"The city is yours... Are you f*cking sure?"
Man kan säga vad man vill om den här matchen. Att den var avgjord efter utvisningen, att City skulle haft straff i slutet. Man kan t o m säga att resultatet inte speglar matchbilden. Oavsett vad kan ingen ta ifrån oss den här segern. FA-cupen eller inte.
För jag ska ju inte komma här och påstå något annat än att FA-cupen är av mariginiell betydelse i det långa loppet. Det är ligan det handlar om och det är den vi vill vinna till varje pris. Så ska man vara djävulens advokat hade man sagt att vi skulle skickat ut juniorlaget, tagit en förlust och låtit city slita på sin trupp snarare än att vi riskerar ännu fler skador. Men vem kan vill ta på sig djävulshornen en sådan här dag? På många sätt gör vi en klinisk insats och varenda spelare är väl värd beröm idag. Det må ha sett jobbigt ut till en början, det må t o m ha sett ut som att City pressade oss på allvar. Men det första riktigt vassa anfallet stod United för. Det första riktigt farliga avslutet stod United för. Och det första målet stod... ja ni har nog fattat vart det här är på väg.
United gick in i matchen med lärdomar från deras besök på arenan där pokaler fått sig ett hem. Istället för att storma alla broar och riva alla hinder framåt plockade Sir Alex fram taktiken som gett framgång i Europa senaste åren när vi framförallt spelat på bortaplan. Ligg lågt, låt de hålla bollen och ställ om snabbare än Mancini hinner sänka en espresso på Campo dei Fiori. Welbeck såg isolerad ut på topp, Rooney låg som en länk mellan varenda lagdel från Lindegaard till anfallet och Carrick stängde ytor. Sen fick City hålla i bollen. Vi ska ha klart för oss att Nasris medverkan på planen var ett lika stort avbräck för City som att Yaya Toure inte fanns på planen. Jag skrev redan innan om det smått självklara att hans frånvaro skulle ha stor betydelse. Då trodde jag inte att Nasri skulle vara med men jag blev som ni förstått inte direkt besviken. Han kom inte rätt alls, De Jong var sig själv och SIlva blev precis sådär ensam som man hoppats. Kün Aguero däremot är en spelare som man bör visa djupaste respekt för. Han sliter som ett djur under 90 minuter och får till slut även utdelning.
Nu tänker jag inte tassa runt den eld som brann redan innan första kvarten var spelad. Utvisningen är kontroversiell på så sätt att Nani hinner undan och Kompany mer eller mindre bara träffar bollen. So far, so good. Men faktum kvarstår att belgaren satsar fullt ut mot en spelare, som har bollen, med båda sulorna. Att sedan den engelska domarkåren i nio fall av tio är för inkonsekvent för att våga ta fram det röda kortet är bara att beklaga. Att Chris Foy inte gör det direkt utan att United påtalar detta på bästa Barca-manér är också bara att beklaga. Men att stå och hävda att vilken supporter som helst inte hade krävt det röda kortet är det mest tragiska av allt. Vi är den mest enögda sortens människor som finns så låt oss för Guds skull inte lura oss att tro något annat. Sen är den här diskussionen kanske lika givande som Palme-utredningen och kommer knappast att ta oss närmre varandra som supportrar men tyvärr är den ofrånkomlig.
Tyvärr tar även utvisningen, kanske även straffen som visserligen är helt regelrätt, udden av segern i det korta loppet. Om något år är det förmodligen andra tongångar då man pratar om resultatet och självklart kommer Uniteds fortsatta framfart i FA-cupen påverka minnet av den blot tredje omgången. Jag tänker, naivt men ändå, hävda att vi hade vunnit det här ändå. Dels för att vi redan hade ledningen i matchen, en ledning som tillkommit efter att vi följt den taktik Sir Alex lagt upp innan. Dels för att ingenting i första halvlek talade för något annat. City fick föra, det var inget snack om saken, men United fick kontra och då lite för snabbt för att De Jong skulle hänga med. Svårare än så var det inte.
Inför andra gjorde Mancini precis det Sir Alex skulle gjort i oktober. Han gick all-in för att minimera skador och höll alla tummar i världen för att Aguero skulle orka hela matchen. City får den drömstart man behöver på andra halvlek, definitivt. Jag läste någonstans om att man kan ställa sig frågande till danskens ingripande men själv satt jag mest och funderade på varför muren inte hoppade. Sedan faller City, likt United i första, tillbaka och väntar på kontringar vilket i sig inte är konstigt alls då deras enda spelare med en riktigt bra passningsfot satt på bänken. I det här läget tycker jag det är synd att inte United gasar mer. Med en man mer och en sådan viktig spelare borta i City, bör man våga köra på i full kareta framåt och mata in bollar i straffområdet. Nu hoppades man på att tideräkningen skulle gå fortare än vad den faktiskt gör och det höll på att straffa sig.
När Paul Scholes, ni vet mannen som Xavi kallat världens bästa mittfältare, gjorde comeback slog två olika tankar mig. "Snälla låt honom avgöra" och "Fan tänk om han tappar bollen som mot Fulham för nåt år sedan". Den sista slog ju tyvärr in, om än inte på exakt samma sätt. Nu blev det inte farligare än vad det blev, logiskt nog, och det är vi alla nöjda med. Paul Scholes kan lägga till ännu en match i sitt CV samtidigt som hans comeback ger oss ytterliggare frågor att fundera på. Är det verkligen rimligt att jaga en ligavinst med en spelare som egentligen lagt av? Är det verkligen rimligt att han ska gå in och ta plats före spelare som Anderson? Är Ferguson egentligen sugen på att värva, pengarna saknas och han gör det bästa utav det han har?
Well, det blir något att klura på hemma på kammaren närmsta dagarna och om inte annat något vi har svar på när säsongen är slut. Det här var ett steg i rätt riktning oavsett vad era ljusblåa vänner vill få er att tro. Nu blickar vi framåt mot Liverpool i nästa omgång. Vill det sig väl blir det väl och med tanke på lottningen får vi väl Crawley Town i finalen.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
