Rooneys Revansch!
Det finns matcher man ser fram emot under en säsong. Det kan handla om säkra vinster, eller tunga drabbningar. Aston Villa är inte ett sådant möte, aldrig varit och kommer aldrig att bli.
Nu blev ju det här rätt roligt ändå. Eller rätt roligt är en underdrift i sig, stundtals tycker jag United spelar underbar fotboll, men till och från glimtar den där osäkerheten fram. Påminner oss om att vi faktiskt kan förlora, tappa poäng och släppa in mål. United ser till skillnad från det vi varit bortskämda med, otroligt mänskliga ut på flera positioner. Vi hade ett innermittfält som precis som tidigare sprang och sprang, men verkar inte alls veta vart man är på väg. Med reservation för Fletcher, som jag tyckte ändå såg relativt pigg ut innan hans märkliga ögonskada och sorti från matchen. Michael Carrick däremot har bestämt sig för att han ska göra en OK insats ungefär var tionde gång, och letar fortfarande efter sitt sköna tillslag och säkra positionsspel, och det känns som att Anderson som varit på gång tidigare, tappar suget när det inte finns någon ordning. Det är lika rörigt på Man Utds innermittfält just nu som det är i mitt huvud efter en sämre kväll på Gröne Jägaren. Dom kvällarna är inte många, men dom finns.
Att Carrick inte har något självförtroende syntes extra tydligt i framför allt två situationer. Den första var när han avancerade fram mot straffområdet, det finns en lucka för avslut och där hade alla andra på planen förmodligen dräpt till bollen och garanterat träffat mål. Istället kladdar han en gång till, tappar läget, och avslutet blir ungefär lika välplacerat som pannkakor på julafton. Nästa läge är precis i slutet, efter en Villa-hörna. Bollen dimper ner så Nani får kontroll på den. Samtidigt står Carrick och vevar att han ska rensa, medan Nani tittar upp, suger med sig bollen och startar ett anfall som leder till ett fantastiskt avslut från Wayne Rooney.
Och när vi ändå är inne på ämnet, Wayne Rooney, så blev i alla fall jag överlycklig, precis som hans lagkamrater på planen, av hans två mål precis. Jag köper, verkligen jag accepterar, det faktum att det fortfarande finns folk som är rent utav förbannade på honom efter hösten. Men dom engelska, alldeles utmärkta, kommentatorerna pratade igår om Berbatov, vilket jag tyckte gick och koppla rätt klockrent till "Wazza". Dimitar har ju alltid sagt att han lika gärna skapar mål åt andra, vilket experten i båset avfärdade som nonsens. En forward vill göra mål, Wayne Rooney är en forward i världsklass, och även om han kanske inte visar det hela tiden, så lider han nog oerhört av sin måltorka. Att han då får kliva fram igår och göra två klassmål, varav båda där framspelningen var lika vackra som en sommaräng, betyder så mycket mer än vad jag tror att någon av oss kan föreställa oss. Att han garvar åt att han inte lyckades förvalta nästa friläge, tyder på ett kommande lugn, en harmoni som inte funnits på väldigt länge. Att han dessutom håller undan, och spelar fram Kapten Vidic är bara grädde på moset, och det är få spelare man önskar mål så mycket som Nemanja. Han är ett unikum den mannen.
Sen kan man inte skriva en krönika efter en sådan här match utan att nämna "The Welsh Wizard". Om Vidic är ett unikum, vet jag inte vad jag ska kalla mannen från Canton, Cardiff, numer framröstad som Manchester Uniteds bästa spelare genom tiderna. Det är alltid svårt att jämföra olika tidsepoker, Sir Bobby satt på läktaren som vanligt, men hans reslutat talar rätt mycket för sig själv. Att han dessutom är överallt på planen, och ständigt är den som skapar anfall av den längre typen, visar på en fysik och genialitet få förunnat. Han är överallt där en central kreativ mittfältare brukar vara. Han har fina kombinationer med Evra på sin kant. Han tar sig t o m in i straffområdet i vissa fall, och han ser fullständigt fantastiskt stark ut. Den dagen en annan spelare innehar tröja nummer 11 i Man Utd hoppas jag dröjer, och den spelaren har en hygglig tyngd i form av press på sina axlar.
Självklart kan man diskutera försvarsspelet vid Darren Bents mål, men det känns som att ingen kan undgå att det var ett enkelt juniormisstag där båda mittbackarna tittade boll och John O´shea var lika snabb som vanligt. Han är en mäktig och stor spelare "Joshie", man blir glad av att se när han lyckas med nåt tekniskt nummer som han nog inte vet att han kan. Men snabb är han inte, och stundtals hade han riktiga problem med markeringsspelet på Ashley Young. Det handlar självklart väldigt mycket om matchform, men Rafael känns väldigt självskriven på den positionen.
Relativt off-topic måste jag bara nämna reklamen för Premier League som rullade på "Premier League HD" innan matchen drog igång. Det var turister om jag inte fattade fel, som vistades vid platser som tillhör dom olika lagen, vilket visades genom att stora flaggor hängde ner vid byggnader. West Hams emblem täckte hela Tower Bridge, Spurs satt på Big Ben och Uniteds hängde på Old Trafford. Det roliga var det sista laget, våra högljudda grannar från stan. Vart deras hängde? På el-ledningar ute på landet. Jag skrattade i alla fall högt.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
