Mon nom est Patrice Evra
Man kanske inte ska förstora en match för mycket. Egentligen betyder det ju bara det som händer för stunden, de 90 minuter som passerar och aldrig kommer igen. Men jag vet inte, idag kändes det annorlunda. Det kändes som ett lag som ser sig själva i spegeln på morgonen och känner igen det man ser. Det kändes som att det andra laget fortfarande letar efter rätt spegelbild.
När man frågar vilka nutidens mest klassiska engelska fotbollslag är brukar Manchester United och Liverpool vara de lag som nämns. Två rivaler som följt varandra genom årtionde efter årtionde och jagat varandra om vartannat. Matcherna mellan dessa lag betyder inte bara ett resultat och en tabellförändring, det speglar sig även i det verkliga livet, den gråa vardagen, för respektive lags supportrar. Det har det alltid gjort, det kommer det alltid att göra och framförallt ska det alltid få göra det. Det är sådana här matcher som visar på fotbollens storhet men tyvärr även dess svaghet.
När Luiz Suarez spelade i Ajax kan jag inte säga att jag såg mycket av honom. Jag såg en del mål, hörde en del rapporter och såg honom som en av världens mest lovande anfallare. Sedan han satte sin första fot på engelsk mark och lät sin fotboll prata har han däremot bara rasat. Mannen är en av de vidrigaste personerna jag sett på en så pass stor fotbollsscen och för att rädda kvalitén på kommentarerna något ska jag försöka motivera varför. Det är inte det att jag inte förstår att det delas ut efterslängar, det köper jag. Det är inte det att jag inte förstår att det används en hel del fula knep och tjuvnyp, det köper jag också. Det är inte det att jag inte förstår att filmas hejvilt därute, jag står för notan på precis samma sätt men det jag inte klarar av är sättet man reagerar på i situtationen efter. När man åkt dit, torskat ansiktet och står med skägget i brevlådan. Den reaktionen, den spyr jag på. Luiz Suarez har otroligt mycket fotboll i sig och när han väl inser det och låter den tala enbart istället för alla påhittade ord man använder i Uruguay som låter som en sak för alla andra men betyder något annat för honom, då börjar jag respektera honom igen.
Med det sagt, han la på något sätt ribban innan ens första sparken var tagen. Jag vet inte om någon gett honom direktiv för hur han ska agera, då är det än mer beklagligt, men nog fan kan alla hålla med om att det såg illa ut. Nu hade det ju ingen större inverkan på hela matchen, Suarez hot om att han skulle bli giftigare av hån från hemmafansen föreföll rätt tomma i mina ögon. Visst, han försökte väl störa och jaga men till mariginell nytta. Uniteds backlinje hade koll på Old Traffords mest hatade man för dagen och det var knappt så att man spände sig när han fick bollen. Liverpools anfallsspel var en skugga av det man kan, så mycket måste jag säga. Jag trodde aldrig jag skulle behöva jämföra Liverpool med Stoke, aldrig någonsin, men visst påminde deras spel och taktik mycket om matchen för ett par veckor sen. Det var Dalglish största buss framför eget straffområde och sen hoppas på något framåt. Varje gång jag ser Liverpool starta utan Bellamy på planen funderar jag på vad Kenny funderat på. Sen lutar jag mig tillbaka och vet vad som komma skall.
Liverpool ser ut att leta efter ett sätt att spela med det materialet man har snarare än att försöka anpassa spelarna till det spelet man har. Jag vill inte kalla det ett skämt till lagbygge, det är stora ord, men jag hävdar att när vårsta värsta antagonister vågar spela med fart och med en Bellamy-typ på planen så händer det saker. Visserligen kanske man kan känna att Downing och Kuyt ska möjliggöra ungefär samma spel, men på riktigt, har det inte skett på ett halvår har jag svårt att se det hända nu. Men som Foo FIghters sjunger mycket framgångrsikt; Stranger things have happened.
För oss United-supportrar var det här en genomgående behaglig upplevelse så våga nu inte påstå något annat. Vi satte tempot, vi styrde matchen och vi löste uppgiften på bästa möjliga sätt. Det var det gamla United, personifierat i Giggs och Scholes, som vårdade bollen utan att stressa upp sig. Det var Rooney som bestämde när tempot skulle höjas för ett per sekunder och det var Welbeck som var den som fick agera bollplank. Jag var föreberedd för en jobbig eftermiddag, jag sitter nu nöjd och belåten några timmar senare och känner ro. Det här var ett lag som aspirerar på ligatiteln utan att skämmas för det utan snarare gör det för att man förtjänat det. Det finns en grundtro till vårt egna spel som är större än någon annan klubbs. Vill Manchester United rulla runt och vänta in läget så gör man det. Vill Manchester United ändra tempo och jaga fram en målchans gör man det. Det är så Manchesters största klubb ska spela fotboll och det var precis så Manchesters mest framgångsrika klubb spelade fotboll idag. I brist på annat kallar jag det porr. Subjektivt så klart.
Jag skulle aldrig kunna klanka ner på någon enskild spelare efter en vinst på Liverpool, det finns inte i mitt DNA. Den här matchen är alltid årets viktigaste match och tre poäng är allt jag kräver och någonsin kommer att kräva. Jag njöt i 90 minuter och jag kommer njuta tills nästa år igen, sådan är rivaliteten. En som också njöt och kände en personlig sista revansch var kapten Evra. Visst, det såg inte snyggt ut, det kan ingen påstå. Det kan tyckas beklagligt att det slutar så, absolut. Samtidigt hade det inte varit samma hysteri om det varit en "local Manc" som gjort, tänk Gary Neville. Då kan man tycka att han är värd det eftersom han alltid varit United-supporter. Patrice Evra är ingen "local", han är fransos som tagit sig så långt att han är lagkapten i Englands mest framgångsrika klubb. Och trots att han redan uppnått det mesta som går att uppnå som fotbollsspelare har han orken att ta kampen mot rasismen inom fotbollen. Det är väl för enögt och säkert med en stor dos av dubbelmoral men fan... Jubla hur mycket du vill Patrice.
Och slå dig själva för klubbmärket ett gäng gånger till.