The taste of revenge
Blackburn borta lät som en behaglig match när vi stod i september och log vårt största leende. Blackburn borta ikväll är däremot ett test för såväl nerver som stämband. Ni är många som tror att ligan kan bli klar ikväll, jag tror vi är några stycken som inte räknar likadant som er.
Sådär ja, en vecka senare har man åter landat i den grådassiga vardagen. Senaste matchen mot Fulham var jag på plats i vårt eget Mecka med allt vad det innebär. Säga vad man vill om att göra korta resor till England för att titta på fotboll, men inte fan vaknar man dagen efter och ger sig ut och springer milen. Nej återhämtning och acklimatisering är det som står på agendan hur kort resan än må ha varit. Allt det som är magiskt med att vara på plats var precis lika magiskt den här gången, även om då målen inte direkt duggade lika tätt som pintsen inne på Bishop och Trafford innan. Men tre poäng blev det och det är ju på alla sätt och vis det enda som egentligen betyder någonting. Att vi nu möter Blackburn i ett läge där vi har chans att få lite andrum är väl vad man ska kalla inspirerande. Att Blackburn är ett av lagen som slagit oss på hemmaplan i år är väl det man ska se som... ja låt gå för utmanande.
Jag satt i Euro Talk och hävdade att det bara fanns skador som skulle kunna stoppa oss från att ta hem ligan i år igen. Det är självklart en del av sanningen, säkert mer än hälften men samtidigt vill jag lyfta ett varningens pekfinger för det som komma skall. Blackburn är ett hinder som inte flyttar på sig bara för att man ber om det. Må hända slåss man i en annan ända av tabellen men man slåss desto mer aggressivt. Blackburn lider av problem som är större än den här matchen samtidigt som det är en chans för att få fansen att känna mer med laget och framförallt managern, så räkna med att Keane gör allt för att få Rovers att spela sådär uppoffrande som bara lag i England kan göra.
Det är klart att namnen i Blackburns startelva inte triggar igång några köpceller hos de största klubbarna men det hindrade dem inte från att slå oss på Old Trafford. Vi minns matchen, vi minns den mycket väl eftersom den sammanföll med såväl nyårsafton som Sir Alex födelsedag. Men den kom i en period där vi peakade vår sämsta period med Newcastle-matchen och det är ett annat tonläge runt Carrington idag. Avståndet uppåt är bortblåst och förbi, avståndet neråt har vi med all sannolikhet säkrat. Det enda laget som i dagsläget har något att förlora just nu är Manchester United, hur nöjda vi än kan vara över att ligga där vi ligger. En titellös säsong må vara en misslyckad säsong sett till de ambitioner klubben har, det kommer vi aldrig ifrån. Men att som supporter under perioder av säsongen gapat och skrikit om hur fruktansvärt det skulle vara att inte vinna en titel ett år, det har jag svårt att förstå. Vi är bortskämda med nästan bara bra år men likt förbannat kommer det komma en period när det inte går lika bra men jag antar att det är då seriositeten som supporter testas på allvar.
Ta City-fansen som törstat efter en titel så länge jag funnits vid liv, lyckas ta en förra året och nu hade allt i egna händer för att även ta hem ligan. Det är klart att det är bittert om man nu misslyckas, men man kommer också att uppskatta andraplatsen på sikt med tanke på var i tabellen man vant sig vid att vara. Med det sagt, vi United-supportrar har haft turen att få vara med om klubbens mest framgångsrika period någonsin men därmed måste man också uppskatta den för vad den är. Den är nu, den är här men den kan lika väl bli ett minne blott en vacker dag och det kan inte förklaras med annat än att det är livet. Att sedan City som klubb gjort en makalös satsning som redan har genererat framgång men inte så fullt ut förrän man lyckats i Europa ordentligt men även vunnit ligan är inte att förglömmas. Likt förbannat måste man förstå en City-supporter som kanske är nöjda med att komma tvåa med tanke på att det är det bästa man upplevt i sitt liv. Plast-supportrar är ett populärt uttryck från vårt håll, plast-lag likaså. Själv har jag försökt få mig att acceptera lag för vad det är och suppportrar för vad dem är. Någonstans är man ju bara en i mängden som gillar fotboll.
Hur som helst, det där kan mycket väl ha varit en helt annan text som just passerade i och med ett infall i arbetet. Det svåraste United har framför sig ikväll är att kontrollera matchen från minut ett. Kan Paul Scholes starta ska han även starta just därför att han besitter det som ingen annan i dagens trupp gör. Jag fortsätter tjata om Scholes eftersom jag anser att han är den absolut viktigaste ingrediensen till att vi inte spelar som under hösten. United är kända som ett cyniskt lag och Scholes är den cynismen personifierad vilket vi måste utnyttja varje sekund av. Fulham senast var en match vi ägde, även utan Scholes men det berodde mer på Fulhams försiktighet snarare än vår dominans. Personligen gillar jag Youngs form, blir euforisk av Valencias dito men ler så fort Rio Ferdinand slår ännu en perfekt långboll. Det är få spelare som fått för lite beröm i år, Rio Ferdinand är en av dem.
Som sista grej, ni är många som mailar vilket jag uppskattar nåt oerhört. Jag vet att jag inte alltid är snabbast i Norden med att svara men ge det lite tid, jag lovar att svara på allt så fort jag har tid.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
