När nerverna inte räcker till
Jag är sällan riktigt nervös inför en match. Brukar skratta åt folk som pratar om tufft motstånd och spelare ur form. Vi är supportrar av en av världens största klubbar, därför är jag helt ur balans inför onsdagskvällens drabbning. Darrar som ett asplöv och skrattar nervöst när matchen kommer på tal. Det här kommer bli jobbigt.
Jag började skriva en krönika direkt när jag kom hem idag. Klockan var runt 18, det var fortfarande ljust ute och kaffet doftade från koppen framför mig på bordet. Jag började dividera om hur taktiken kommer att se ut imorgon. Vilka spelare jag förväntar mig stordåd av. Hur jag tror att Chelsea kommer att agera när domaren blåser igång första halvlek. Men när jag hade skrivit ett tag stannade jag upp. Läste igenom det jag skrivit, skakade på huvudet och raderade hela rasket. Det var helt enkelt inget att ha. Inget alls.
Skillnaden med att möta Chelsea i Premier League och i ett Champions League-slutspel är många. Det handlar inte om tre poäng, det är inte en brittisk domare och resultatet är så mycket mer direkt avgörande. Vi har inte utrymme för några som helst misstag, varken bakåt eller framåt. Man kan inte stå efteråt och hävda att "jaja, men vi tar West Brom i nästa match så är vi tillbaka i vinnarcirkeln igen". Det går inte, kommer inte att hända, blir inget.
Att spela på Stamford Bridge är, som jag skrivit i tidigare krönikor, ett rent helvete. Det känns som att hela världen är emot oss, med ryssar inkluderat, och ibland även domarteamet. Att spela på Stamford Bridge i Champions League lär vara ungefär som att ställa in 25,000 Scousers och låta dom sjunga tillsammans med alla Chelsea-fans. Det kommer utspela sig ett fullskaligt krig så vitt jag kan bedöma det, och att vi sen slog dom i finalen senast(!) vi vann den åtråvärda titeln gör inte saken bättre. Man kommer att prata om revansch, om upprättelse efter att Terry inte kollat gräset och halkat över titeln till den rättmätiga vinnaren. Det här är deras stora chans till att faktiskt vinna en titel det här året, och tro fan att man kommer offra både liv och lem för att ta den.
Men om vi släpper Chelsea, Stamford och Terry för ett slag och riktar blickarna mot vilka vi faktiskt är i nuet. Vi har ett numera ordinarie mittbackspar i spel och även om inte Vidic gjorde någon bra match senast, känns det självklart betydligt lugnade med honom där än Brown. Jag gillar Brown, har alltid gjort, men jag ser honom fortfarande hellre som en högerback än i mitten med Smalling. Och just högerbackspositionen är, vad man populärt brukar kalla, vår stora akilleshäl just nu. Jag tycker absolut att Fabio gör ett gediget, fruktansvärt ordval, jobb på "fel" kant, men det blir uppenbart att han inte egentligen hör hemma där. Och här kommer då mittfältets defensiva ansvar in.
Valencia måste nämligen tänka klokt, och spela klokt, för att det här ska gå vägen. Han är ovärderlig i sina offensiva bravader, och brukar vara stark bakåt när han är på det humöret. Den här kvällen, Antonio, den här kvällen är det läge att ta fram det humöret. För även om jag antar att vi kommer spela med tre centrala mittfältare, så är det oftast jobbigare att skära av den ytan för en t ex Carrick, än om Valencia stannar kvar när Fabio tar en typisk Twins-löpning framåt. I övrigt på mitten vill jag ha Nani på den andra kanten. Jag vill se honom snurra upp Ivanovic alternativt Bosingwa, så många gåner att dom kliver av självmant. Centralt däremot vill jag inte se Park. Jag vill ha Carrick, jag vill ha Scholes och jag vill ha Wayne Rooney.
Säga vad man vill om den kommande avstängningen, och hur det nu blir med den. Men en förbannad Wayne Rooney som just nu förmodligen hatar alla, i en roll centralt kan betyda allt. Att få se honom riva fram och tillbaka som en ångvält skulle vara sådär obeskrivligt uppfriskande. Det skulle ge energi åt hela övriga laget, samtidigt som en sådan som Essien skulle få det oerhört jobbigt. Att Rooney dessutom ges möjlighet att gå framåt tillsammans med Berbatov, ökar chanserna för ett viktigit bortamål.
Jag fick lite skit inför Marseille-returen då flera ansåg att jag var för kaxig. Det här är när jag är den textens raka motsats. Jag är så nervös inför imorgon att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Samtidigt som jag längtar till avspark har jag sådan ångest att jag helst bara vill sova bort den och aldrig höra talas om den.Det är med stor respekt jag bunkrar upp ölen och slår mig ner i soffan. Laddar upp med näsdukar både för glädje och sorg. Ringer morsan innan avspark så hon vet att det inte är läge att ringa närmsta timmarna. Tar en näve jordnötter och en klunk öl för att göra mig redo.
Redo för...
Ja det har jag ingen aning om.
Väl mött!
Er hängivne krönkör/
Gustaf Granqvist
