Matchrapport: Sunderland - Man Utd

Bollen var verkligen rund, och den hann rulla åt alla möjliga håll innan säsongens sista omgång vartill ända. Problemet var bara att den feta damen i Manchester denna eftermiddag väntade med att sjunga några minuter senare än den i Sunderland (så och i Stoke).

 

Innan vi går in på vad som faktiskt hände kan det vara på sin plats att redovisa förutsättningarna inför säsongens sista matcher.

 

Vinna eller försvinna

 

Det handlade om fyra lag, i tre matcher. Ligaledande Manchester City (City) mot nedflyttningshotade Queens Park Rangers (QPR); Stoke mot pressade Bolton; och Sunderland

mot hoppfulla ligatvåan Manchester United (United). Bolton var tvungna att vinna medan QPR förlorade för att få stanna i högsta ligan, så QPR skulle vara säkra med oavgjort mot City, ett resultat som även skulle ge United titeln om de röda tog tre poäng i Sunderland. Skulle City däremot vinna så skulle Bolton ha slagläge och QPR riskera att åka ur ligan, och titeln hade varit säker i de ljusblåa trakterna av Manchester. Så långt var allt solklart.

 

Dags att ta oss till match, med utgångspunkt från Sunderland, och - via uppdateringar från de sammanlagt cirka 130 000 åskådarnas smartphones - även med inslag från de andra två matcherna.

 

Lagen för dagen

 

Sunderland

 

Mignolet

 

Bardsley (Bridge 62’) - Turner - Bramble - O’Shea (Elmohamady 43’)

 

Gardner - Vaughan (Wickham 74’) - Colback - McClean

 

Sessegnon - Campbell

 

Oanvända avbytare: Kyrgiakos, Westwood, Meyler, Dong Won Ji

 

Manchester United

 

De Gea

 

Jones - Evans - Ferdinand - Evra

 

Valencia - Scholes - Carrick - Young (Nani 82’)

 

Giggs

 

Rooney

 

Oanvända avbytare: Amos, Rafael, Hernandez, Owen, Park, Berbatov

 

Tillbaka till 4-5-1 och två byten sedan matchen mot Swansea; Hernandez fick nöta bänk till förmån

för Giggs, och Smalling var skadad.

 

Första akten

 

United tog hand om taktpinnen från avspark, och var det klart piggare laget första 45 minuterna (konstigt vore väl annars med tanke på matchens betydelse). Men det var en livescore-uppdatering som satte standarden för eftermiddagens dramatik när Walters gjorde 1-0 i matchminut 14 för Stoke mot Bolton, och jublet från QPR-fansen på Etihad hördes ända hit till landet lagom. Även fansen på Stadium of Light började skruva på sig - detta kunde innebära att QPR slappnade av en aning då läget nu var till deras fördel. Men United, framförallt Rooney, gav inom kort de tillresta röda djävlarna en stunds lugn genom att i 20:e minuten sätta 0-1 bakom Mignolet i Sunderlands mål.

 

Sunderland hade parkerat den berömda bussen i eget straffområde och försvarade med nästan hela laget. Vad gör man då? Jo, Phil Jones tar tillfället i akt och slänger iväg ett inlägg i ytan BAKOM bussen, hittar självfallet Rooneys panna som påpassligt styr in bollen tätt intill bortre stolpen, och ledningen är ett faktum.

 

Under den närmaste kvarten efter målet var Rooney på god väg att näta både en och två gånger, dels genom en frispark som tog i ribban och sedan några minuter senare genom ett skott/en pass från Young som Wazza inte fick nog med tår på och den smet tätt utanför.

 

Sunderland hann sedan med en hyfsat farlig målchans innan halvtidsvilan när Fraizer Campbell fick strosa fritt i Uniteds straffområde men inte lyckades få bollen på mål på volley. Istället var det återigen fansens smarta mobiler som kryddade tillställningen denna eftermiddag. Först växte klumpen i magen sig större efter att rapporten om att Zabaleta hittat maskorna i Manchester och givit City ledningen efter 39 minuter med 1-0 nådde fram till Sunderland, då började det kännas tungt och det märktes även på Unitedspelarna som började likna blöta hundar (lika ynkliga och hjälplösa) och var uppenbart tagna av den lilla makt de hade över situationen. Men två minuter

senare väcktes åter ett litet, litet hopp när Bolton lyckades kvittera, och precis innan halvtid även ta ledningen med 2-1 mot Stoke, ett resultat som satte enorm press på QPR, något som verkligen gillades av de röda i Sunderland.

 

Andra akten

 

Efter en välbehövd vila, och ett antal kontroller av de andra matchernas livescore, var det dags för en minst lika nervös andra halvlek. Och vilken resa det skulle bli.

 

Rent fotbollsmässigt minns jag inte särskilt mycket av det som hände på Stadium of Light i andra halvlek, det var en ganska kontrollerad tillställning från Uniteds sida, även om man tryckte på för att punktera matchen så var ledningen egentligen aldrig hotad. Nej, spänningen kom från andra håll.

 

Det hade nämligen bara gått tre minuter i Manchester innan det plingade till i mobilerna hos 130 000 fans på de tre matcherna plus alla oss andra. Cissé hade kvitterat för QPR! Bortapubliken på Stadium of Light trodde knappt att det var sant, inte gjorde vi andra det heller kan jag lova. Det var nog för bra för att vara sant. Men United var åter ligaledare, det var en syn man kunde vänja sig vid. Samtidigt var det ingen idé att hoppas för mycket, det räckte med ett mål från City och det skulle vara kört.

 

För att krydda till det ordentligt når rapporterna oss och fansen på plats att det har delats ut ett rött kort på Etihad; Barton (vem annars?) provoceras och går lite hårt på Cityspelarna, med utvisning som resultat. I detta nu tycktes tiden stå stilla, och de återstående 35 minuterna skulle bli en lång väntan på sången från den feta damen.

 

Men, som en blixt från en till synes blå himmel ser man jublet sprida sig på Stadium of Light; i 66:e minuten har Mackies panna sänt bollen i nätet bakom Joe Hart och det kändes som att himlen precis ramlat ner på oss. Nu var City tvungna att göra två mål de sista 25 minuterna, visserligen mot 10 man, men dessa tio kämpar var i denna stund redo att gå genom eld för att försvara sin plats i Premier League.

 

Så, medan matchen i Sunderland började lida mot sitt slut, och alla fansen runtom i världen bara väntade på vad som skulle hända härnäst, så kommer rapporten sedan från Stoke som kan ha avgjort söndagens resultat helt och hållet. Bolton hade släppt in en kvittering i 87:e minuten, vilket innebar att de var på nedflyttningsplats och att QPR inte behövde vinna om det stod sig till slutet.

 

Hade nu inte alla fans på Etihad haft sina smartphones eller hört detta på något sätt så hade vi kunnat se ett annat slut, men när spelarna i QPR fick nys om att de nästan var säkra hur det än skulle gå i deras match, visst slappnar de omedvetet av lite grann. Vad tror ni City gör då? Inte stannar de upp och finner sig i förlusten, nej de tar tillfället i akt och kämpar på för kung och fosterland.

 

När klockan slår 90 minuter i Manchester smäller domarteamet till med 5 minuter stopptid, det står fortfarande 2-1 till QPR och United är fortfarande ligamästare. Men,i 92:a minuten sätter Dzeko kvitteringen, som fortfarande innebär ligaledning för United, men som även innebär dödlig nervositet de kvarstående minuterna. Uniteds match är slut i nästan samma stund, och naglarna är det inte mycket kvar utav längre.

 

Då, som en atombomb från ett osynligt flygplan, får Agüero chansen i matchminut 95, tar den och gör mål med säsongens sista spark. Skrällen som var ett faktum 4 minuter tidigare har nu vänts till en ljusblå triumf, och fansen på Stadium of Light och vi andra tror inte att livescore-tjänsterna kan ha uppfattat det rätt. Det fanns inte, ändå hände det. De gjorde något som United varit så bra på, och möjligtvis myntades uttrycket Mancini-time precis denna dag.

 

Sammanfattning

 

Det var en eftermiddag som sent kommer att glömmas. Man kan spekulera kring hur mycket det påverkade att spelarna fick reda på hur det gått i de andra matcherna - hur hade det gått om man spelat på isolerade arenor, utan uppkoppling och rapporter från de andra matcherna? Nåja, inget att fastna i, då kan man ju bli gammal. Det var hur som helst en eftermiddag som kan liknas med en berg-och-dalbana, nu är det dags att ta nya tag och komma tillbaka nästa säsong med större kraft och mer övertygelse.

 

Med så mycket på spel i andra matcher var det svårt att rapportera enbart om matchen i Sunderland, det bidrar självfallet att United skötte det klart godkänt, även om det inte räckte då ligan redan var förlorad för några omgångar sedan. Hoppas att nu hängde med på resan. 
 

We are United, we never die. Kom igen nästa säsong City, ge oss en utmaning.

 

Väl mött och på återhörande

 

/ Maurinho