Rooney-gate - Tankar och funderingar
Det har förmodligen varit den mest omvälvande och omtumlande perioden som United-supporter. Den för stunden största stjärnan i ett lag som andats osäkerhet, tappat klara poäng och sett oerhört ängsligt ut stundtals, går ut och säger att han vill lämna. Kaos uppstår, alla har en åsikt och till slut väljer han att stanna.
Så då kommer frågan, den frågan som kommer förfölja oss United-fans under en lång tid framöver, framförallt varje gång han gör mål. Den frågan som alla idrottsstjärnor hatar och som Peter Jihde älskar. Hur känns det?
Eftersom jag är krönikör, skribent och åsiktsmaskin får jag uttrycka mig på ett väldigt generöst sätt. Eller ett alldeles för öppet sätt, eftersom jag dessutom ger er möjligheten att hata det jag tycker, bespotta mig som person och dra mig i tjära och fjädrar tills jag inte vågar yttra ett ord till. Men det är värt det. Alla gånger om.
Jag har alltid varit en person som romantiserat fotbollen på alla möjliga sätt och vis. Älskat när spelare som verkligen kysst sitt klubbmärke och gjort det på ett sätt så det har känts trovärdigt. Zlatan Ibrahimovic gjorde det ju som bekant när han skrev på för Barca. Det är inte sådana tillfällen jag menar. Snarare när en Totti, Gerrard eller Giggs gjort det. För oavsett klubbtillhörighet, namn på ryggen eller sponsor på tröjan kan man inte annat än älska den glöden och passionen som delas mellan spelaren och fansen i det ögonblicket. Den ömsesidiga kärleken mellan två så vitt skilda personer. Kön, ålder, religion, ingenting spelar roll. Det handlar om kärlek, hjärta och passion för oss alla, och att få den kärleken bekräftad på ett trovärdigt sätt är som att gå på moln. Som att vinna på lotto. Äh skitsamma, det är fan som att ha sex med en otroligt vacker kvinna.
Men nu till ämnet, nu till United och framförallt, nu till Wayne Rooney. "Wazza" är en ovanlig spelare på många sätt och vis. Han slog igenom som otroligt ung, satte rekord i både liga och landslag och var en ny golden-boy. Sen bytte han klubb. Gick från Manchesters största antagonist-stad, om än inte det mest hatade laget, och hamnade i United. Han ansågs som framtiden, som en försäkran om en ljus framtid, men hamnade efter en stund lite i skuggan av en viss Ronaldo. Men efter den sistnämnde och Tevez uttåg från Old Trafford stod han kvar. Som hjälten, mannen vi alla litade på. Som Uniteds riktiga ansikte utåt. Inte vackert. Men jävligt effektivt.
Och som han axlade den manteln förra året, även om det må vara ett uttryck som blivit väl slitet genom åren. Men han visade vad han kunde på alla plan, offensivt som defensivt, och bar ett helt lag på sina axlar. Han blev om möjligt än mer älskad, smått dyrkad, och inget såg ut att kunna gå fel. Sen kom Oktober, sluttampen av kontraktförhandlingar och kyligare vindar än någonsin tidigare, drog in över Manchester.
Vi vet alla redan hur det gick till. Hur Sir Alex såg uppgiven och chockad ut, hur Rooney beskyllde klubbens ambition snarare än lönefrågan och hur ett annat United gick ut och spelade bländande fotboll i 15 minuter mot de turkiska mästarna. Efter matchen sa alla spelare sitt, Vidic och Evra stod upp som riktiga ledare, och situationen kändes ohållbar. Sen föll snön, inte över Manchester men över Stockholm, och Wayne Rooney kommer vandra ut i den röda tröjan även fortsättningsvis.
Nu till själv kärnfrågan, hur det egentligen känns så här i efterhand. Vi kommer bli beskyllda för att vara kappvändare, och det med all rätt. Det har varit hårda ord i forum, och jag vågar påstå att merparten varken trott eller velat tro på ett lyckligt slut. För hur vi än vrider och vänder på det är det här det lyckliga slutet. Att se mannen vi kommit att älska, i alla fall på fotbollsplanen, springa ut i en vit, blå eller hemska tanke, ljusblå tröja hade gjort så mycket ondare. Ända in i själen.
Jag kommer inte förlåta honom så här på stående fot. Och han kan kyssa klubbmärket hur mycket han vill, för det kommer absolut inte kännas gediget. Han kan plädera om sin kärlek för United och hävda att han aldrig ville lämna från första början. Jag kommer inte tro honom. Det enda, och enbart enda, som kan få mig att förlåta honom är om han sparkar mannen som jag anser är roten till allt ont. Jag tänker inte nämna honom vid namn, han är inte värd mina ord, men jag menar självklart agenten. Att Oliver Cabrera är smutsig är allmänt känt. Rooneys agent är förmodligen Cabreras idol.
Wayne Rooney kommer få börja på ny kula, och han kommer ha många fiender både på Old Trafford och Carrington. Det jag ser som ett första steg är att be om ursäkt. Be om ursäkt till sina lagkamrater, fans, managers och Sir Bobby Charlton. Han hade chansen att bli en av de stora, att hamna i samma böcker som Best, Cantona, Charlton, Giggs och Scholes. Den chansen har han försakat.
Du är inte förlåten Wayne, det skulle vara att underminera min egen person. Du har mycket att bevisa och du har bara dig själv att skylla. Men jag älskar klubben, jag dyrkar emblemet och nu är det upp till dig.
Är du verkligen värd det?
Väl mött!
Er Hängivne Krönikör/
Gustaf Granqvist