One of these things first *Uppdaterat*
I silly season-stinna Europa rullar åter miljarderna och anklagelserna om att vara köpelag utan respekt för "det vackra spelet" haglar över flera av Europas toppklubbar. Så har det varit länge, så kommer det vara under en överskådlig framtid.
Mer intressant då är den del av fansskaran tillhörande världens populäraste fotbollsklubb (Manchester United) som friskt raljerar över det moraliskt förkastliga i att köpa sig till framgång. Att klubben man älskar stått för fyra av de tio dyraste värvningarna i Premier Leagues historia är något man väljer att bortse från. Det kanske är dags att ta en titt i den berömda spegeln för att se hur vi agerat genom åren och om vi kanske, ve och fasa, har bidragit till den utveckling av kapitaliserad fotboll som vi ser resultatet av idag.
Vi tar oss tillbaka till 1986 och ett Manchester i november-väder, med allt vad det innebär. En nyligen tillträdd skotsk manager vid namn Alex Ferguson har precis fått ordning på lagets träning. Vid ankomsten till United uppges Ferguson blivit fullständigt deprimerad över hur dåligt tränade flera av lagets stjärnspelare var, däribland Bryan Robson och Norman Whiteside. Efter en 2-0 förlust mot Oxford United ryckte Fergusons lag gradvis upp sig och slutade till sist på en elfte plats i ligan. Men cash is king och inför kommande säsong förstäker man med Steve Bruce, Brian McClair, Jim Leighton och Viv Anderson, alla utom den sistnämnde för relativt rejäla summor med den tidens mått. Skottens spenderande på transfermarknaden resulterar i en andraplats i ligan följande säsong.
Vi gör ett hopp till säsongen då Engelska ligan blev Premier League, 92-93. Manchester United har hittills värvat Gary Pallister och Paul Ince för 2,3 respektive 1,1 miljoner pund. Trots det harvar man på blygsamma placeringar i ligan. I varje fall tills man genomför nästa stora köp, fransmannen Eric Cantona. Man värvar honom från Leeds för 1,2 miljoner pund. Cantona och Mark Hughes skjuter United till första ligatiteln på 26 år, men det är numer många miljoner som investerats i klubbens spelare och kritiska röster mot Fergusons aggressiva transferpolitik börjar göra sig hörda. De stora värvningarna fortsätter säsongen efter när man slår brittiskt transferrekord i och med värvningen av 22-årige Roy Keane från Nottingham Forrest för 3,75 miljoner pund. Året efter slås det rekordet med råge av Uniteds manager när han värvar Andy Cole från Newcastle för hela £7,5 miljoner.
Det finns fans som i sin enfald tror att United skulle vara annorlunda än andra klubbar vad det gäller värvningar av dyra spelare. Jag tror man får klättra ner från den där piedestalen i sådant fall. Visst, vi har en unik värvningsfilosofi, absolut. Men har vi pengar att köpa en riktigt bra spelare med en dyr prislapp så gör vi det, det har vi bevisat med värvningar som Dimitar Berbatov (£30,75) och Rio Ferdinand (£29,1 miljoner). Att vår klubbs storhetstid sammanföll med den period då tv-avtalen blev som mest lukrativa har gjort att vi kunnat betala dessa summor. En jävla röta alltså.
Viktigt att betona är det att jag inte ser något fel i det här, visst är det vansinniga summor, men vill man tävla på högsta nivå så måste man kunna attrahera de bästa spelarna och det gör man ju (newsflash) med pengar. Det är fruktansvärt tragiskt, men vi har själva ridit på den vågen de senaste 20 åren. Hade en rysk oligark kommit på besök med tjocka plånboken och hävdat att han älskat klubben, tackar man då nej? Det är lätt att påstå att man skulle göra det, men när det blir verklighet är det nog betydligt svårare.
Vi var länge världens rikaste klubb och kunde ganska ohindrat välja och vraka på transfermarknaden. Bara för att det kommer folk med tjockare plånböcker kan man inte lägga sig ner, lipa och ge upp. Som tur är vet jag en skotsk manager
från Govan som aldrig ens skulle komma på den tanken.
Uppdaterat: Det har inkommit fullständigt berättigad kritik mot den här texten. Självklart borde jag redogjort för den uppenbara skillnaden i lag som Manchester United,Arsenal kontra klubbar som Manchester City och Chelsea. Skillnaden ligger ju som bekant i vart pengarna kommer från. När Citys och Chelseas dopade kassakistor fått ständiga tillskott har man i vårt älskade United fått se sig rånade på runt 5 miljarder kronor av Glazerfamiljen ,som betalat dessa pengar i räntor på lån. Det här är givetvis en monumental skillnad, och något jag borde påpekat tydligt.Innan Glazer hade man ju som bekant också byggt upp sin egen rikedom utifrån de resultat man nått.Som sagt my bad ,men krönikan handlade mer om övergångarna i sig, och dess verkningar än vart pengarna kom ifrån Det är också synd att otydligheten rörande det här har gjort att fokus tagits från den diskussion jag ville ge upphov till, uteblivit. Tesen jag ville framföra i krönikan var snarare om inte Uniteds( och andra lags) rejäla transfersummor (innan Roman och shejken) bidragit till kapitaliseringen.
Det vill säga att klubbar som inte kunnat mäta sig med de väl tilltagna summorna och som inte orkat/kunnat gå Uniteds,Arsenals,Liverpools väg ,där framgång på planen föder ekonomisk framgång, helt enkelt inte sett en annan väg att nå framgång snabbt än att ta in en extern investerare. Därav är man ju en del av problemet, om än motvilligt naturligtvis. Att det är ett problem för oss ligger ju i att ett sånt lag vann ligan ,ett annat vann Champions League.
Jag tackar för den mestadels konstruktiva kritiken på forumet.
