Que sera, sera...
Det närmar sig slutspurten av årets säsong. Trots det har vi mängder av minnen att möta, mängder av skratt och tårar att dela. Mängder av avslitna hårstrån och slitna stämband. Det om nåt är poesi.
En semifinal-retur i Champions League har en tendens att skapa nervositet. Skapar stress i vardagen under hela veckan innan och skapar en hinna av ointresse för resterande aktiviteter i livet. Flickvännen åsidosätts, jobbet harvas igenom utan någon som helst engagemang och inte ens en restskatt på 40-tusen kan störa ens fokus. Man lever bara som i en dvala inför matchen som komma skall, och vägrar egentligen låta livet, som i rask takt passerar förbi, störa ens koncntration och förberedelser. Man lever, samtidigt som man stängt av maskineriet.
Det börjar närma sig nu, upplösningen på ett år fyllt av glädje, tårar och ett omval i Sverige som ingen ens brytt sig om. Vi går mot en ny sommar av spekulationer och diskussioner, där egentligen ingen har en aning om hur det kommer att gå. Det kommer skrivas artiklar, chattas och diskuteras på forum om vem som borde spela vad, vem man önskar till sitt lag och vad SVT egentligen tänkte med när man lät Marcus Birro vara med i På Spåret sin bevisliga okunskap till trots. Jag gillar Birro, verkligen, men någon allmänbildad känd person är han inte. Men nog om det.
Innan vi landar i detta sanisorium av spekulationer och virrvarr av expertis ska vi spela om det, som det så fint brukar kallas. Manchester United, anno 10/11, gick in i säsongen på ett sällsynt sätt. Vi var inte favoriter någonstans, framför allt inte i de stora turneringarna. Ligan skulle Chelsea "jogga hem" som Elfsborg ska göra år efter år om man lyssnar på folk från Solna. Champions League skulle egentligen bara bli en defiliering för det så fantastiska och omtyckta Barcelona "mes que un club" och vi skulle alla få anledning till att hylla Lionel Messi än en gång. Så nu står vi där, vid randen av stupet och tittar ner. Vad är det vi ser egentligen? Ser vi en sommar av raka röda Manchester-ryggar som under Englands mest regniga dagar kan sola sig i titlarnas glans? Ser vi ljusblåa nyfödda City-supportrar som inte bara lever i glädjeruset över att få spela fotboll i Uefas finrum utan dessutom får gotta sig i den svärta två missade titlar innebär för Man Utd? Jag antar att vi måste spela om det. Men först ska vi skriva om det.
Tar vi ligan till att börja med, så har vi gjort en fantastisk säsong. Inte bara har vi gått igenom den på ett fantastiskt sätt, utan dessutom helt tvärtemot vad all expertis ville hävda med undantag för Master Niva. United har än en gång påvisat att man som klubb är större än varje enskild spelare, och trots vissa bisarra divalater i början av säsongen har man hela tiden visat att man kommer vara med. Nu har man varit med, lite mer med än alla andra, tills det bara återstår några få omgångar. Att det avgörs på söndag är ingen vågad gissning. men att det skulle avgöras så här var jag inte det minsta beredd på. Arsenal borta var den självklara finalen på Premier League, om vi ser tillbaka ett par månader. Nu ser sällan tiden tillbaka, den bara går och går, och nu är plötsligt ryssarna från London ikapp och förbi vid vinst på Old Trafford. Hjärtat säger att det inte kommer att hända, hjärnan säger att det är mycket möjligt. Chelsea spelar bra fotboll just nu, inget snack om saken, även om man har mer eller mindre flyt i vissa lägen, Spurs senast t ex. United däremot, kommer tillbaka efter en förlust borta mot Gunners, även om det brukar vara positivt. För United alltså.
Inför matchen senast mot Liverpool hade vi precis åkt på en torsk. Alla väntade sig en maktdemonstration från laget från Manchester, vi skulle visa att vi alltid reser oss upp, som vi gjort så många gånger förr. Ni vet hur det gick. Suarez åkte slalom i vårt eget straffområde och sen gick det åt det berömda. Men just när dom tankarna slår mig, tänker jag på Schalke. Jag tänker på hur spelare som Anderson, Evans och till viss del även Smalling går in och gör fantastiska insatser. Man visar att man värderar klubbmärket högre än sin egen speltid. Man väntar på sin chans, tränar febrilt och biter ihop. Jag såg det. Rooney såg det. Världen såg det.
De spelare som inte spelade igår, vilades inför helgens stora avgörande. Det skrivs att reservlaget gick in och vann vår andra semifinal i årets Champions League. Jag ser det inte riktigt så, men jag ser gärna att andra ser det så. I mina ögon gick klubben Manchester United ut och slog Schalke 04 i en semifinal i Champions League, oavsett vilka spelare som stod på planen när domaren blåste igång. Att sedan Rooney&co satt brevid, lutade sig bakåt och njöt av föreställningn sporrade bara dom till att visa varför man står högre i rang när Sir Alex väljer uppställning. Det kommer att bli en rejäl holmgång och spelare kommer förhoppningsvis slåss för sina liv. Det är inte mer än rätt.
Och för att inte den här krönikan ska bli åt helvete för lång, så väljer vi helt sonika att lämna det där, att andas lite där. Människan har ett starkt psyke i de flesta fall, det visar vår livslängd på. Men att försöka behandla två otroligt gigantiska matcher i en och samma text, det förblir en omöjlighet. Vi tar paus, vi siktar på söndag. Vi ska se till att vinna Premier League, men en dag som denna måste man ändå få sjunga lite, bara för att vi kan.
Que sera, sera...We're going to Wembley!
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
