Lycka i dess renaste form
Man kan prata om ära. Man kan prata om prestige. Man kan prata om alla klassiska matcher som passerat, och om en historia mellan två av Englands största klubbar någonsin. Men till slut handlar det bara om en sak. En sak som kan visa sig viktigare än någonsin när vi sitter på kammaren och summer det som ser ut att bli en av dom jämnaste säsongerna i Premer Leagues historia. Tre poäng. Tre hela poäng.
Personligen är jag van vid att mitt engagemang och min känslomässiga närvaro med ett fotbollslag mariginaliseras. Jag brukar få höra av vänner, bekanta och familj att inte kan det väl betyda så mycket. "Det är ju bara fotboll", "ni kanske vinner nästa gång" eller "Vad ska vi äta ikväll då?" är meningar som om vartannat passerar förbi när jag lider och snyftar efter ett inte så lyckat resultat. Om belackarna ändå sett mig ikväll. Om de ändå fått uppleva känslan mellan hopp och förtvivlan som utspelade sig i mitt vardagsrum ikväll. Då hade de förstått, insett och accepterat att fotboll inte bara är ett spel. Det är heller inte en religion. Det är en livsstil. Punkt.
Om vi däremot ska fokusera på matchen. Matchen som spelades mellan Premier Leagues just nu bästa lag, och som bjudit på klassiker efter klassiker genom åren. Det här var inte en av dem. Vi fick inte uppleva 90 minuters skönspel, men så så länge man är inställd på det, spelar det mindre roll. Innan jag börjar orera om vad som gick rätt och vad som gick fel i den här matchen, måste jag ändå börja med att hylla Arsenal. För om man tittar på övriga lag i ligan, så är ändå Arsenal, tvärt emot vad många andra säkert tycker, ett av lagen jag tycker minst illa om. Och det handlar inte om historian, det handlar inte om manager och inte heller om spelare i truppen. Man skulle kunna säga att det rätt och slätt handlar om den typ av fotboll man försöker spela, oavsett motstånd, väder och vind. Jag antar att man skulle kunna sammanfatta det så som att jag hatar Arsenal, men inte lika mycket som jag hatar Liverpool eller Chelsea. Enough said.
Jag vet inte hur många managers det finns i England, Europa eller Världen som kan peta skytteligaledaren i en match som mycket väl kan handla om titeln i slutet av säsongen. Jag vet bara att de tillfällen som jag förbannat Sir Alex för en laguppställning kan räknas på en hand. Jag tycker att det känns sjukt logiskt att Anderson spelar. Jag tycker Fletcher på något agerar som Roy Keane, oavsett vad Giggs säger, även om han väger sisådär 20kg mindre. Att dessutom Carrick visar att han faktiskt kan passa bollen framåt bevisar bara att jag inte vet lika mycket som Fergie, även om jag många gånger vill påstå motsatsen.
Men om man ska spinna vidare på det vi kallar matchen, händelser och resultat, så vet jag inte riktigt vart jag ska börja eller hur jag ska se det. Jag tycker att vi generellt sett gör en riktigt bra match, med några ljusglimtar samtidigt som det finns några frågtecken, Det svåra med att tolka United anno 10/11 är just det att det är svårt att tolka. För det jag kände när jag satt ensam i min lägenhet, det är lugnast så, var att anfallsspelet var väldigt varierande. Ibland pinsamt. Ibland fantastiskt. Samtidigt som jag lider och saknar en Ronaldo, Scholes eller Berbatov, så inser jag att det kanske inte är så illa.
För även om Glenn "jag är en bra kommentator för hobby-fans" Strömberg anser att vi inte skapar någonting, inte har kontroll eller spelar lite på chans, så måste man ju se till just antalet chanser under matchen. Så oavsett hur fantasilöst och förutsägbart anfallsspelet ser ut, så skapar vi just det, chanser. Och hur just chanser har mål en tendens att skapas ifrån, och till syven och sist är det just mål det handlar om.
Sen kan jag inte undgå att vika några särskilda rader åt vår lagkapten, Nemanja Vidic. Jag finner inte ord över vilket lugn och tilltro jag har för den mannen. Han leder inte bara vårt lag via ord, utan även via handlingar. Han är en ledare, ett unikum och ett geni på en och samma gång. Bara det faktum att han har bindeln och inte Ferdinand, visar på den position han har i truppen. Det finns spelare man älskar, och det finns spelare som Nemanja Vidic. Tack.
Manchester United vann den här matchen. Vi gjorde det inte lika övertygande som vi kan i våra bästa stunder. Vi gjorde det inte lika vackert som vi bevisat att vi kan tidigare. Och vi vann inte med övertygande siffror. Men när man slår ett lag som Arsenal, när man infriar så många människors önskan över en så kort period som 90 minuter, så spelar det ingen roll. Det spelar ingen roll att vi inte spelade graciös och kommersiellt underhållande. Det spelar ingen roll att vi brände ett par lägen. Det spelar ingen roll att Wayne Rooney missade straff.
Fotboll handlar om att vinna titlar. Manchester United FC, vi vinner titlar.
Väl mött!
Er Hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist