MUFC-WHUFC: Reflektioner efter dagens match
Hur många gånger förr har vi inte sett denna röda maskin, detta fantastiska lag göra det som vi fick uppleva denna lördag eftermiddag? Jag talar givetvis om den fantastiska vändningen som United stod för idag på Upton Park.
Det ska dock sägas att det inte var någon "walk-in-the-park". West Ham kom till spel otroligt taggade med en självsäker trupp där formen pekade uppåt och där lagkaptenen Scott Parker talade om att han var i sitt livs form.
Denne Parker som fått ta en hel del oförtjänt skit under sin karriär men som faktiskt alltid hållt en jämn och bra nivå, verkar nu även ha höjt sin högstanivå ännu ett snäpp. Vi låter West Hams duktiga mittfältare få vara, för denna text handlar inte om honom utan om så mycket mer.
Manchester United kom idag alltså till spel utan Edwin Van der Sar, Paul Scholes, Rio Ferdinand, Darren Fletcher, Rafael och många fler. Med detta sagt så vill jag inte poängtera att United skulle ha setts som några underdogs, inte alls, utan snarare att jag förstår varför WH kom till spel med en tro om att de faktiskt kunde besegra vårt kära röda lag. De har besegrat oss förr så varför skulle det inte gå idag?
Efter 45 min spelade så märks det klart och tydligt, West Ham går för seger. Två enkla misstag av Evra och Vidic innebar en tvåmåls-ledning för Hammers, efter att Mark Noble stått för två riktigt säkra straffar. En Manuel Da Costa som totalt markerade bort Wayne Rooney. En Demba Ba som gjorde det svettigt för Vidic-Smalling, samt en Robert Green som blockade bort allt United kom med. Dessa herrar var alla inblandade i det faktum som gjorde att WH totalt spelade ut United under den första halvleken.
Min frågeställning var genast: Varför sitter Dimitar Berbatov på bänken?
Berbatov om någon, som till skillnad från Chicharito vart fri från allt som har med landslagsspel att göra borde väl vara en given pjäs att ha med till dagens match? Chicharito i all ära, men om vi ska vara med och slåss om titlar på alla håll i år, så måste vi utnyttja alla spelare vi har i truppen. Då syftar jag på klasspelarna framför truppspelare som Darron Gibson. Denne Gibson har fått ta en hel del skit de senaste månaderna (bland forum dvs), och även om jag kan hålla med om att han inte alltid håller en "United-nivå" så får vi faktiskt inse i att det är en lång säsong vi är uppe i, och när spelare som Fletch, Scholes och Anderson inte är tillgängliga så är han faktiskt det bästa alternativ vi har efter Carrick.
Däremot så känner jag att det är ett säkrare kort att starta med Berbatov på bortaplan i en 4-4-2 än att bänka Berba och använda Gibson i en 4-4-1-1. En skytteligaledare betyder fortfarande att han är lagets bästa målskytt, oavsett om han står för ett mål varje match, eller tre mål var fjärde match, han gör ändå mål och det fler än andra i laget. I mitt tycke så bör en skytteligaledare alltid starta så länge han är frisk och fräsch i kroppen, vilket Berba var idag eftersom inget annat blivit rapporterat. Nog om uppställningen och istället om uppvisningen som United bjöd oss på i andra halvlek.
Ferguson plockar ut Evra och sätter in Chicharito vilket jag tyckte var ett bra byte då vi får in en hungrig och blixtsnabb anfallare. Gibson hade jag hellre valt att plocka ut i det läget, inte för att han var så mycket sämre än de andra, men står det mellan honom och Giggs på innermittfältet så förstår nog alla vem som går före. Hur som helst, Evra plockas ut av någon anledning och då tänker man genast att Fabio återgår till sin naturliga kant och att Gibson tas ner som högerback. Men där står jag, och även många fler kan jag tänka mig, som en idiot och bara ler åt Fergusons genidrag från läktaren. Ryan Giggs sjunker ner och spelar vänsterback (!) för första gången (möjligtvis andra gången) i karriären.
Vågat? Ja. Galet? Litegrann. Lyckat? Som fan.
Ryan Giggs visade upp en otrolig inställning och spelade vänsterback som om han gjort det hela sitt liv. Han sprang upp och ner på sin kant, han gick in centralt för att ge stöd, och han fanns med där bak och hjälpte när WH hade anfall. Vilken man, vilken spelare, vilken legend! Vem vet, Ferguson kanske funderar på att försöka övertala Giggs om att fortsätta ytterliggare två-tre år som vänsterback istället, efter att hans kontrakt löper ut 2012.
United blev ett helt annat lag under andra halvlek och det märktes genast vilken skillnad det blev att ha Chicharito (Årets värvning?) med på plan. Killen som haft fler timmar uppe i luften än på Carrington de senaste två veckorna, visade inte upp någon som helst trötthetssymtom. Om Wayne Rooney var osynlig i första halvlek så var han definitivt synlig i andra halvlek. En riktigt skön frispark från honom innebar 2-1 med 25 min kvar att spela. Senast Rooney satte ett frisparksmål, var i sin debutmatch mot Fenerbahce i Champions League.
Då var han 18 år gammal och om jag inte minns fel så stod han även för ett hattrick i den matchen. Han får mer än gärna fortsätta ta frisparkarna i United, förhoppningsvis blir det nya hattricks efter varje frisparksmål även i framtiden.
En kvart senare var ställningen 2-3 till United, efter att Rooney fullbordat sitt hattrick med en säker straff. Den mäktiga vändningen var nu ett faktum. Hur många gånger förr har vi inte sett detta röda fantastiska lag stå för avgörande vändningar? Jag har iallafall tappat räkningen. En sak är säker, det handlar varken om tur eller vilka motståndarna är. Det handlar om en stark vinnarmentalitet och "never-say-never" känsla bland spelarna som ingen mindre än Sir Alex Ferguson planterat in. Under tiden som jag skriver denna sammanfattning om matchen, så ser jag även nu att Arsenal har spelat oavgjort hemma mot Blackburn. Vilken helg va?
Tack för mig.
We'll never die