanke på framför allt vissa spelares lönekuvert, är ett mysterium. Men i mina ögon är det där det faller, och trots att jag inte har något prefix framför mitt namn, tror jag mig se varför. Ledarskapet. För visst att Sir Alex ger laget en hårtork av bästa klass i paus efter en dålig halvlek, så kan han inte påverka spelet på samma sätt vid sidlinjen. Därför eftersöker jag en ledare som eldar på inom de kritade linjerna under spelets gång, och här vill jag lyfta fram Ferdinand. Giggs säger att ingen ersätter Keane, och jag håller mer eller mindre med till 100%. Men Rio har det där ledarskapet, det där galna brittiska ansiktsuttrycket när det inte stämmer, och jag vill se honom på planen mer än någonsin. För är det något som väcker liv i ett fotbollslag, om än bara för några få minuter, så är det en redig utskällning, vad än alla managementkonsulter vill påstå. Och nu saknas Rio, nu krävs det att någon annan kliver fram om matchen lider mot ett negativt slut. Så ta tag i det här Fletcher, ta tag i det här Rooney och för all dell, även kapten Vidic. Ryt till, och ryt högt!
Nu ska jag inte bli mer långrandig, vi har ju faktiskt en fotbollsmatch att spela. Det är en början på slutet, absolut. Men det är samtidigt första steget mot en förhoppningsvis värmande och glädjerik vår.
Bring it!
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
