This is war!
Vi kan bakgrunden. Det är inte bara storebror mot lillebror. Det är inte bara Mancini mot Sir Alex. Det här är mycket större. Det är den "nya världsfotbollen" mot Premier Leagues genom tiderna bästa lag. Det är den "nya världsfotbollen" mot den gamla. Det är nya värderingar mot gamla värderingar. Det är krig!
När Chelseas oljemiljarder ramlade in i Premier League var det många som blev förskräckta. Man gapade och skrek om att man nu gick in och förstörde fotbollen. Förstörde konsten och det vackra i att arbeta långsiktigt, odla fram egna talanger och spelarna fövandlades till legoknektar istället för fotbollsspelare som hade ett klubbhjärta. Vi vet hur det gick. Chelsea etablerade sig som ett topplag och vann så sent som i fjol den åtråvärda titeln. Nu har Premier League fyllts av nya miljarder och plötsligt står City som en potentiell utmanare till titeln, och det är bara att acceptera. Hur smutsigt det än känns.
Samtidigt ska vi inte gräva ner oss i värderingar i ett sådant här läge. Alla vill nå till toppen, och nästan alla medel är tillåtna.Ligan i sig tjänar på det, absolut, en jämnare liga är en bra liga. Att vi har ett läge som gör att vi kan få fyra-fem klubbar som slåss om titeln när vitsipporna står i backen, och tron på livet börjar återkomma efter en lång och kall vinter måste ändå ses som positivt. Nu tror jag visserligen inte att det blir så. Det finns nämligen någonting som inte går att köpa för pengar. Någonting större än all olja i hela världen. Något som Man Utd innehar, men inte "laget från stan". Historien.
När man diskuterar laget vi alla älskar, pratar man oftast om den historia som sitter i väggarna. Den ofantliga vinnarkulturen som Sir Alex har återuppbyggt sedan 1986 och kommer att fortsätta kämpa för tills, hemska tanke, den dagen han väljer att stämpla ut. Manchester United vinner titlar. Manchester City gör det inte. Det är självklart inget som står hugget i sten, allt kan förändras, men det tar en ohyggligt lång tid, och något säger mig att City inte har just det. Tid.
För lek med tanken att City ännu en gång bommar en av Champions League-platserna och Mancini sparkas. Ska man då börja om med en ny omgång fantastiska spelare, en meriterad manager och ett nytt försök? I mina ögon spelar ett City redan på lånad tid eftersom man är så ohyggligt beroende av det som förpestat stora delar av världsfotbollen. Pengar.
Det som är oerhört positivt med just de pengarna är ändå matcherna lagen emellan..En match som tidigare mer betytt 90 minuter kamp mot tre nya poäng, betyder så oerhört mycket mer. Förra året fick vi uppleva flera fantastiska minutrar mellan lagen, och sekunden när Michael Owen satte dit den avgörande dödsstöten förra året är i alla fall för mig ett klassiskt ögonblick. Citty har alltid sett fram emot säsongs derbyn, för att ta chansen likt David att få sänka Goliat. Nu har David växt till sig medan Goliat kämpar med skador, sjukdomar och form.
Det som oroar mig mest inför kvällen drabbning är nämligen just det, form. Jag har inte sett United göra 90 minuter av United-klass på hela säsongen och det ligger som en dålig hamburgare och ger mig sura uppstötningar med jämna mellanrum. Och jag förväntar mig inte det ikväll heller. Däremot förväntar jag mig en inställning som är utöver det vanliga. Vi fick en fingervisning förra året, och ingenting pekar på att det blir annorlunda i år, City är en oerhört jobbigt motståndare. För alla lag, i alla väder. Men om vi får med en spelare som Scholes, plockar fram hjärtat längst ut på Fletcher och ber till gudarna att Vidic är med och är lika fantastiskt rå som vanligt, så kan vi kriga hem den här matchen.
För den här matchen är inga vanliga 90 minuter. Det kommer vara ett krig mellan två olika filosofier, hatet kommer ligga som en svag dimma över hela planen samtidigt som 22 män ska försöka spela fotboll. Att vinna idag skulle inte bara sätta ännu mer press på Chelsea, det skulle bevisa att ännu en gång har tradition och historia besegrat girighet och snabba genvägar.
Hur startelvan kommer att se ut tänker jag inte sia om direkt. Men det enda jag vill är att se ett otroligt hjärta. En tro på vad vi står för. En passion och brinnande blick som visar att det finns en anledning till att vi vunnit 18 ligatitlar. Jag vill se spelare som spottar sig i nävarna och gnuggar sina händer innan man äntrar planen för att gå emot en av de hårdaste och mest prestigeladdade matcherna på håret. Och jag vill höra fans som sjunger.
För oavsett hur den här matchen går, så handlar det om tre poäng. Tre poäng som vilka andra kan bli avgörande för en ny titel eller inte. Tre poäng som i drömmarnas värld kan betyda ligaledning. Tre poäng som skickar ännu en signal in till stan.
This is football. This is Manchester United FC.
