"The 7 questions del 3" - van Persie
Han slog ner som en bomb en onsdagskväll. Idag syntes han för första gången i de manchesterröda färgerna ute på Carrington. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte log när jag såg honom bredvid Nani och co.
Det har redan skrivits spaltmeter om den här affären, även undertecknad har bidragit om än i någon typ av emotionellt rus samtidigt som jag ville påvisa den respekt man borde visa den röda delen av London. Men oavsett hur mycket det skrivs och ur hur många vinklar man försöker se det här, så är det en sak som står självklar; United har värvat en fantastisk fotbollsspelare. För även om vi börjar dividera om respekten han har visat gentemot sina tidigare fans och sin tidigare klubb så måste vi se honom för vad han är och vad han kan bli hos oss. En målskytt? Absolut. En fantastisk anfallare? Definitivt. En spelare vi kommer att prata om år 2032? Nej.
Det finns någonting girigt härligt med att ta en spelare från en rival, lex Campbell till Arsenal, enbart för att det är kul att skratta folk i ansiktet, skadeglädjen är den enda sanna glädjen och allt sådant tjafs. Men likväl som en Arsenalsupporter aldrig kan ha köpt Campbells öppna kärlek till klubben, kan vi heller aldrig acceptera van Persie som en Röd Djävul. Han kan prestera vad som helst, vinna skytteligan med råge, men han kommer aldrig kunna få en status som han hade fått i Arsenal. Kysser han klubbmärket berör det mig inte, pratar han om hur mycket han älskar klubben kommer jag tänka "tacka fan för det". När man som spelare genomför en övergång av den här digniteten bränner man samtidigt sina egna broar till legendstatus. Vi supportrar hyllar de som hyllas bör och visst ska Robin van Persie få sin beskärda del av hyllningskören så fort han gjort sig förtjänt av den, men han bör aldrig klassas som en spelare vi var beroende av.
Hur mycket man än tycker att van Persie är en fantastisk spelare så måste man ändå inse att det är en chansning. En chansning på det sättet att det är en spelare som rent krasst presterat värdsklass ett år, från att tidigare varit en spelare med potential som ådrar sig alldeles för mycket skador. Det är även en chansning på så sätt att det, för United, är en oerhört stor summa pengar samtidigt som det är en spelare över 27 år som värvas. van Persie må ha 3-4 år i kroppen, då menar jag max 3-4 år, och det är pengar som man aldrig någonsin kommer att kunna få tillbaka vid försäljning. När börsetableringen inte verkar bli lika lyckad som väntat för Glazers och då även United, kan man se det som att spela på hästar. Normalt värvar vi inte en enskild spelare för 250 miljoner kronor, det känns som att vi satsar sista pengarna på en enskild häst.
van Persie kommer, precis som Beckham och Ronaldo i Real, generera en hel del pengar i tröjförsäljning. Förmodligen kommer man att kunna räkna hem den här affären på sikt, även om det krävs en ohygglig mängd tröjor. Det är lätt att stirra sig blind på övergångssumman, den är ju absolut lättast att ta på, men ska man se den här värvningen ur rätt revisorglasögon så landar själva investering förmodligen någonstans runt 700 miljoner kronor. En tröja kostar runt 700 kronor. Ni som läst matte A kan räkna ut antalet själva. Det finns någon skröna om att Real kunde räkna hem köpet av Beckham inom loppet av ett par dagar, så är inte fallet den här gången, men ska vi någonsin få möjlighet att hosta upp dessa summor igen får det inte ta för lång tid.
Men missförstå mig nu rätt, jag går fortfarande på moln efter att van Persie blivit klar. Men vi måste ändå se honom med de ögon som vi gärna ser på andra med, nämligen en fotbollsspelare. En fotbollsspelare som sviker sina största fans, en manager som aldrig slutat tro och klubben som gett honom allt. Allt förutom det enda han nu eftersträvar.
Titlar. Man Utd vinner titlar.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist